Den svenska poeten Leif Holmstrands nya diktsamling är smärtsamt bra poesi, skriver Filip Lindberg.
Leif Holmstrands senaste diktverk Sista dagen består av sju avdelningar som skickligt skriver fram liknande motiv på en rad olika sätt. Dessa platser och perspektiv har dock en sak gemensamt: de riktar alla sina blickar och röster mot den skevande kroppen, den som försöker undfly benämning. Det är frågan om ögats våld; om röstens våldsamma frågor: ”Ingenstans finns våldet som jag saknar. / Kanske är det nu som ögat vaknar?”
Jag vill börja någonstans här: i de ordningar som upprättas, under de villkor dikten ordas, ordnas och ordnar i. Det är tal om de regelverk som dikten ständigt måste underkasta sig och sinom tid förkasta – förkasta och förhoppningsvis förvandla. Medan jag läser Sista dagen tänker jag att dikternas premisser är att dessa rörelser aldrig tillåts avstanna, att de måste insistera och överskrida.
Häri ligger också möjligheten till omförhandling: genom att upprepa, turnera och förskjuta bilder och rader skapas otaliga relationer mellan Sista dagens sju avdelningar. Eller med Christina Ouzounidis ord från Tvivel – replikernas poetik (2016): ”Utsagans återkomst urholkar utsagans kraft samtidigt som den därför förstärker den talandes motiv att återigen uttala samma utsaga. Upprepningen är ett försök.” Jag betraktar rimmet och upprepningen som Sista dagens starkaste rörelser. Bara en sådan sak som att det börjar i avdelningen ”SAMMANFATTNING”, som består av en ensam dikt:
Sista dagen: plötsligt tom och klar.
Jag förstår att ingenting finns kvar,
varken retning eller smeksamhet.
Inget ljus och ingen hemlighet.
Rimmets förföriska enkelhet lurar mina tankar: jag vaggar lätt med huvudet, nynnar. Rytmen slår in på visans hemtama vägar. Dikten vet vad som komma skall, den kan se bortom nästa vägkrök. Men motiven kommer snart ikapp rytmen, de konfronteras och motstridiga riktningar uppenbarar sig. Kollision. Jag återgår till min association, tänker på nytt kring denna hemhörighet. Hur hemmet/huset vanligtvis verkar som metafor och hur metaforen förhåller sig till en specifik kroppslighet, det vill säga den som hör hemma. Eller som det heter i den tredje avdelningen ”CIS (NÄRSAGA)”: ”Inga skuggor, bara ljus / tillåts i normala hus.”
”[R]immet / är en slav och kan endast / lyda”, svarar Martin Högström i Fängelsepalatset. Och i relation till Sista dagen gäller det att använda rimmet i sina specifikt egna syften för att underminera och utmana läsarens konnotations- och associationssfärer (även om den motsatta rörelsen, att rimmets effekter också kan använda sig av en, aldrig bör underskattas). Sista dagen gör detta genom att insistera på friktion, en friktion som skapar revor i läsarens invanda associationsmönster, vilket blir som tydligast i bilden av hemmet:
Ingen Skugga, inget Ljus
tillåts leva, andas ord, besjunga.
Var är ditt normala hus?
Ingenstans finns mördad hackad tunga.
Den första dikten i ”CIS (NÄRSAGA)” förskjuts nu med en rad rörelser. ”Skugga” och ”Ljus” skrivs med versaler, rimmet råder men i en betydligt osäkrare ton. Dikten vet inte längre vad som komma skall. Med andra ord rämnar avdelningens regelverk. Sakta. Det är lika smärtsamt som skickligt. Jag kan rentav höra sprickningarna, se formernas sönderfallande i framskrivandet av dikten.
Mellanrummens kraft
För det är mellan det hemmahörande och det som inte hör hemma som dikten hämtar sin kraft. Den varar i ett mellanrum – synliggjort av dessa interventioner – som underminerar det hemmahörande/främmande som sådant. Dikten vill destabilisera dikotomin, vill i och genom mellanrummets revor detronisera den (vilket gör det nödvändigt att tillfälligt återupprätta dikotomin). ”Att vara medveten om strukturernas ofrånkomlighet men strategiskt använda dem provisoriskt för att ta sig någon annanstans, åstadkomma något annat, är en praktik som handlar om att synliggöra de utrymmen, mellanrum, där ’essensen’ dunstar bort”, som Elisabeth Hjorth skriver i Förtvivlade läsningar (2015).
I Sista dagen finns en vilja att installera mellanrummet i hjärtat av hemmet/huset som spatial och språklig konstruktion, att tillåta det osäkra förhållandet mellan det som hör och inte hör hemma:
Tanke fäst vid tanke i en ring –
lämna detta, gör det varligt.
Bakom dörren väntar ingenting.
Undergång är inte farligt.
Den kroppsliga och performativa betydelsen i affirmationen ”gör det varligt” preciserar verkets poetik. Queerheten går därmed inte bara att utläsa tematiskt i Sista dagen, den är likaså konstitutiv för verkets metod. Jag tänker på Judith Butlers ord i Genustrubbel (1990): ”Om det finns en sexuell domän som är utesluten från det Symboliska och skulle kunna avslöja detta system som hegemoniskt snarare än alltomfattande, då måste det vara möjligt att lokalisera denna uteslutna domän antingen i eller utanför systemet och utifrån denna placering formulera en strategi för dess intervention.” Kanske är det den uteslutna identitetens lokaliserande ”i eller utanför systemet” som Sista dagen iscensätter. Genom att låta kroppen och identiteten skära i och beskäras av verkets olika former börjar en intervenerande strategi att bli synlig.
Som i den fjärde avdelningen ”TRANS (NÄRSAGA)”: interpunktionen avlägsnas; dikten flödar fram utan hinder. Rösten (som innan anats i två fotnoter) förhåller sig friare till platsen, talar rasande självreflexivt: ”herregud ett plötsligt problem herregud vart tog balansen och jämbördigheten och identifikationen vägen jag börjar om från början ja herregud det gäller ju trots allt den omöjliga förvandlingen till något man redan från första början visste att man från första början varit och oupphörligen är”.
Identifikation innebär att igenkänna sig själv i någon/något annat, det vill säga i de möjliga identiteter en kultur tillhandahåller. De identiteter som inte finns i detta symboliska register måste således förkastas eftersom språket/kulturen inte tillåter mening att etableras/produceras i relation till dem. Att bli den ”man från första början varit och oupphörligen är” artikulerar våldsamheten och sorgen i denna rörelse. En sorg som sammantvinnas med ilska, blir till ett rämnande i/av diktsamlingens avslutande avdelning ”VI SLÄPPER TAGET”: ”error / knappast / salig / bakom / mina / röster / tungan / skaver / friger / knappast / error / klättrar / strupen / brosket / alla / ense / inga / skuggor / aldrig / osant / bara / svärta / varför / tilläts / ögat / härja”. Det är återigen frågan om ögats våld, om röstens våldsamma frågor. Sista dagen är kort sagt smärtsamt bra poesi.
Filip Lindberg
Leif Holmstrand: Sista dagen. Albert Bonniers Förlag, 2016.
