Tankar om manligt och kvinnligt skrivande i det 99-åriga Finland
”När jag började skriva fanns det ytterst få materiella hinder på min väg. Att skriva var en harmlös och hederlig sysselsättning. Familjefriden stördes inte av en pennas skrapande. Inga krav ställdes på familjekassan. För en anspråkslös summa kan man köpa tillräckligt med papper för att skriva alla Shakespeares skådespel – om man skulle vara så hugad. Piano och levande modell, Paris, Wien och Berlin, lärare och älskarinnor är inte nödvändiga för en författare. Att papper är så billigt är naturligtvis orsaken till att kvinnor har lyckats som författare innan de lyckades inom andra yrken” — Virginia Woolf
Det är svårt att tänka sig i dag, då av alla litterära former så stor emfas läggs på just romanerna, att romanerna en gång och rätt så länge betraktades som en B-klassens genre, dels för att det främst var kvinnor som läste och skrev dem. Att skriva var, som Virginia Woolf konstaterade, en billig och anständig sysselsättning. Den kunde utföras i en liten vrå av hemmet, vid vilken tid på dygnet som helst. Den förde inget ljud, den kunde avbrytas när som helst och kunde under flera år av livet vara sporadisk och lite på måfå, mellan barnskötsel och hushållsplock och annat som höll kvinnorna hemma. Ett medel för eskapism, för intellektuell verksamhet och för drömmar, då tillvaron i de borgerliga hemmen för kvinnor kunde vara väldigt snävt kringskuren. Ett sätt för kvinnor att protestera, att inte ge sitt allt åt husmoderliga plikter. Ett sätt att hålla något för sig själv, och också något för dem som valde bort äktenskap eller aldrig fick barn och som sedermera har upptagits i den västerländska litterära kanon, som till exempel Woolf själv, även om hon förvisso var gift, eller varför inte Jane Austen som aldrig gifte sig, liksom inte heller de alltför tidigt döda systrarna Brontë. Ett sätt att tjäna sitt uppehälle och delta i den offentliga diskussionen.
Vi har gott om inhemska exempel på liknande kvinnliga författarstrategier, utmärkt beskrivna i Merete Mazzarellas essäsamling Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen från år 1985. Jag läser dessa analyser av finlandssvenska kvinnliga författares verk och författartillvaro och kan inte låta bli att baxna över hur lite saker och ting har förändrats under de senaste hundrafemtio åren.
Frivilligt ödmjukt emanciperad
Fredrika Runeberg brukar tas upp som ett finlandssvenskt typexempel på en förfördelad författarhustru och det glöms ofta bort att hon faktiskt var en för sin tid väldigt privilegierad kvinna. Hon hade vuxit upp i den intellektuellt livskraftiga Tengströmska familjekretsen med Finlands första ärkebiskop som centrum och hon var gift med en man som var betydligt mera generös i sin syn på kvinnors skrivande än de flesta av sina samtida gelikar.
Mazzarella påpekar att kvinnokampen, som Fredrika Runeberg var delaktig av, i stor utsträckning (då som nu) fördes av kvinnor som själva hade näsan över vattnet och inte av dem som höll på att drunkna. Fredrika var alltså engagerad i kvinnokampen inte så mycket för sin egen skull som för andras. Det var ju inte hon som behövde den mest, men hon hade lyxen att ha tid, att ha en röst som någon lyssnade på. De som inte hade tid var alla de arbetande kvinnorna, de ensamstående mödrarna, alla de som inte kunde eller hade ork att skriva eller gå ut och skrika på gatorna. De hade arbete att göra och barn att ta hand om. Som ett exempel på det här finns det en anekdot om att Fredrika brukade betala en kvinna för att sticka sockor för hennes del, så att hon skulle få mera tid över för sitt skrivande. Men … vad skrev kvinnan som stickade sockorna?
Jag brukar ibland fundera på vad Runeberg hade gjort med ett arbetsstipendium. Svaret är troligen ”ingenting alls”. Hon hade ju redan ett flertal hushållerskor som tog hand om det vardagliga kneget. Hon var dessutom skicklig på att marknadsföra sig själv. I brev till väninnor klagar hon ofta över hur lite tid hon har för sitt skrivande, och ändå hade hon tid att vid sidan om allt annat skriva tjocka romaner.
