Fred utan rättvisa

av Janne Wass

Janne Wass.

Reaktionerna på tillkännagivandet av årets Nobels fredspristagare var delade, men på det stora hela relativt neutrala. Det är få som inte – åtminstone på ett omedelbart plan – applåderar det arbete som gjorts för att få slut på den väpnade konflikten mellan den colombianska staten och den marxistiska gerillarörelsen Farc. Iögonfallande är ändå att det är Colombias president Juan Manuel Santos som ensam får ta emot priset, medan vare sig Farc-gerillans ledare Rodrigo ”Timochenko” Londoño eller dess chefsförhandlare Ivan Marquez finns bland mottagarna. I själva verket nämndes Farc överhuvudtaget inte i motiveringen.

Den krypande misstanken är att Nobelkommittén har lämnat bort Farcs representant(er) från mottagarlistan efter folkomröstningen i Colombia, i vilken fredsfördraget förkastades med minimal marginal. Det skulle inte vara första gången kommittén använt fredspriset som ett samhällspolitiskt verktyg – i gott minne har vi premieringen av den nyvalde presidenten Barack Obama 2009. Obamas tal om försoning, öppenhet, partnerskap och fred sågs då som en motpol till Bush-erans jingoism och militarism, och Nobelkommittén valde den gången att göra en tydlig ideologisk markering. Genom att utesluta Farc från fredspriset ger Nobelkommittén nu Colombias markägande högerkrafter – de som motsatte sig fredsfördraget – en möjlighet att applådera Santos och hans arbete utan att behöva omfatta Farc. Detta kan visa sig vara avgörande i (förhoppningsvis) kommande förhandlingar. Detta är naturligtvis spekulationer, men otvivelaktigt känns det som ett taktikerande beslut att utesluta den ena parten i ett fredsfördrag från priset.

Går man lite djupare, ställer sig sedan den kanske lite överraskande frågan om till vilken grad (det visserligen havererade) fredsfördraget är värt att applådera. Visst är det alltid en seger för mänskligheten då två stridande parter väljer att begrava stridsyxan, men å andra sidan måste man alltid fråga sig till vilket pris det sker, och vilka följderna kommer att bli. Farc-gerillan har inte stridit i 50 år för skojs skull, och när den nu visar vilja att ge upp kampen gäller det att analysera varför – likaväl som det gäller att analysera varför en viss del av det colombianska folket blockerar fredsfördraget.

Farc-gerillan grundades 1966 som en agrar marxistisk rörelse, i första hand bestående av småbrukare som fördrivits från sina ägor av en kapitalistisk jordbrukspolitik som gynnade besuttna markägare. Högern har i årtionden kontrollerat makten i Colombia, men också den är tudelad – dels har vi den konservativa agrarhögern som är starkt lierad med drogmaffiorna i landet. Traditionellt har denna högerfalang dominerat den colombianska politiken, och det är också den som indirekt är ansvarig för Farcs födelse genom förtryck av den fattiga landsbygdsbefolkningen och dess envisa motstånd mot en jordreform som skulle fördela marken rättvisare, och ge de fördrivna markägarna och deras ättlingar ekonomisk upprättelse. Men en annan högerrörelse har sedan 1970-talet vunnit mark i Colombia, en som är starkare förknippad med affärsvärlden, finanseliten, samt utvinningsbranscher som olje- och gasindustrin. Det är denna högerrörelse som Santos företräder.

Pressad av den avreglerade marknaden och internationella frihandelsavtal, började de besuttna markägare på 1980-talet att i allt högre grad liera sig med narkotikakartellerna. Nyliberalismen försvagade agrarhögerns ekonomiska ställning, vilket bland annat ledde till att hundratals kaffeplantager lades ner, och dels till att allt mer jord övertogs av illegala drogplantager, och gränsen mellan drogkartellerna och de gamla lantbruksoligarkerna började suddas ut. I slutändan var det småbrukarna och landsortsbefolkningen som fick ta smällen, och det var också på 1980-talet som Farc växte sig till en revolutionär armé med över 10 000 medlemmar.

Den politiska makten hölls fortfarande stadigt av agrarhögern, som under Reagans och Bush den äldres era fick allt större militärt och ekonomiskt stöd i kampen mot Farc, som också hade gett sig in i narkotikabranschen för att finansiera sin verksamhet. I det så kallade kriget mot narkotikan upplöste den colombianska regeringen flera av de traditionella drogkartellerna, men verksamheten togs i stället upp av Farc och andra vänstergerillor, liksom av nya paramilitära extremhögergrupper.

