Ryska rötter i baltisk jord

av Elis Karell

sovjetsbarnbarnKring hälften av de över en miljon ryskspråkiga invånarna i Baltikum saknar medborgarskap i sitt hemland. Bland dem finns många som har bott hela sitt liv på samma ort. Och till skillnad från den ryska sanningen är det frågan om mycket mera än bara förtyckta ryssar som saknar Sovjettiden, visar Kalle Kniivilä i Sovjets barnbarn.

Boken avslutar en trilogi av reportageböcker – precis som Sovjets barnbarn undersöker den första delen Putins folk och den andra delen Krim tillhör oss den nutida ryska maktpolitiken genom vanliga människors ögon.

Kniiviläs grepp är en erfaren reporters, sympatiskt och anspråkslöst. Han åker buss kring Baltikum och ger ordet till människorna han träffar. Bland ett tiotal intervjuer strör Kniivilä in passliga mängder statistik och historia, inget överflödigt.

Den gemensamma linsen genom vilken Kniivilä behandlar sina intervjuobjekt är nationalidentiteten, eller snarare sökandet efter den. En del ser sig som ester, letter eller litauer, andra som ryssar, och en stor del som något som inte lika lätt går att beskriva. Kniivilä krossar effektivt både de ryska och de baltiska nationalisternas myter och stereotypiska uppfattningar om språkgruppen.

Bokens främsta förtjänst är ändå inte att den enbart lyfter fram de olika rösterna, utan att den sätter dem i en kontext. Språknationalismen kring vilken de förtryckta staterna byggdes upp efter Sovjets fall, den ryska propagandan som många vänder sig till i brist på inhemska berättelser att identifiera sig med, och flyktingsituationen som nästan får språkgrupperna att glömma sina tvister, naturligtvis på ett negativt sätt.

I slutet av boken ställer Kniivilä frågan som legat i bakgrunden under hela resan. Diskrimineras ryskspråkiga i Baltikum? Med en optimistisk syn på den hittills positiva utvecklingen svarar han (med vissa reservationer) nej.

De baltiska staterna har hittills inte direkt gjort sitt bästa för att inkludera den ryskspråkiga befolkningen i samhället. De positiva framtidsscenarierna skulle också förutsätta att säkerhetssituationen hålls stabil, vilket inte är en självklarhet i och med det höjda tonläget mellan Nato och Ryssland, och Donald Trumps uttalanden (efter att boken skrevs) om ett villkorligt Natoförsvar av de baltiska länderna.

Det lär ännu dröja ett par generationer innan de ryskspråkiga i Baltikum kan avsluta sitt sökande efter en oproblematisk identitet. Polariseringen mellan den sovjetnostalgiska ryska nationalismen och den baltiska nonchalansen inför allt ryskt återstår, men Kniivilä är övertygad om att utvecklingen är på rätt spår.

Hursomhelst är bokens fokus inte på spekulationer, utan på att hjälpa läsaren förstå de ryskspråkigas nuvarande situation i ljuset av Sovjettidens arv och Putins beständiga inflytande. Saker beskrivs som de är, sakkunnigt med ett stoiskt lugn, och Kniiviläs personliga synpunkter är lakoniska och få. Inte direkt nervkittlande läsning, men givande. I den bästa av världar skulle boken också översättas till ryska, estniska, lettiska och litauiska.

Elis Karell

Kalle Kniivilä: Sovjets barnbarn.
Ryssarna i
Baltikum.
Atlas, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.