Jag undrar om det inte var så att Fredrika trots allt ansåg att det fanns en viss stolthet i bilden som hon projicerade; att hon var en kvinna som både kunde sköta ett hushåll OCH skriva, att hon klarade av båda, precis som Märta Tikkanen gjorde, hundra år senare, hon som tillägnade sin första bok sin diskmaskin. Det pratas mycket om den kvinnliga duktighetsfällan och jag tror att både Fredrika Runeberg och Märta Tikkanen var fångna i den. Om de hade varit unga nu, idag, så skulle Runeberg ha bloggat om recept och instagrammat inredningsbilder. Tikkanen skulle, om hon var tjugo år idag, springa från spinning till mindfulness, samtidigt som hon skulle försöka rädda syriska flyktingbarn, vid sidan om sitt eget redan alldeles för fulla vardagsliv. Inte mycket har förändrats i kvinnors sätt att tänka på hur de måste räcka till, sköta om, ansvara och pressa sig själva till mer än de egentligen kan och har tid med, och författarna må leva under andra slags villkor än resten av befolkningen, men vi är inte skonade från vår tids samhälleliga mentalitet och både uttalade och outtalade förväntningar.
Att skilja sig eller bli dumpad
Rent materiellt sett har det blivit lättare att leva och existera som författare i Finland, men om vi går en bit in under ytan och skärskådar villkoren och tankarna kring mäns och kvinnors skapande så blir det ganska klart oroväckande uppenbart att vi fortfarande sitter hårt fast i den klassiska könsuppställningen med det fria, manliga geniet och den duktiga, skrivande husmodern.
Johan Ludvig Runeberg lever och mår bra tillsammans med Fredrikor i dagens Finland, oftast inte under samma tak, och jag undrar hur det hade sett ut om Johan hade bestämt sig för att inte bara nöja sig med älskarinnor utan också lämna Fredrika för en av dem, uppfylla sig själv och sorglöst följa kärleken som det så fint heter i dagens individualistiska samhälle. Och det är ju bra. Det är fint att vara lycklig, vem du än är, men det lustiga för mig, när jag ser mig omkring, är att det är de manliga författarna som väljer att skilja sig medan det är de kvinnliga författarna som blir lämnade.
Jag säger inte det här för att döma. Varje människa har rätt att skilja sig hur många gånger de vill, också författare. Jag säger det för att jag tycker den här skillnaden är slående och säger massor om villkoren för manligt och kvinnligt skapande i Finland i dag. När de manliga författarna lämnar sina fruar så lämnar de oftast dem utan att ta barnen med sig. På det sättet är de väl likadana som de flesta män som skiljer sig. Jag har aldrig ännu träffat en enda man som skulle ha sagt:
”Jo, jag skilde mig för att vi var olyckliga och nu har vi delad vårdnad … så där i teorin … men på riktigt betyder det att jag har barnen sjuttio procent av tiden, men det är väl bäst så …” och så vidare, som jag har hört så många kvinnor säga.
För mig verkar det mest som att de fattar ett beslut baserat först och främst på sin egen lycka eller olycka och sen är det deras fruar, de som har stött dem och uthärdat deras skrivande på samma sätt som Märta Tikkanen uthärdade, men utan att själva skriva, på samma sätt som Karl Ove Knausgårds första fru fick uthärda, som får moppa upp efter dem. Jag har hört så många varianter av:
”Jag låste in mig i min skrivkammare, hon stod utanför och bultade på dörren med barnen klängande vid sig och sade att om jag inte kommer ut nu, så då … så då … ja vad då? Och jag kom inte ut. Jag satt där inne mer eller mindre i femton år medan hon tog hand om mina barn och då och då försörjde mig och mitt skapande, för det var ju så viktigt, ser ni, jag offrade mig för konsten, MIN konst, och när jag kom ut såg jag att hon såg gammal och sliten ut, och jag tyckte att en redan ganska kultförklarad och berömd författare som jag borde ha en kivogare fru, kanske en som jobbade inom förlagsvärlden, en som förstod mig, för det var ju klart att sådär som hon stod och tjatade om disken och pengar så fattade hon ju absolut ingenting och man träffar ju så många intressanta människor på alla de där festerna”.
