Om avhumaniseringen av mänskligt lidande

av Rita Paqvalén

Rita Paqvalén.

I skrivande stund har vi tagit steget in i augusti, teaterfestivalen i Tammerfors inleddes i går och de första tecknen på höstens intåg börjar redan infinna sig. För mig innebär hösten ett kärt återseende. Jag älskar hösten med allt vad den innebär av återförening, nystart, färgprakt och skördetid. I år känns hösten extra välkommen, men samtidigt bävar jag för vad den kommande hösten, vintern och våren ska föra med sig. Det är svårt att se framåt.

Det gångna året, som har präglats av en akut flyktingkris, IS terrorattacker, högerradikalism och på ett inhemskt plan av rasism och nedmonterandet av det finska välfärdssamhället, kulminerade i en ytterst blodig sommar i Europa och Mellanöstern. Och samtidigt som livet för de civila i de krigsdrabbade områdena har blivit alltmer outhärdligt och nöden är som störst, har Finland skärpt sin från tidigare restriktiva och inhumana flyktingpolitik. Våra beslutsfattare har inte bara klassat krigsdrabbade länder såsom Irak som trygga, utan har även genom en lagändring som trädde i kraft i juli, gjort det närmast omöjligt för vuxna personer och ensamkommande barn att återförenas med sina familjer.

Just nu pågår en brevskrivningskampanj till statsminister Juha Sipilä mot regeringens omänskliga och själviska flyktingpolitik. Kampanjen, som initierats av författarna Merete Mazzarella och Monika Fagerholm, är en reaktion på det negativa asylbesked till en irakier som bibliotekschefen Sunniva Drake offentliggjorde i sociala medier (22. och 24.7). I det negativa asylbeskedet, som debatterats i medierna de senaste veckorna, bekräftar Migrationsverket (Migri) att personen ifråga torterats och dödshotats av IS i sitt hemland Irak. Migri anser ändå att personen inte kan bli dödad av IS av ”personliga skäl, utan på grund av det godtyckliga våld som IS utövar för att finansiera sin verksamhet” på hens ”otrygga” hemort och att hen därför ”tryggt” kan söka skydd i Bagdad.

Asylbeskedets kalla ton och totala avsaknad av empati gällande de uppenbara hoten som personen i fråga utsätts för i sitt hemland i kombination med felbedömningen gällande Bagdads säkerhet är skrämmande. Och ännu mer ofattbart är att detta besked, med dessa inhumana motiveringar antagligen bara är ett besked bland många. Det är svårt att förstå den okänslighet för mänskligt lidande som regeringen och anhängarna av en skärpning av flyktingpolitiken verkar ge uttryck för. Som så många andra frågar jag hur vi, en nation som hör till de mest välbärgade i världen, kan frånsäga oss vårt ansvar och stänga vår dörr? Hur vi kan skicka en medmänniska tillbaka till ett land och en situation där hens liv är hotat? Hur tänker man?

Min tröst detta år har varit civilsamhällets engagemang för flyktingar och kamp mot regeringens asylpolitik. Att så många öppnat sina hem, ställt sig och sin tid till förfogande, mobiliserat sig och på olika sätt arbetat för ett inkluderande och välkomnande samhälle inger hopp. Det finns ett motstånd, en opposition och det finns ett annat Finland som är välkomnande och inkluderande.

Den här sommaren har jag på allvar upptäckt radions sommarprat och njutit av att under en timmes tid ostört lyssna på en persons tankar kring ett ämne. Av många fina och kloka sommarprat både i Radio Vega och Sveriges Radio känns vänsterförbundets ordförande Li Anderssons och författaren Sabine Forsbloms sommarprat extra angelägna just nu. Båda närmar sig flyktingkrisen och de konsekvenser regeringens flyktingpolitik innebär för enskilda individen. Båda problematiserar regeringspolitikens avhumaniseringsprocesser där medmänsklighet och globalt ansvar ställs på undantag. Det nekande asylbesked som Sunniva Drake offentliggjorde härom veckan är ett extremt exempel på de konsekvenser denna politik kan få på myndighetsnivå.

Avhumaniseringen av mänskligt lidande strider mot vårt globala ansvar och det jämlikhetstänkande som utgör basen för vårt samhälle. Avhumaniseringen är inte något som enbart drabbar den enskilda individen som söker asyl eller personen med invandrarbakgrund som är bosatt här – den drabbar samhällsklimatet i stort. Den har en demoraliserande inverkan och skapar en grogrund för rasism och mobbning. Genom att definiera krigsdrabbade länder som trygga (inte för alla, men för dem som man bestämt att man inte vill ha här) och genom att ifrågasätta andras lidande, också då lidandet objektivt sett är påvisbart, normaliseras krig och brott mot mänskliga rättigheter som ett tillstånd som är ok i vissa sammanhang. Avhumaniseringen av lidandet förmedlar en människosyn där en del människors liv är värdefullare än andras och där lidandet är relativt.

Li Anderssons och Sabine Forsbloms sommarprat gör oss uppmärksamma på individen. Flyktingar är ingen ansiktslös, grå massa utan en grupp bestående av individer med individuella livsberättelser och drömmar. I ett land som Finland som i flera repriser varit hjälpbehövande och fått internationell hjälp, och där varje familj i generationer har burit på minnen och ärr av krig, är det ofattbart att man kan ställa sig kall inför andras lidande. I Li Anderssons sommarprat påminns vi om hur avsaknaden av fred kan se ut – det tillstånd där ockupation och inskränkningar på mänskliga rättigheter är normaliserat och där fara och oberäknelighet är bestående. Där barn har förlorat sin barndom.

I dag har vi tusentals personer bland oss som växt upp i avsaknaden av fred, utan framtidsutsikter och som är traumatiserade av krig. Många av dem är krigsveteraner och det är vårt ansvar som medmänniskor att stanna upp och lyssna, och att hjälpa dem att återfå en människovärdig vardag. Det är vårt ansvar att öppna våra dörrar till vårt land, arbeta för tryggare flyktvägar in till Europa och Finland och att möjliggöra familjeåterföring.

Vi har inget annat alternativ.

Rita Paqvalén
är litteraturvetare och kultur-arbetare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.