Den allt ojämlikare världen

av Lasse Garoff

Utan utjämnande interventioner leder det rådande kapitalistiska systemet mot en ökande ojämlikhet. Det är slutsatsen av den omfattande statistiska analys Thomas Piketty gör i sin uppmärksammade avhandling Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.

piketty kapitalet pärm webbI januari i år gick Oxfam International ut med den chockerande uppgiften att de 62 rikaste personerna i världen, enligt banken Credit Suisses beräkningar, äger lika mycket som hela den fattigare hälften av världens befolkning. Ett sus av indignation gick igenom världens massmedier, samt en berättigad oro över att ojämlikheten har gått för långt för att åtgärda. Men tätt på dem följde den liberala eftertankens kranka blekhet: är det här egentligen ett problem, är det inte meningen att det ska vara så här? Varför är det egentligen upprörande att ett fåtal människor är väldigt förmögna, då den absoluta fattidomen ändå minskar – implicit tack vare Kapitalismen, och just dessa 62 personer som yttersta representanter för den samma? Är det då inte rätt att de belönas för att de har förbättrat livet för miljarder människor? Blekheten slår över i en rosig myt om den rike messias som frälser småfolket ur deras armod, och i denna myt framstår pöbelns naiva rättvisepatos som en kontraproduktiv småsinthet.

Myten om den rike messias punkteras dock redan i själva rapporten (An Economy for the 1%). Sedan 2010 har den fattigaste hälften av världens befolkning nämligen sett sin samlade förmögenhet sjunka med ca tusen miljarder dollar, medan de 62 rikaste personernas förmögenhet har vuxit med 500 miljarder dollar. Den rike messias visade sig i själva verket vara den samma gamla sheriffen av Nottingham.

Men också i ett vidare perspektiv är den globala kapitalismen och de extrema förmögenheternas roll värda en faktagrundad diskussion som skulle skingra de täta dimmorna av myter och antaganden kring dem. Denna diskussion för Thomas Piketty förtjänstfullt i den anspråksfulla avhandlingen Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, utgiven på svenska av Karneval förlag.

Kapitalet koncentreras

I korthet visar Piketty att tendenserna för kapitalet att koncentreras är starkare än tendenserna till utjämning, utom vid ytterst höga nivåer av tillväxt i ekonomin. Vid ytterst hög tillväxt, över 5 procent årligen, uppnår vi en mekanism där realekonomins expansion kommer en bredare befolkning till del. Men det är inte realistiskt att hoppas på att en femprocentig tillväxt ska lösa våra problem. Betraktar man dagens Finland kan man också konstatera att jakten på tillväxt dessutom har använts som motivering för att montera ner sådana offentliga mekanismer som på sikt främjar en rättvisare utjämning av inkomsterna inom samhället – saker som offentligt finansierad utbildning och hälsovård – trots att bland annat Internationella valutafonden (IMF) betraktar ökande ojämlikhet som ett hinder för tillväxt, inte en förutsättning.

Piketty noterar att en stark tillväxt i ekonomin egentligen bara förverkligas när en eftersatt region hämtar in ett ekonomiskt försprång – som Europa efter det andra världskriget, eller Kina efter 1990-talet. Efter det väntar en återgång till historiskt sett stabila tillväxtnivåer på 1-1,5 procent per år.

Vid dessa relativt låga normalnivåer fortsätter det existerande kapitalet att generera en avkastning som är betydligt högre än tillväxten i realekonomin. Eftersom kapitalet är väldigt ojämnt fördelat inom befolkningen skapar detta en eskalerande överföring av inkomster till det fåtal som redan äger det mesta, medan den majoritet av befolkningen som äger lite eller ingenting ser sina inkomster stagnera eller sjunka. Därtill växer stora förmögenheter snabbare än små förmögenheter, på grund av samma stordriftsfördelar som är uppenbara inom ekonomin i övrigt.

Dessa tendenser sammanstrålar för att skapa en situation av i teorin oändlig koncentration av kapitalet. Denna ojämlikhet skapar både instabilitet i den globala ekonomin och denna uppenbara orättvisa kommer i längden, ifall den inte åtgärdas på politisk väg, att utgöra ett existentiellt hot mot samhällsordningen.

Piketty lyfter fram USA som ett varnande exempel: ”Om vi observerar den amerikanska ekonomins totala tillväxt under de 30 år som föregick krisen, det vill säga från 1977 till 2007, är det speciellt notervärt att de rikaste 10 procenten tillägnade sig tre fjärdedelar av tillväxten. Enbart den rikaste 1 procenten absorberade nästan 60 procent av den totala ökningen av nationalinkomsten under den perioden. Inkomsten för den 90 procenten därunder steg sålunda med mindre än 0,5 procent per år.”

I offentligheten har det skapats en stark ideologisk laddning kring Kapitalet. Bland kretsar som förespråkar nyliberalism – Björn Wahlroos, för att nämna ett uppenbart exempel – har Kapitalet beskrivits som dogmatiskt dravel. Inom vänsterkretsar har verket däremot tillmätts en stor betydelse, delvis på grund av verkets namn som onekligen gör en stark hänvisning till Karl Marx. Det är positivt att verket har väckt så stor uppmärksamhet, men den starka ideologiska laddningen är något beklaglig eftersom bokens innehåll skulle förtjäna att läsas av en större publik med mindre tendentiösa intentioner. Visserligen visar Kapitalet på flera centrala svagheter i de antaganden som ett marknadsliberalt tänkande bygger på, men i grunden är boken en nykter, till och med torr, granskning av statistiska förhållanden genom historien.

Den svenska översättningen av Lars Ohlsson är utmärkt och erbjuder en smidig läsupplevelse också för den som inte är insatt i nationalekonomi sedan tidigare.

Löser inte sig självt

Sammanfattningsvis: ja, koncentrationen av förmögenhet är ett problem i sig, och det är inget som marknaden på något lyckligt vis kommer att lösa av sig själv. Lösningar på problemet finns, och de är politiska. Skatter är det effektivaste och starkaste medlet att utöva demokratiskt grundad makt som samhället har, och Piketty föreslår en progressiv skatt på kapital – bara en eller två procent, men det skulle vara tillräckligt för att motverka stordriftsfördelarna och den oändliga koncentrationen av kapitalet. Idealiskt sett skulle skatten vara global, men i synnerhet Europa skulle gagnas av en gemensam kapitalskatt på EU-nivå. Europa är i en särskilt utsatt position, eftersom världsdelen består av ett flertal små stater som konkurrerar om kapital sinsemellan. Det skapar ett incitament till skattekonkurrens, som på sikt innebär en kapplöpning till bottnen.

En global skatt skulle även vara  nödvändig för att skapa en täckande dokumentation över vem som äger vad, så att man kan förankra politiska åtgärder i fakta. Ett oroande faktum är att banksekretessen lett till att ingen idag egentligen vet vem som äger vad, och därmed är det svårt att få ens en pålitlig överblick över världens ägandeförhållanden.

På ett personligt plan upplevde jag Kapitalet i det tjugoförsta århundradet som en inspirerande demonstration i akademiskt skarpsinne. Min främsta lärdom av boken var att det finns verkliga svar där ute i världen, och genom att tillämpa sitt förnuft kan man också finna dem. En medborgare behöver inte resignera till att, likt anhängare av olika fotbollslag, försöka dränka motståndaren i hejaramsor och slagord som passar den världsbild som hen råkar heja på.

Text: Lasse Garoff
Foto: Universitat Pompeu Fabra

Thomas Piketty:
Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.
Översättning: Lars Ohlsson.
Karneval förlag, 2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.