Och så går de. Och de konstaterar att det visst går att leva på stipendium i Finland som konstnär. Javisst. Om du är medelålders och bor ensam.
Singlar, barnlösa eller gifta mödrar
Dagens Finland är ett klassamhälle skapat för heterosexuella medelklasspar med två löner. Det är dem samhället främst satsar på, det är de som jämnast klarar av att tackla både nedskärningar i förmåner och höjningar av dagisavgifter. Det här samhället är inte gjort för kvinnor som mig. Jag kan gott förstå de överlevnadsstrategier som mina skrivande, kvinnliga kollegor använder sig av. Det verkar nämligen finnas några utvägar. Du kan välja det som Virginia Woolf skulle ha kallat ”ditt eget rum”, men det kommer ofta på bekostnad av ibland både äktenskap och barn. Ensamhet eller barnlöshet är en strategi, inte alltid ens medvetet vald, som många av de mest framgångsrika, kvinnliga författarna väljer. Sofi Oksanen, Katja Kettu, Monika Fagerholm och Ulla-Lena Lundberg är fyra av våra mest framgångsrika kvinnliga författare. Ingen av dem har barn. Jag vet inte en enda manlig författare som skulle ha sagt att han avstår från att skaffa barn för att han är rädd att det skulle ta tid från hans skrivande, eller, Gud förbjude, att han avstår från att skaffa barn för att han är rädd för att inte ha tillräckligt med tid för dem. Han vet att han kan skaffa hur många barn som helst, för det finns alltid nån annan som tar hand om dem. För att få så mycket tid för sitt skrivande som möjligt gifter han sig och skaffar barn. På det sättet hålls frun upptagen och förankrad i hemmet samtidigt som han åtnjuter service och dessutom får den underbara upplevelsen av att leva ett gott liv med familjen omkring sig. Johan Ludvig Runeberg, Henrik Tikkanen, Kjell Westö, Bo Carpelan, Jörn Donner, Juha Itkonen, framgångsrika välkända författare som alla står i diametralt motsatt förhållande till sina framgångsrika kvinnliga kollegor.
Författaren Fredrika Bremer, som valde att avstå från familjeliv till förmån för sitt skapande, skriver på 1800-talet så här:
”Jag hade ingen fruktan för att ju icke uppfyllandet av plikterna såsom maka, mor och husfru skulle bliva mitt förnämsta mål om jag trädde i äktenskap; men det låg mig klart, att min författarkallelse skulle alldeles vårdslösas; ty jag vet och känner att dessa två bestämmelser icke kunna förenas utan att man misslyckas i båda, och genom att ägna mig helt och hållet åt den senare tror jag mig kunna bliva så nyttig, som min kraft det tillåter”
Poeten Rainer Maria Rilke var inne på samma tanke ungefär femtio år senare då han skrev:
”I den mån jag överhuvudtaget har något ansvar, vill jag att det ska vara ett ansvar för den innersta och djupaste verkligheten, skapandet, vid vilken jag är olösligt bunden.”
Med dessa ord motiverade han sitt beslut att inte ta ett arbete för att försörja hustru och barn och varför han inte heller kunde bo tillsammans med dem. Många år senare vägrade han att närvara vid sin dotters bröllop och ville inte heller ta emot de nygifta på ett besök på ett par timmar, då han inte kunde tänka sig att bryta den ensamma koncentration i vilken han inväntade inspirationen.
Det skapande moderskapet
”På dessa två timmar, medan Kyra sover, skall jag hinna uttömma mitt begär att skriva och leva intellektuellt dagligen – följden är att jag mister andan eller den korta tiden berövar mig all initiativkraft.”
