Antronia Wulff.
Själv är jag en utpräglad bli kvar och kämpa-typ, som nog har en tendens att idealisera den impulsen, vilket jag påminns om när jag letar efter neutrala ord för att beskriva den senare gruppen. Det präglade också min reaktion på Brexit.
Fast Brexit handlade ju inte entydigt om EU-utträdet; debatten handlade delvis om EU, men för det mesta om andra samhällsfrågor, och EU användes ofta som både syndabock och proxy – precis som politiker i EU-länderna har gjort i decennier. Bristen på förståelse och kunskap bland de brittiska politikerna och journalisterna var ändå oroväckande. Men med det inte sagt att väljarkåren var dum; det är bara svårt att veta vad den riktigt sade med sin röst.
Det är frestande att använda Brexit som ytterligare ett argument för det vi tycker och tänker om EU, Storbritannien, nyliberalism och män som gått på privatskola. Och Brexit gör det inte mindre sant – eller akut – att vissa har förlorat mer än andra på globalisering och nyliberal åtstramningspolitik, och att EU har misslyckats med att bygga ett socialt Europa. Jag skäms för EU-ländernas politik, framför allt i förhållande till flyktingar, Grekland och andra så kallade krisdrabbade länder. Men jag tror inte att omröstningen kan ses som en utvärdering av den faktiska politik som EU har fört.
En belgisk statsvetare uttryckte det bra: folkomröstningar ska bara hållas om frågan kan besvaras med ett ja eller nej, där alternativen är så tydliga att man vet precis om vad man röstar och mellan vilka konsekvenser man väljer. Dessutom måste de hållas så regelbundet att väljarkåren kan ta ställning till den enskilda frågan, i trygg vetskap om att de får säga sitt om andra frågor i senare omröstningar. Inget av det här stämde in på Brexit, som varken var entydig eller en del av någon demokratisatsning.
Beteendeekonomerna menar att människan blir mer riskbenägen om alla möjliga utfall är negativa; vi vet vad vi har och det är rätt eländigt.
Huruvida man påverkar inifrån eller utifrån handlar också om resurser och aktörsskap. Själv är jag resursstark och förhållandevis självsäker i både politisk övertygelse och min rätt att påverka samhället, alltså en privilegierad minoritet. Det gör mig mer benägen att överskatta mina påverkningsmöjligheter, och därmed än mer övertygad om vikten av att stanna och kämpa vidare. Tyvärr gör det mig antagligen också mindre förmögen att förstå den Leave-röstande 51,9 procenten av den brittiska befolkningen.
Det rationella vore att ta ställning till varje enskilt fall och jämföra möjligheterna att påverka inifrån jämfört med utifrån. En sådan jämförelse hade tydligt visat att Storbritannien skulle stanna i EU.
Antonia Wulff
jobbar med utbildningsfrågor
