Balans

av Janne Wass

När detta skrivs har arbetsmarknadsorganisationerna nyss kommit överens om ett så kallat samhällsfördrag, efter nästan ett års dragkamp mellan arbetsgivare, arbetstagare och SSS-regeringen. I detta skede ställer sig regeringen försiktigt positivt till avtalet, och om inget oväntat händer, kommer statsminister Juha Sipilä & co att ge grönt ljus för fördraget på måndag efter att denna tidning utkommit. Att regeringen skulle skjuta förslaget i sank är så gott som otänkbart, även om det för högerpartierna är något av en urvattnad kompromiss.

Bland annat snuvas Samlingspartiet på ett av sina största mål: att lokala avtal mer eller mindre skulle ersätta kollektivavtal. Också Svenska Folkpartiets ordförande Carl Haglund har beklagat sig över att de lokala avtalen även i framtiden, enligt överenskommelsen, ska underställas kollektiva riktlinjer. Haglund efterlyser mer ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, vilket som känt är en populär omskrivning av att det ska vara lättare att försämra arbetsvillkoren för vissa arbetstagare.

Arbetarnas ”kostnadseffektivitet” stiger enligt beräkningarna dessutom inte med de 5 procent regeringen hade hoppats på, utan endast med tre procent. Ur arbetstagarnas synvinkel är det också en positiv signal att arbetsmarknadens framtid avgjorts i tvåpartsförhandlingar, låt vara att det skett med en pistolsmynning mot tinningen.

Trots kompromissen kan avtalet ändå inte ses som någon seger vare sig för facken eller för arbetstagarna. Enligt det nya avtalet kommer arbetstagarna att i framtiden betala en större del av 1) arbetspensionsavgifterna och 2) arbetslöshetsförsäkringsavgifterna. Dessutom 3) förlängs arbetstiden med 24 timmar i året, och arbetsgivarna åläggs att betala mindre socialskyddsavgifter, vilket finansieras med 4) en sänkning av offentligt anställdas semesterersättningar. I praktiken betyder detta alltså: 1) lönesänkning, 2) lönesänkning, 3) lönesänkning och 4) lönesänkning. Vidare fryser man lönerna för år 2017, vilket i praktiken innebär en 5) lönesänkning, om levnadskostnadsindexet stiger.

Under de senaste åren har man dessutom slopat arbetsgivarnas skyldighet att betala FPA-avgifter och sänkt samfundsskatten.

Alla dessa åtgärder syftar till att minska priset på arbete i Finland, eller i praktiken ta pengar från arbetstagarna och ge dem åt arbetsgivarna. Resonemanget bakom detta är att det är den dyra arbetskraften som driver upp produktpriserna och hämmar den finländska exporten. Företagen har inte råd att göra så billiga produkter som den globala marknaden kräver.

Allt detta sker under en tid som storföretagens dividender skjutit i höjden. Att det betalas ut dividender åt bolags ägare behöver man inte motsätta sig, men även den mest högerliberale åskådare torde ju inse att någonting inte stämmer i regeringens ekvation. Det kan inte på samma gång stämma att företagen på grund av höga kostnader tvingas överprissätta sina varor och tjänster och att de har så mycket pengar över att de kan betala ut större dividender till sina ägare än någonsin tidigare.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.