Svenska romernas kamp får äntligen synlighet

av Marcus Floman

Vilken är sannolikheten för att en svensk människorättskämpe slår igenom på allvar omkring 50 år efter sin aktivaste kamp och 20 år efter sin död? Den måste anses vara väldigt liten, men det var just det som denna höst hände med författaren och aktivisten Katarina Taikon.

En kamp för bättre levnadsförhållanden kan förstås aldrig föras av en ensam person, men att författaren och regissören Lawen Mohtadi fastnade för just Katarina Taikons livsöde är på alla sätt motiverat – Taikon var en alldeles central figur i romernas rättighetskamp. Det är Mohtadis verk Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon (2012) som ligger till grund för dokumentären Taikon, som hade premiär i oktober 2015, och som slutligen öppnade allmänhetens ögon för de svenska romernas kamp för bostäder, utbildning och arbete. Centrala klipp ur filmen, som regisserats av Mohtadi och Gellert Tamas, spelas också upp på Moderna museets småskaliga utställning Ett gott hem för alla som öppnades i Stockholm kort efter filmens premiär.

Aktivt ignorerade

Berättelserna har hela tiden funnits där, vittnesmålen om den systematiska diskriminering som romerna i Sverige utsatts för. De svenska romerna bodde i kåkar, husvagnar och tält i städernas utkanter. Från 1914 till 1954 rådde inreseförbud för ”zigenare” och romerna förbjöds att bosätta sig längre än tre veckor på samma plats. Därför måste husvagnarna och bilarna hela tiden rulla vidare. De gamla skrönorna och fördomarna om romer kombinerat med det ständiga flyttandet fick först politiker och sedan den övriga befolkningen att fortsätta sprida osanningar om att romerna vore rastlösa och att de själva ville flytta runt. Hade du ingen bostad kunde du inte heller ställa dig i bostadskön. Och i medlet av 1900-talet förkunnade självaste Bonniers lexikon att romernas främsta källor till inkomst kom via spådom, stöld och tiggeri. De stora massornas stöd för romerna uteblev – och ändå handlade det om samma slags diskriminering baserad på härkomst som exempelvis USA:s och Sydafrikas svarta utsattes för.

Egen kamp

I utställningen visas två bildsviter: en av reportagefotografen Anna Riwkin från 1950-talet och en svit från 1960-talet av fotografen Björn Langhammer. Langhammers bilder publicerades bland annat i den romska tidningen Amé beschás (Vi bor). Taikon och Langhammer träffades på 1960-talet och levde i ett långt äktenskap. Båda bildsviterna fokuserar särskilt på den grupp av romer som kallas de svenska romerna, av vilka en stor del flyttade till Sverige i skiftet mellan 1800- och 1900-talen från Ryssland och Frankrike. Riwkins fotografier är skarpa och fångar träffsäkert vardagslivets arbete, dans och matlagning. De flesta bilderna är tagna i tältlägren. Ett av utställningens syften är att peka på den brytningstid som inträffar när 1950-talet skiftar till 60-tal. I Langhammers fotografier firar svenska romer bröllop på gårdarna i de höghus de nu bor i. På andra bilder deltar romerna som grupp för första gången i ett första majtåg år 1965. På 1950-talet var de få personer som talade för romernas rättigheter icke-romer (bland dem Ivar Lo Johansson, vars reportageböcker om romer gjordes i samarbete med Riwkin), medan bland annat Taikon såg till att själv föra kampen framåt med egen röst och radikala krav på 1960-talet. Taikon hade själv kommit i kontakt med det svenska kulturlivet som skådespelare på 1950-talet. Som 26-åring lyckades hon komma in på folkhögskola och lärde sig där att läsa och skriva.

Katarina Taikon kämpade i tiotals år med de svenska romernas rättighetsfrågor, men också för utländska romers rätt att stanna i Sverige. Trots att inreseförbudet för romer hävts var det inte lätt för utländska romer att få stanna i Sverige. I filmen Taikon visas flera klipp där Taikon och de andra romska aktivisterna uppvaktade ministrar alltifrån Olof Palme till Tage Erlander, skrev artiklar, föreläste och demonstrerade, bland annat för att påskynda rätten till vuxenutbildning för romer.

Taikon arbetade inte ensam, det fanns en kärntrupp bestående av övriga romer såsom systern Rosa Taikon och Hans Caldaras. Ändå var kampen otroligt tärande för Katarina Taikon.

Trots de första årens framgångar, särskilt ifråga om förbättringarna för svenska romers rätt att bosätta sig i lägenheter och att gå i skola, var det många frågor som blev olösta. De sega fördomarna mot romer, som lever än i dag, och diskrimineringen, särskilt på arbetsmarknaden, hängde kvar. Taikon har i flera intervjuer själv sagt att hon fattade ett aktivt beslut att lämna politiken för att istället sätta all sin energi på skrivandet, särskilt barnböckerna. Och med böckerna om den romska flickan Katitzi (smeknamn för Katarina) slog hon igenom för generationer av svenska (och en hel del finländska) barn. De 13 barn- och ungdomsböckerna som utkom mellan åren 1969 och 1980 gav Taikon erkänsla som författare. 1982 drabbades hon av en hjärnblödning och föll i koma, i detta tillstånd levde hon ända till sin död år 1995.

Skåneregistret

Romernas rättigheter har långsamt fått större synlighet i Sverige. Lagstiftning är en sak, allmän acceptans och förändringar i samhället är en helt annan fråga. Filmen Taikon slog igenom, åtminstone i Kultursverige, på ett sätt som kan ha betydelse för kunskapen om diskrimineringen av romer och om kampen för rättigheter. Ett stort problem för många svenska romer är att de i årtionden sett sig nödgade att dölja sin romska identitet på grund av den strukturella diskrimineringen. En färsk påminnelse om det svenska samhällets syn på romer är Skånepolisens register över romer som avslöjades för några år sedan.

Det är förkrossande att i dokumentären Taikon lyssna på Katarina Taikons dotter Angelica Ström, som säger att hon ända tills in på 2000-talet i det offentliga dolde att hennes mamma hette Taikon.  Barndomsårens glåpord och slag hade gjort henne försiktig. Numera hör hon till de svenska romer som debatterar om romers rättigheter. En viktig roll spelar Ström i och med att det är hon som tillsammans med Lawen Mohtadi redigerar Katarina Taikons Katitzi-böcker som alla nu ges ut på nytt i modern språkdräkt.

Text: Marcus Floman
Foto: Björn Langhammar/Moderna Museet i Stockholm

Ett gott hem för alla. Utställning med fotografier av Anna Riwkin & Björn Langhammer. Moderna Museet, Stockholm till 24.1.2016
Taikon. Dokumentärfilm av Lawen Mohtadi & Gellert Tamas, 2015

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.