Hade jag fel om Bengt Holmström?

av Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors.

En ledare som jag skrev I Ny Tid den 22 augusti 2008 blev nyss ett samtalsämne i Facebook och TV, tack vare att Bengt Holmström fick Sveriges Riksbanks ekonompris. I ledaren skrev jag att Holmström på nittiotalet hade försvarat företagsledares bonusar med att de lockar att ta risker som är nödvändiga för lönsamheten och att USA:s skattebetalare tio år senare fått rädda bankerna från de katastrofer risktagningen lett till.

Detta ansågs nu stämpla Holmström som nyliberalist.

I Obs debatt på Yle Fem försökte Bettina Sågbom skapa en motsättning mellan att Holmström för nästan 20 år sedan försvarade bonusar och att han i dag kritiserat överstora belöningar.

Hade jag schabblat? För att få svaret gick jag på Nationalekonomiska föreningens seminarium om Holmströms forskning.  Seminariet kallades missvisande för ”Ekonomi-Nobel 2016”.

Tack vare dagens videoteknik kunde Holmström på skärm uppträda live för deltagarna. Han berättade att han på två veckor fått 1 500 gratulationer, och gav några kommentarer till priset.

Han sade att det får oproportionell uppmärksamhet. Det är inte någon ranking av de ”bästa” ekonomerna och man ska ha tur för att få det, menade han.

Som råd på vägen uttryckte Holmström vilken enorm betydelse en uppmuntrande professor kan ha för unga begåvningar – vilket Jouko Paunio haft för honom själv. Han betonade hur hårt arbete vetenskaplig framgång kräver, vilket kan betyda att familj och närmaste får lida.

– Det är som en idrottsman som sätter ribban högt, och tror på att han kan klara det, och sedan står ut med berg- och dalbanan genom svårigheterna.

Holmström studerade först inte ekonomi, utan matematik och fysik. Tack vare stipendier kunde han studera i USA, och doktorerade på en teori om ”moral hazard” som sedan knoppade av sig till hans mest betydande forskning.

Moralisk hasard innebär ungefär att man kan synda på nåden, som när en rikemansson spelar på börsen eller rulett, i förlitan på att pappa betalar. Lev Tolstoj låter Nikolaj Rostov göra det i Krig och fred, med följden att han ruinerar sin familj.

Holmströms forskning tangerar nya begrepp som kom in i den ekonomiska teorin under hans formativa år, som assymetrisk information, informations- och spelteori och huvudman-agent-problemet (till exempel förhållandet mellan ägare och vd).

Dessa problem gjorde att den klassiska ekonomiska teorin inte fungerade. Vi lever i den näst bästa av världar – också i bästa fall.

En anställd ger till exempel sina överordnade en falsk bild av sina prestationer, och chefen vet det. Det viftade man tidigare åt sidan med att marknaden tar hand om problemet. Enligt Holmström gör den inte det.

Resultat kan mätas, men de kan också bero på tur, som varken kan kvantifieras eller förutspås.

Det visste redan Napoleon, som snoppade av sina rådgivare med: ”Tala inte om officerares meriter, skicka mig en general som har tur”.

Samma tur som Holmström själv hade när han fick ekonomipriset.

Sådana här problem studerade pristagaren, väl medveten om att alla skapar dimbildningar, och alla vet att det görs. Vilket är då det optimala incitamentet, utöver uppmuntran till unga forskare?

En marknadsförare ska inte bara maximera försäljningen – kanske är till exempel kundrelationerna viktigare. Bonusar kan vara bra för snabbt mätbara resultat, men dåliga om målen är placerade i en avlägsen framtid. På ett liknande sätt påverkas befordran inom företag, och avgöranden om vilka anställda som har bäst framtidsprognos.

Holmström ägnade sig åt sådana problem tillsammans med Paul Milgrom. Deras teorier om företaget som incitamentsystem (1994) bildade epok inom företagens beteende, som en ”inre marknad”. De inte bara lekte med modeller, de studerade också verkligheten. Holmström sade att det fanns för många teorier, och för få fakta. Ekonomer borde observera mera, och fundera mindre.

Ett föremål för Holmströms forskning som inte nämns i prismotiveringarna gäller likviditet, inte i betydelsen ”kassa” utan möjligheten att byta säkerheter mot pengar. Lån ges mot säkerheter, som är lättare att mäta än information om låntagaren – tror man. Det är att ta den breda vägen i stället för den smala. Marknaden lever, kriser uppstår, och säkerheternas värde förändras, ibland drastiskt.

