Om handskakning och respekt

av Janne Wass

Miljöpartiet i Sverige är i gungning. Först fick partiets bostadsminister Mehmet Kaplan avgå efter att han deltagit i en middag där turkiska ultranationalister varit närvarande, och många ansåg att han inte tillräckligt starkt tagit avstånd från ett tidigare uttalande där han jämfört Israels behandling av palestinier med holokausten. Kaplans förutsättningar att fortsätta som minister fick sig en så allvarlig törn att han inte hade många andra alternativ än att avgå, även om man kan diskutera om han gjort sig skyldig till så grova förseelser att det skulle ha varit motiverat.
Men nästan än mer debatt väcktes då Miljöpartiets politiker Yasri Khan skulle uttala sig för TV 4 om fallet Kaplan. Då Khan hälsade på den kvinnliga TV-reportern vägrade han av religiösa skäl att skaka hand med henne. I den efterföljande debattstormen tvingades Khan sedermera att dra in sin kandidatur för en partistyrelsepost och lämna alla sina politiska uppdrag.

Enligt kritikerna är det en fråga om jämställdhet: genom att hälsa på män med handskakning, men inte på kvinnor, visar Khan inte kvinnor tillbörlig respekt. En person som inte visar kvinnor tillbörlig respekt kan inte vara politiker i ett parti som beskriver sig som feministiskt, anses det.
Det är svårt att argumentera mot tesen att män och kvinnor ska behandlas jämlikt, och en politiker som inte lever efter den borde knappast vara politiker i ett nordiskt samhälle, där det är fastslaget i de demokratiska grundvalarna att alla människor, oberoende av kön, etnicitet eller sexualitet, är jämlika.
Å andra sidan kan det vara knepigt för ett parti som förespråkar mångkulturalism att förbjuda sina politiker att hälsa på andra på ett sätt som är acceptabelt inom deras kultur, om avsikten är lika nobel som vår handskakning.

Exakt när och var handskakningen som hälsning uppstod är inte helt klart, men den tidigaste avbildningen kommer från antikens Grekland och föreställer två soldater som håller varandras händer. Handskakningen bevisade att ingendera var beväpnade, och utvecklades sedermera till en symbol för fredligt umgänge. Användningen har varierat geografiskt och kulturellt. I vissa kulturer och tider har den snarast använts som symbol för en handelsöverenskommelse eller ett slutet avtal, medan den till exempel i det moderna Norden blivit en universell hälsningsceremoni. Så vedertagen är gesten hos oss, att en handskakning är ett bevis på ett minimum av respekt – till och med bittra fiender förlänar varandra den respekt en handskakning ger. Omvänt ses det ofta som en grövsta av förolämpningar att vägra skaka hand med någon. Ur den synvinkeln är det alltså lätt att hålla med om att Yasri Khan betedde sig olämpligt gentemot den kvinnliga reportern, framför allt då den muslimska seden ger till handa att man skakar hand med män, och inte kvinnor.

Än värre ter sig Khans överträdelse efter Sveriges Radios utrikesreporter Cecilia Uddéns inslag från Kairo, i vilket hon gjorde gjorde gatugallup och frågade män om de skakar hand med kvinnor. Den stora majoriteten av männen i Kairo uppgav att de självklart skakar hand med kvinnor, allt annat skulle ju vara extremistiskt! Nättrollen i Sverige jublade. Nu fick alla Odins soldater vatten på sin kvarn – se där, till och med Miljöpartiets försvenskade muslimer är en fara för våra svenska kvinnor, Yasri Khan är extremist och jihadist och sannolikt IS-anhängare som vill införa kalifat och sharialag!
Nå, som den garvade utrikesreporter hon är, borde Cecilia Uddén veta att det finns nästan lika många uppfattningar om vad som är korrekt muslimsk sed som det finns muslimer, och att fråga män i Egypten vad som är proper sed för en svensk man med malaysiska rötter är rätt poänglöst.

