Lärdomarna från depressionen på nittiotalet klingar för döva öron då Finlands regering upprepar samma misstag igen, säger forskare och politiker. Utredningarna om ”depressionens barn” vittnar om hur fattigdomen nedärvs om samhället inte skrider till förebyggande åtgärder.
Barn till fattiga föräldrar i Finland väger i snitt 200 gram mindre än genomsnittet vid födseln. Mer konkret än så blir knappast bilden av hur fattigdom, ohälsa och misär går i arv. Siffran kommer från den jättelika undersökning som Institutet för hälsa och välfärd, THL, inledde 2008. Med finansiering från Finlands Akademi gick forskarna igenom alla tillgängliga myndighetsregister för 60 000 personer som var födda 1987, och således levde sina formativa år under depressionen på 1990-talet.
Gemensamt för dem var att de som 21-åringar i större utsträckning än genomsnittet hade lyft utkomststöd, varit arbetslösa, avslutat utbildningen efter grundskolan, lidit av psykiska problem, dömts för brott, utfört abort, smittats av könssjukdomar, etc. Några siffror: 18 procent av samplet hade ingen utbildning efter grundskolan. 20 procent hade vid 21 års ålder fått psykiatrisk vård eller medicinering. 23 procent hade vid 21 års ålder lyft utkomststöd. 26 procent hade brottsanmärkning.
Allt är sammankopplat
Då man läser THL:s utredning ser man en tydlig kedja. Har föräldrarna till barnet lyft utkomststöd, så är sannolikheten för att barnet i vuxen ålder också lyfter utkomststöd större. Endast 10 procent av de barn vars föräldrar inte lyft utkomststöd hade själva lyft sådant vid 21 års ålder. Men hela 75 procent av barnen till långtidsarbetslösa (som lyft utkomststöd i över 7 år) hade själva lyft stödet. Och siffrorna korrelerar i så gott som alla kategorier. Hade föräldrarna låg utbildning, fick barnet sannolikt en lägre utbildning. Ju lägre utbildning, desto oftare lyfte barnet utkomststöd, ju oftare barnet lyfte utkomststöd, desto mer sannolikt hade hen psykiska och fysiska hälsoproblem, brottsregister, och så vidare.
Det utredningen med all tydlighet visar är hur privat fattigdom spiller över på den offentliga ekonomin. Ju fler fattiga ett land har, desto mer tvingas samhället betala i utkomststöd, arbetslöshetsbidrag och övriga stödformer. Men det slutar inte där, utan fattiga utnyttjar också i högre grad samhälleliga tjänster i form av arbetslöshetsbyråer, hälsovård, mentalvård, och så vidare. Fattigdom är även förknippat med förhöjd risk för brottsligt beteende, våldsbenägenhet och trasiga familjerelationer, med omhändertaganden som följd. Samhällets kostnader för fattigdomen är alltså nästan omöjliga att med enkla matematiska formler räkna ut. Vidden av de problem som individuell fattigdom medför bör ändå i det politiska beslutsfattandet sättas i relation till sådana åtgärder som också på kort sikt riskerar att öka den individuella fattigdomen, som till exempel nedskärningar i offentliga instanser, sämre uppsägningsskydd och arbetsförhållanden, låglönearbete, och så vidare.
Export är inte nog
En som påpekade detta samband 2001 var forskaren Jaakko Kiander vid Statens ekonomiska forskningscentral, i sin utredning om orsakerna till och följderna av 1990-talets depression. Genom en devalvering av marken 1991 lyckades man förbättra Finlands export, som skjöt i höjden under hela 1990-talet, med följden att den ekonomiska recessionen var över 1994. Men en stark export räckte inte för att svänga skutan på hemmaplan, där en halv miljon finländare gick arbetslösa 1994, och medborgarnas konsumtionskraft var driven i botten.
Kianders centrala poäng är att misären delvis hade skapats av staten själv: ”Den åtstramande ekonomiska- och finanspolitik som höjde arbetslösheten hade egentligen inga positiva följder alls. /…/ Trots inbesparingarna i de offentliga utgifterna, växte både budgetunderskottet och den offentliga skulden, eftersom de som blev arbetslösa slutade betala skatt och blev berättigade till inkomstöverföringar.”
Det stora misstaget som Esko Ahos regering gjorde var enligt Kiander alltså att den gick in för hårdhänt offentlig åtstramningspolitik, med bland annat uppsägningar som följd. Kostnaden i reda pengar blir ännu större, menar Kiander, om man tar i beaktande att den förda politiken gav upphov till en recession i tre steg: först kom den ekonomiska recessionen, sedan en recession på arbetsmarknaden och till sist en socialpolitisk recession, vars följder syns än i denna dag i de siffror THL:s utredning tagit fram.
Förebyggandet saknas
I en intervju för Yles nyheter 2011, efter att de första resultaten från THL:s forskning offentliggjorts, beklagade sig forskaren Reija Paananen över att man i Finland använder mångfalt mindre resurser till att förebygga fattigdom och utslagning, än vad man använder till att i efterhand sköta utslagningens följder. Paananen uppmanar politikerna att i dagens kris lära sig av 1990-talets misstag och sätta stopp för ökningen av inkomstklyftorna, samt satsa mer på förebyggande verksamhet, speciellt då det gäller barn och unga.
Tiina Ristikari, ansvarig forskare för studien, säger i en intervju publicerad på Vänsterförbundets riksdagsledamot Hanna Sarkkinens webbplats, att undersökningen tydligt visar att fattigdomens orsaker står att finna lika mycket i sociala som i ekonomiska faktorer, och att det därför är oerhört viktigt att satsa på barns och ungas välmående.
– Där framhävs dagvårdens och skolans roll som aktörer, säger Ristikari.
Detta lyfte närvårdarfacket Supers ordförande Silja Paavola upp i ett öppet brev till beslutsfattarna i juni 2015, efter att det blivit klart att regeringens sparprogram skulle slå bland annat mot utbildning och sociala tjänster. Blir de som växer upp 2015–2020 nya ”barn av depressionen”, frågar hon sig med hänvisning till rubriken för THL:s utredning.
”Det existerande servicesystemet svarar dåligt mot folks verkliga behov”, skriver Paavola, och påpekar att till exempel skol- och familjehälsovården aldrig repat sig efter nedskärningarna på 1990-talet.
Frivillig fattigvård
I stället för att staten skulle försöka råda bot på fattigdomen genom en aktiv sysselsättande politik, gick den på 1990-talet över till att försöka hantera fattigdomen, skriver Kiander. Nedskärningar i basservice och åtstramningar i reglerna för olika stödformer har drivit Finland bort från välfärdsstatens principer till randen av ett dickenskt fattigvårdssamhälle, där privata aktörer och frivilliga måste lappa hålen i de offentliga välfärdstjänsterna.
Det är många som ser oroväckande likheter mellan Ahos och Juha Sipiläs regeringars agerande, bland annat Vänsterungas ordförande Anni Ahlakorpi.
– Barnen av 90-talets depression lider än i dag av utslagningen och de mentala problem som den tidens nedskärningar gav upphov till. De nedskärningar som nu görs kommer på långt sikt att få kostnader som är betydligt större än de omedelbara inbesparingarna, sade Ahlakorpi i en intervju för Kansan Uutiset i augusti 2015.
Text: Janne Wass
Foto: Katri Hyväkkä / Centern