Också detta är ”moral hazard”.

Hur lösa problemet? Bättre information förespråkas, men Holmström förespråkar ett stärkande av långivarens kapitalbas.

Många förklaringar har getts om finanskrisen 2008, ingen har en vattentät förklaring. Sixten Korkman gissade på en tsunami av likviditet som kom från Kina. Holmström anser att krisen inte bara kan förklaras med girighet och oskicklighet, utan den uppstod också på grund av global brist på balans (vilket tangerar Korkman). Ökad transparens hjälper inte ensamt för att minska systemriskerna.

Inför dagens låga ränta, och bristen på risktagning, står den ekonomiska vetenskapen handfallen. Detta anser jag, men tippar att Holmström instämmer.

Kan jag har förstått Holmström fel när jag för tjugo år sedan tyckte att han förordade fallskärmar och bonusar för att uppmuntra risktagning. Efter seminariet frågade jag den unga ekonomen Antti Kauhanen, som talat om Holmströms forskning om incitament.

– Inte alls, svarade han. Om man vill att folk skall ta risker är det helt naturligt, och det är invsteringsbankernas uppgift att göra det.

Den moraliska risken är att de anställda alltid accepterar bonusar – de har ingenting att förlora.

Detsamma gäller hela finansvärlden, som syndar på nåden i medvetande om att den är too big to fail.

Pappa betalar. Furst Rosov är skattebetalarna, och förloraren samhället.

Jag kommer att tänka på Georg Henrik von Wrights resonemang om ”intellektuell färdighet” eller ”teknisk rationalitet”, enligt Max Webers Zweckrationalität. Motsatsen är Wertrationalität, eller det förnuftiga och vettiga, som är bra för människan.

Jag behöver inte ta tillbaka någonting av min ledare i Ny Tid i augusti 2008, strax före finanskrisen. Men är Bengt Holmström nyliberalist?

Kanske i den meningen att han lever inom den ekonomiska vetenskapens paradigm. Han har deltagit tillräckligt flitigt i den ekonomiska debatten för att var och en skall kunna bedöma hans samhällssyn.

Han har först nyligen, efter 40 år i USA, upptäckt att bristen på ekonomisk jämlikhet kan ge anledning till oro.

Under Finlands ekonomiska kris på nittiotalet gav han, tillsammans med andra ekonomer, regeringen råd som den också i huvudsak också följde. Han har, allmänt taget, inte sett några fel i den nuvarande regeringens huvudlinje. Han anser att staten fått på sig de svåraste uppgifterna, de som inte den privata sektorn kan klara.

För dagens ekonomiska kris gör han inte anspråk på att ha några lösningar. Det finns ingen klar metod eller några uppenbara sanningar. Nu behövs det ett nytt recept.

Vilket det är vet Bengt Holmström inte.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

1 kommentar

a-k 3 januari, 2017 - 21:14

Jag tänkte osökt på Holmström när jag läste den här artikeln i Financial Times.

‘Negligible’ link between CEO pay and investor value boosts case for shake-up
Patrick Jenkins — Financial editor
The correlation between high executive pay and good performance is “negligible”, a new academic study has found, providing reformers with fresh evidence that a shake-up of Britain’s corporate remuneration systems is overdue.
Although big company bosses enjoyed pay rises of more than 80 per cent in a decade, performance as measured by economic returns on invested capital was less than 1 per cent over the period, the paper by Lancaster University Management School says.
“Our findings suggest a material disconnect between pay and fundamental value generation for, and returns to, capital providers,” the authors of the report said.
In a study of more than a decade of data on the pay and performance of Britain’s 350 biggest listed companies, Weijia Li and Steven Young found that remuneration had increased 82 per cent in real terms over the 11 years to 2014. Much of the rise was the result of performance-based pay. But, the report’s authors say, the metrics used to assess performance — such as total shareholder return and earnings per share growth — are unsophisticated and shorttermist. The study found that the median economic return on invested capital, a preferable measure, was less than 1 per cent in the period.

The evidence is likely to be scrutinised by the UK government. When Theresa May took over as prime minister in the summer, she vowed to curb excessive pay. Last month, the government outlined its proposed reforms.Some had been watered down compared with Mrs May’s original ideas, but more frequent binding shareholder votes on pay remain likely. There would also be an enforced publication of ratios comparing chief executive pay to that of average employees.
UK executive pay is the most generous in Europe. A study by Vlerick Business School’s Executive Remuneration Centre this month said the median UK chief executive earned €6.175m last year, 50 per cent more than in Germany, the next best paying country.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.