Under 1980- och 1990-talen förlorade Farc mycket av sitt folkliga stöd, efter att rörelsen vid sidan av drogbusinessen också började använda sig av kidnappningar och utpressning för att finansiera sin kamp. Denna verksamhet stärkte också de högerextremistiska grupperna, som på 1990-talet inledde ett separat krig mot Farc och andra vänstergerillor.

Vid sidan av Farcs väpnade kamp, växte sig också en politisk vänsteropposition allt starkare i Colombia. Den kulminerade i partiet Patriotiska Unionen, en koalition mellan Farc och Colombias kommunistiska parti. Partiet klarade sig hyfsat i flera val, men utsattes för regelrätt förföljelse både av myndigheterna och de paramilitära högergrupperna. Aktivister fängslades och flera av partiets ledande figurer lönnmördades utan att myndigheterna i större grad bekymrade sig om att vare sig förhindra våldet eller straffa de ansvariga.

Våldet mot vänsteraktivister och oliktänkare institutionaliserades senast i och med Álvaro Uribes tid som president 2002-2010. Under Uribes tid vid makten utvecklades Colombias militär med amerikanskt stöd till den näst största i hela Sydamerika, och merparten av dess resurser sattes in för att kväsa Farc. Flera ministrar, senatorer och riksdagsledamöter i Uribes krets hade mycket nära samröre med landets största paramilitära grupp på högersidan, Autodefensas Unidas de Colombia (AUC), som mellan 1997 och 2006 inte bara attackerade Farc, utan också utförde otaliga räder mot civilbefolkning som misstänktes stöda gerillan, och dess medlemmar misstänks för tiotals, om inte hundratals, lönnmord på journalister, fackledare, vänsterpolitiker och övriga aktivister på vänsterkanten. Som störst var AUC till och med större än Farc, och gruppen står för merparten av dödsfallen i den colombianska konflikten. Gruppen avväpnades formellt 2006, men dess plats har tagits av andra grupper, varav den största, Svarta örnarna, ses som dess de facto arvtagare.

Militärt var Uribes kampanj mot Farc framgångsrik, och gerillans medlemsantal, resurser och handlingsutrymme decimerades avsevärt. Säkerhetssituationen förbättrades påtagligt i landet, men enligt kritiker skedde det på bekostnad av demokratin, öppenheten och yttrandefriheten – för att inte tala om säkerheten för landets vänsteraktivister. Huvudarkitekten för denna inre säkerhetspolitik var försvarsminister Juan Manuel Santos, alltså den nuvarande presidenten och fredsprismottagaren.

Skillnaden mellan Santos och Uribe är ändå att Santos inte representerar agrarhögern, utan finanshögern. I finanshögerns intressen ligger inte att försvara de besuttna oligarkernas markintressen, utan snarare att öppna upp allt större delar av Colombia, dels för multinationella jordbruksföretag (för bland annat framställning av ris och palmolja), och dels för en utvidgad utvinning av naturresurser som olja, gas och mineraler. I nyliberalismens och den fria marknadens framfart, har finanshögerns ekonomiska och politiska makt långsamt men säkert gått förbi den traditionella agrarhögerns. För finanshögern har Farc varit ett reellt ekonomiskt problem, eftersom dess attacker under senare år framför allt riktat sig mot exportindustri och utvinningsindustri, som till exempel tillslag mot oljeledningar. Colombia är rikt på olja, naturgas, mineraler och ädelstenar, men för att utvinna dem, och locka utländska investerare, måste Santos kunna lägga beslag på mark som i dag kontrolleras av drogkarteller, paramilitära grupper och rebeller, som Farc. Och för att få Farc att lägga ner vapnen, krävs åtminstone ett löfte om någon form av jordreform. Detta har agrarhögern däremot kategoriskt motsatt sig.

Farc, för sin del, är i dag betydligt decimerat på grund av det gångna decenniets militäraktioner mot gruppen. Rebellerna har redan länge utkämpat ett långt nederlag, och dessutom dragits med splittringar inom de egna leden. Det finns på vänsterhåll en tendens att förhärliga Farcs kamp, men sanningen är att en ansenlig del av Farcs medlemmar sedan länge gett upp den socialistiska kampen och numera är mer intresserade av den lukrativa droghandeln. För den politiska falangen av Farc finns i det långa loppet inga goda alternativ; ju mer dess medlemsantal krymper, desto mindre blir också dess politiska tyngd i fredsförhandlingar.