Man kan också som ett tankeexperiment föreställa sig att könsbalansen varit den omvända. Tänk om det varit en muslimsk kvinna som varit miljöpartist och en sekulär/kristen man som varit reporter. Om kvinnan vägrat skaka hand med reportern, hade vi då sett liberala debattörer skriva om hur kvinnan inte visade mannen proper respekt? Nej, för då blir det genast knepigare. Kvinnan hade då snarast varit den som propsat på sin integritet genom att inte behöva skaka hand med mannen. Det här är ett inte helt ovanligt problem för muslimska kvinnor till exempel inom den västerländska affärsvärlden: hur ska man både visa affärskontakter den respekt som handskakningen symboliserar i den västerländska kulturen och på samma gång hålla fast vid sin egen kroppsliga integritet som den uttrycks i vissa islamiska kulturer?

Grundfrågan vi kommer till är alltså om det är respektlöst av en man att inte skaka hand med en kvinna av kulturella skäl såsom de kommer till uttryck i vissa tolkningar av islam? Svaret är snarast ett bestämt tja. Frågar du personen som vägrar skaka hand är svaret nej. Att kroppsligen röra någon av det motsatta könet uppfattas inom vissa mer konservativa tolkningar av islam som för intimt, vilket Khan också förklarade i en intervju. På samma sätt som det inte är god sed i Norden att klappa kvinnor på baken som hälsning. Hade Khan varit en kvinna, hade man då tvingat henne att motta en klapp på baken som hälsningsfras? Vill man tolka det på det sättet, är det snarast en respektfull gest av en man att inte skaka hand med en kvinna.

Men, tja, kan man igen invända: hela ”män ska inte röra kvinnor”-kutymen är ju på ett djupare plan ett uttryck för en patriarkal världsordning som genomsyrar islam. Kvinnan hålls bunden genom kulturella påbud som inte gäller för män. Koranen stipulerar att kvinnan inte ska ”blotta mer än vad som anses sedligt” för att inte väcka mäns lustar. Sina lustar verkar männen däremot inte ha något ansvar för. En tolkning är också att kvinnan genom att förbjudas vidröra andra män, visa andra män sitt hår eller sitt ansikte, sätts i ett ägandeförhållande till mannen i hennes familj. Så länge hon är ogift är hon underordnad fadern, då hon blir gift är hon underordnad sin man. Och de kvinnor som hävdar att det är deras eget val att följa dessa konservativa seder kan sägas lida av en form av historiskt Stockholmssyndrom.

Samma problem finns visserligen också inom kristendomen. Relativt harmlösa traditioner som att fadern följer dottern till altaret och överlämnar henne till den blivande mannen är ju i grund och botten ett uttryck för samma ägarförhållande gentemot kvinnan. Barnäktenskap är visserligen förbjudet i västerländska samhällen, men inte desto mindre vet vi att det finns en mängd sekter och samfund där olika typer av sexuella utnyttjanden av såväl kvinnor som barn är, om inte officiellt tillåtna, så åtminstone tillåtna att fortgå utan att någon ingriper. Ja, eller de behöver ju inte ens vara små bisarra sekter, vilket pedofiliskandalerna i Vatikanen bevisat.

Men allt detta är ju i lag förbjudet, kan någon påpeka. En dömd pedofil skulle inte kunna sitta i riksdagen. Ja, okej, men vi har till exempel haft riksdagsledamöter som anser att kvinnor inte har rätt till abort, av religiösa skäl. Vi har haft dem som anser att homosexuella inte har samma rättigheter som heterosexuella, av religiösa skäl. Att kvinnor inte ska ha tillgång till vissa jobb eller samhällspositioner, av religiösa skäl. Som motsätter sig att intersexuella och transpersoner rätten till sin egen juridiska eller samhälleliga könsdefinition, av religiösa skäl. Visar inte dessa inställningar på ett visst mått av bristande respekt för andra människor? Ändå är det få som krävt att till exempel kristdemokrater skulle fråntas sin rätt att verka inom politiken.

Så hur ska vi då förhålla oss till den här situationen med Yasri Khans motvilja att skaka hand med kvinnor? Kanske är det helt okej att i stället lägga högra handen på hjärtat och se den andra personen i ögonen, som Khan gjorde, om andemeningen är den samma som en handskakning? För vissa kristdemokraters och sannfinländares del är det säkrast att godta den förklaringsmodellen, för om man börjar gräva mer i vad det är tillåtet att ha för inställning till olika frågor av religiösa skäl, kan det nog hända att de snabbt tvingas säga upp sina egna politiska uppdrag i konsekvensens namn.