Så skriver Mirjam Tuominen på 1940-talet, men citatet kunde lika väl beskriva min egen vardag som författare när barnen ännu var små. Försörjningen som strategi för det kvinnliga skrivandets villkor föds ur kärlek och ur kärleken föds barn. Försörjningen kommer därtill, åtminstone under åren då barnen är små, eftersom vi fortfarande lever i ett samhälle där skötsel av barn främst är kvinnans uppgift. Men även om de manliga författarna också har barn och åtnjuter försörjning inom sina äktenskap, så är det inte alls samma sak. För den kvinnliga författaren blir försörjningen nämligen oftare ett nödvändigt ont om hon vill fortsätta skriva. De kvinnliga författare som gifter sig med en man som har en karriär och som de skaffar barn med, kan inte bara stänga dörren om sig och inte komma ut innan boken är klar. För henne väntar en tikkanensk tillvaro. Skriva när barnen sover, när de är borta, för utmattade av trötthet för att kunna tänka klart, mellan snabbköpet och syltningen, mellan städningen och söndagssteken, fitnespasset och terapin. Och jag måste säga att den största delen av de kvinnliga författarnas böcker i det här landet inte kommer till tack vare deras män, utan trots dem, tack vare den kommunala dagvården – också en kvinnlig institution. Så vi har kvinnor som tar hand om skapande kvinnors barn för att de här kvinnorna ska kunna skapa. Av kvinnliga försörjda författare förväntas nämligen gentjänster i mycket högre grad än av manliga försörjda författare.
Chitambo! Chitambo! Framåt, kamrat!
I sin essäsamling hävdar Merete Mazzarella att de (finlandssvenska) kvinnliga författarna ofta, likt den berömda apan i Jardin de Plants som Nabokov beskrev i Lolita, när den fick papper och penna, tecknade av gallren till sin egen bur. År 2016 har kvinnorna återtagit romanen, åtminstone i Finland. Sofi Oksanens Utrensning inledde en ny era vad gäller exporten av finländska titlar utomlands och tätt i hennes fotspår kom namn som Katja Kettu, Salla Simukka och Maria Turtschaninoff. Författare som alla har gjort sina internationella genombrott under de tio senaste åren. Vi har fler, internationellt sett, stora kvinnliga författare än manliga just nu och jag tror inte att dessa kvinnliga författare skriver om gallren i sin egen bur. Simukka och Turtschaninoff är båda målmedvetna och professionella skapare av egna världar som har väldigt lite med hushållskonflikter att göra. För Kettu, Oksanen och Turtschaninoff är det trots allt de kvinnliga villkoren som står i fokus. De beskriver alltså världen från kvinnornas synvinkel och deras verk handlar om konflikterna då kvinnor möter patriarkala strukturer, ofta med våldsam utgång. Är det här då frågan om samma bur som Mazzarella pratar om, sedd ur ett större perspektiv? Är det globala emancipationsprojektet och den litteratur som den ibland ger upphov till en del av gallren, eller kan vi i stället säga att det är erfarenheter som gäller den ena halvan av världens befolkning i högre grad än den andra? Är det då kvinnolitteratur? Och hur kommer vi ifrån frågan om ifall allt som skrivs av kvinnor och beskriver sådant som sker med kvinnors kroppar i världen är ”kvinnolitteratur”. Och varför är det då just dessa kvinnors böcker som intresserar läsare, snart världen över? Är det för att det fortfarande är kvinnor som läser mer och därmed också kvinnor som skriver för läsande kvinnor?
Jag vet inte vad som kommer att hända med den tryckta boken i framtiden men människor kommer alltid att vilja ha berättelser. Just nu verkar de som är skickliga på att skriva och hitta på berättelser ha funnit ett nytt hem i TV-seriernas guldålder. Men författarna då? De som lever och andas språk och inte bild. Gestaltning och inte intrig. Vad händer med dem? För länge sen raspade pennor stilla i ensamma hörn och folk skrev för att papper var billigt. Hör vi också till de snart överflödiga yrkesgruppernas skara? Eller retirerar vi till våra kammare och skriver ändå, skit i allt annat, låsta i samma existentiella dilemma som tidigare generationers gelikar? Hur ska livspusslet sammanfogas, och varför ser våra bitar så olika ut? Var det kanske ändå fel pussel jag fick?
Text: Johanna Holmström
Illustration: J.W. Ludlow