Álvaro Uribe är fortfarande en av landets ledande politiker, och en frontfigur för den konservativa agrarhögern. Uribe har varit en högljudd motståndare till fredsfördraget mellan Farc och Colombias regering. Dess starkaste fotfäste ligger inte i de områden där Farc opererar, men trots det har det varit den som allra mest högljutt kritiserat den amnesti som fredsfördraget skulle innebära för Farcs medlemmar. Relevant här är naturligtvis att fredsfördraget också skulle innebära jordreformer som skulle skada just denna agrarhögers intressen.

Det fredsfördrag som ingicks mellan Farc och Colombias regering är en urvattnad kompromiss ur Farcs synvinkel. Kravet på en övergripande omfördelning av landets markresurser och lantbruksekonomi, samt ett mått av självstyre för områden dominerade av småbrukare, har förvandlats till ett löfte om möjlighet till odling på de nya områden som öppnar sig om Farc lägger ner vapnen, och ekonomiskt stöd för en övergång från drogodling till lagliga grödor. Kritiker av avtalet menar att det inte innehåller några garantier för fördrivna småbrukare, utan varnar för att de kommer att sväljas av de stora marknadsaktörerna. Situationen för de 6 miljoner personer som i dag räknas som fördrivna skulle antagligen inte förbättras avsevärt. Däremot stipulerar fördraget att Farc skulle välkomnas tillbaka till den politiska arenan, vilket är ett minimum för vad rörelsen kan acceptera. På det stora hela är det från Farcs sida snarare en kapitulation än en kompromiss. Fortfarande lever merparten av av människorna på landsbygden – fördrivna från sina gårdar och marker – under fattigdomsgränsen, och fredsavtalet ger egentligen inte dem några konkreta löften om förbättring.

Demokratisituationen i Colombia är i dag marginellt bättre än under Uribes tid vid makten, och stora demonstrationer har visat att det finns en utbredd opposition mot landets ekonomiska politik och markanvändning. Marcha Patriótica, eller Patriotiska marschen, är en takorganisation för hundratals gräsrotsrörelser som sedan 2013 demonstrerat för fred, jordreformer, demokrati och social rättvisa. Men också denna rörelse har utsatts för flertalet politiska mord och myndighetsdiskriminering.

Framtiden för Colombia är nu oviss. Även om fredsavtalet hade godkänts i folkomröstningen, hade det varit svårt att implementera. Dels hade en stor utbrytargrupp inom Farc inte accepterat det, och fortsatt sin väpnade terrorism och droghandel. Men dels är Farc bara en av landets väpnade grupper. Högerextremistiska Svarta örnarna uppges ha närmare 7 000 medlemmar, och skulle säkerligen försvara sina narkotikaintressen minst lika energiskt som Farc försvarat sina. Någon egentlig jordreform skulle inte komma på tal innan resten av de paramilitära grupperna hade rensats ut, på diplomatisk eller militär väg. Santos har opinionen mot sig både till höger och till vänster, och trots sina löften, är det högst osannolikt att han skulle lyckas förbättra situationen för landets fattiga landsbygdsbefolkning i det rådande samhällsklimatet.

Vad som händer nu är oklart. Farc har nu visat hur lågt gruppen är redo att sänka sina krav i fredsförhandlingar, så gruppen vinner inget på att nu fortsätta den väpnade kampen. Å andra sidan kommer dess medlemmar inte heller att bara överlämna sig till myndigheterna. Santos har sagt att det inte finns någon B-plan. Med största sannolikhet kommer någon form av förhandlingar att återupptas, och förhoppningsvis kan en ny folkomröstning ordnas, där en större del av befolkningen deltar. Endast 37 procent av colombianerna röstade i förra veckans omröstning, vilket ledde till det förvånande resultatet. Enligt alla opinionsmätningar skulle avtalet godkännas med bred marginal – men när det kom till kritan, var det kritikerna som gick man ur huset för att rösta, medan merparten av dem som godkände avtalet valde sofflocket. Demokrati är svår att uppnå om man inte utnyttjar den.

Fred i Colombia är naturligtvis vad de flesta hoppas på, och att få Farc att lägga ner vapnen skulle förvisso vara ett viktigt steg i rätt riktning. Men det skulle inte lösa Colombias problem med växande inkomstklyftor och en stor, missnöjd underklass. Det landet behöver är en solidarisk jordreform, men under rådande marknadsekonomi får vi antagligen se i stjärnorna efter den.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Foto: CC/Flickr/Colombias teknologi- och informationsministerium

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.