För visst är det knepigt det här med att kombinera religioner som bygger på misogynistiska och sexualkonservativa böcker med en modern, vetenskapligt baserad och jämlik politik. Det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

4 kommentarer

Fritänkare 27 april, 2016 - 21:04

Jag vet snart inte längre om jag ska skratta eller gråta när jag läser Jannes ledare. Återigen viftar han undan problemet och gör det han gör bäst, relativiserar och bortförklarar, skriver en massa humflum för att leda diskussionen in på sidospår, sopar problemet under mattan och gör allt för att försöka visa att det såklart igen bara handlar om hur rasistiska vi västerlänningar är.

Om Mehmet Kaplan och hans middag med turkiska nazister och uttalande om Israel tycker han:

”Kaplans förutsättningar att fortsätta som minister fick sig en så allvarlig törn att han inte hade många andra alternativ än att avgå, även om man kan diskutera om han gjort sig skyldig till så grova förseelser att det skulle ha varit motiverat.”

”Antirasisten” Janne Wass tycker alltså inte det är värst problematiskt att en svensk minister deltagit i en middag tillsammans med den turkiska nazistiska organisationen Grå Vargarna som har hundratal rasistiska mord på sitt samvete och får Suomen Vastarintaliike att framstå som ynkliga amatörer. Med på middagen fanns t.ex. Barbaros Leylani, f.d. vice ordförande i Turkiska Riksförbundet som öppet uppmanat till folkmord på armenier och sagt att ”blodet ska flyta”.

Efter skandalerna kring Olli Immonen förra sommaren skrev Janne ledaren ”Immonen ut eller ny regering” https://www.nytid.fi/2015/07/immonen-ut-eller-ny-regering/ Janne tycker att regeringspartierna borde visa ryggrad för att återställa tron på den finländska politiken och skriver: ”Den 16 juni poserade den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen vid Eugen Schaumans grav tillsammans med medlemmar ur den uttalat nynazistiska organisationen Finlands motståndsrörelse. De är tvättäkta nazister, med det uttalade målet att införa militärdiktatur och etnisk rensning i Finland. Immonen bekräftar att han inte bara deltog, utan att han är en av evenemangets huvudarrangörer.”

På basen av detta antar jag att Janne Wass är emot tvättäkta nazister och emot regeringspartier med medlemmar som sympatiserar med tvättäkta nazister, men när en miljöpartistisk minister i Sverige helt uppenbart tycks ha sympatier med tvättäkta nazister rycker Janne bara på axlarna och tycker ”man kan diskutera om han gjort sig skyldig till så grova förseelser att det skulle ha varit motiverat.” Kaplan har en minst lika vidrig bakgrund som de värsta av Sannfinländarnas medlemmar men so what tycker Janne. So what om Mehmet Kaplan har kopplingar till turkiska nazister, so what om han sympatiserar med islamister och bjuder in islamistiska hatpredikanter till möten med Sveriges unga muslimer, so what att han under ett möte 2009 jämförde israeler med nazister, so what att han år 2010 i riksdagen avstod att rösta för ett erkännande av det turkiska folkmordet på 1,5 miljoner kristna armenier 1915, so what att han samma år bjöd in antisemiten Yvonne Ridley till riksdagen, so what!

Jag vet inte Janne hur jag ska förklara det här men rasism är rasism och nazism är nazism oavsett om det är en person med svensk, turkisk eller nån helt annan bakrund i fråga! Och partier med stor andel rasister eller religiösa extremister bör alla rannsaka sig själva, oavsett om de heter Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet! Det är tydligen inte så skoj längre för den ”antirasistiska” vänstern och vänsterskribenter som Janne nu när Miljöpartiet sätts under samma kritiska granskning och mediedrev som Sverigedemokraterna. Janne visar tydligt på det problem vänstern har med att förstå rasism, enligt vänstern är rasisten alltid en vit man och offret alltid en icke-vit, det ryms inte in i världsbilden att rasism och främlingsfientlighet är lika vanligt bland andra folkslag och kulturer.

Och vad humflumskriverierna om handskakningsskandalen beträffar kan man göra ett enkelt tankeexperiment: Säg att en vit man i Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna hade vägrat skaka hand med en kvinna, hade du då skrivit en lika lång ledare med ”tja” på frågan om man borde skaka hand med kvinnor? Inte? tänkte väl det.

Janne Wass är såklart inte antirasist, han är emot rasism bara så länge det passar vänsterns syften, d.v.s. att vara emot Västvärlden. Skulle han vara emot rasism skulle han lika skarpt ta avstånd från all rasism, men det klarar han helt klart inte av att göra. Skulle han vara emot rasism skulle han anse att MP gjorde rätt i att sparka Kaplan och kritisera honom i lika hårda ordalag som Olli Immonen. Eller så skulle han kanske skriva någon ledare om den ökade antisemitismen och vågen av antisemitiska brott i Europa (som till en alltför stor del begås av muslimska invandrare) som lett till att judar på många ställen (t.ex. Malmö) inte längre känner sig säkra och tvingas fly sina hemländer, lika mycket som han skriver om islamofobi och finländsk rasism.

Reply
Ny Tid 27 april, 2016 - 22:13

Jag tog inte så starkt ställning till fallet Kaplan, eftersom jag helt enkelt inte satt mig så mycket in i det, och som du kanske ser, skriver jag att han inte hade några andra möjligheter än att avgå. Där känns det som om du läser vad jag skrivit som Fan läser bibeln. Sedan tror jag att du missförstått resten av min ledare. Jag ger på inga sätt frikort till Khan – jag säger att ska man tvinga Khan att avgå så borde man också kolla på vad övrigt sker inom ramen för religion i politiken. Vilket jag tycker att man ska göra, oberoende om det handlar om islam, kristendom, buddhism eller judaism. Övriga anklagelser mot mig lämnar jag åt sitt eget värde. mvh, Janne Wass

Reply
Fritänkare 28 april, 2016 - 10:49

Jag har lite svårt att förstå hur du som journalist som ofta gör väldigt skarpa analyser och undersökningar, och antagligen också läser svenska medier, inte kan vara insatt i fallet Kaplan. Det har ju skrivits nonstop om hans förehavanden de senaste veckorna. Men oavsett detta så visste du tydligen att han varit på en middag med nazister, och tyckte ändå att ”man kan diskutera om han gjort sig skyldig till så grova förseelser att det skulle ha varit motiverat.”. Jag vet inte hur man kan tolka detta på något annay sätt äm det inte är så farligt aty en minister i Sverige går på en middag tillsammans med nazister som uppmanar till folkmord på armenier. Jämför man detta med din klarsynta kritik mot Finlands regering och Olli Immonen (där du helt tydligt också hade tagit reda på mer om vad som hade hänt) efter att han varit på en tillställning tillsammans med finska nynazister tycker jag detta bara är otroligt skenheligt. Som sagt gissar jag att det beror på att Kaplan är vänster och miljöpartist, och ännutill har en turkisk bakgrund, har jag rätt?

Reply
Ny Tid 28 april, 2016 - 13:09

Jag hinner tyvärr inte följa med svenska medier så mycket som jag skulle vilja, och har inte haft fullt klart för mig exakt under vilka omständigheter Kaplan var på middag med högerextremister. Var hela bordet högerextremister, eller råkade där vara en högerextremist i ett annars ok gäng? Var det alltså en högerextremistisk samling, som den här ultranationalistiska samlingen som Immonen deltog i, eller var det snarast ett fall av att de två råkade vara på samma ställe på samma gång? Det är en viss skillnad på att posera med folk som siegheilar och att råka sitta i samma bord som en högerextremist på en större middag. Hade ledaren handlat om Kaplan, hade jag naturligtvis försökt ta reda på hur det förhöll sig, men nu var det Khan och handskakningen som var huvudpoängen. Jag kan hålla med om att min formulering kanske var lite olycklig. Jag skulle för övrigt uppskatta att veta vem det är jag diskuterar med, om vi nu ska föra den här diskussionen. mvh, Janne Wass

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.