Nationalsocialismen i realtid

av Mats O. Svensson

Kurt Tucholsky var en av Tysklands främsta radikala författare under Weimarrepubliken. Nu kommer en samling av hans texter ut på svenska under titeln Tyskland, vårt Tyskland. Boken ger anledning att fortsätta tänka kring frågor om skillnader, likheter och på vilka olika sätt fascismen yttrade sig i dåtidens Tyskland och i Norden idag, skriver Mats O. Svensson.

Ofta påstås det, lite slentrianmässigt, att det politiska klimatet, de politiska stämningarna, eller vad man nu vill kalla det, i norra Europa bär likheter med Tyskland 1930. Restriktivare flyktingpolitik, växande högerextrema partier, anlagda bränder mot flyktingförläggningar, patrullerande medborgargarden som Soldiers of Odin, allt tas som tecken på att, som det brukar heta, historien upprepar sig. Men gör den det? Historikern Antony Beevor menar att historien kännetecknas av att den inte upprepar sig, att likheter endast är ytliga. Tyskland 1930 var trots allt radikalt annorlunda än Norden 2016. En restriktiv flyktingpolitik är något annat än de pogromer som riktades mot judar; dagens fascistiska angrepp mot flyktingförläggningar är fortfarande långt från de paramilitära SA-stormtrupperna och deras mord på vänsterradikaler, romer och judar. De demokratiska och juridiska institutionerna är hos oss fortfarande starka och intakta.

Den nyutkomna boken Tyskland, vårt Tyskland, en samling texter av Kurt Tucholsky (1890-1935), ger anledning att fortsätta tänka kring frågor om skillnader, likheter och på vilka olika sätt fascismen yttrade sig i dåtidens Tyskland och i Norden idag.

Kritisk och radikal

Tucholsky var en av Tysklands främsta radikala författare under Weimarrepubliken och efter det första världskriget en övertygad antimilitarist. I tidskriften Die Schaubühne och senare i Die Weltbühne gick han till häftiga angrepp mot ”de förljugna patriotiska fraserna: knektanda och militarism, preussiskt översitteri, stormaktschauvinism och den svartaste reaktion”, som det heter i Jan Stolpes förord. Tucholsky skrev allt från rättegångsprotokoll, litteraturkritik, kabaréer och poesi till skarpa kommentarer om världen och tysk dagspolitik. Redan 1924 lämnade han Tyskland och bosatte sig i Frankrike, tre år senare brändes hans böcker på bål och han fråntogs sitt tyska medborgarskap. När kontakten med språket bröts förlorade han också förmågan att skriva. Från och med 1929 var han bosatt i Hindås i Sverige, där han efter flera motgångar och ekonomisk ruin tog sitt liv 45 år gammal, 1935.

Tyskland, vårt Tyskland ger läsaren möjlighet att följa den tyska fascismens och nationalsocialismens framväxt i realtid. Tucholsky dokumenterar den växande antisemitismen, ”den trevliga vanan att göra judarna ansvariga för solförmörkelsen, republiken, småbarns diarré och markens dåliga kurs”. Han kritiserade hur de reaktionära, monarkistiska strukturerna från kejsardömet levde kvar i den nya republiken och lade fram krav på hur samhället och dess institutioner från riksvärn till domstolar och skolor måste reformeras. Om så inte skedde, förutspådde han profetiskt, kommer republiken att förvandlas till ”ett eländigt och av hela världen föraktat riksföreståndarvälde”. Han beskriver hur nazisterna får alltmer makt och ges alltmer utrymme att utöva våld och förtryck, han skriver om det tilltagande politiska våldet, där förövarna inte sällan går fria. Mellan åren 1918 och 1920 mördades 314 vänsterradikaler, medan 14 mord begicks av kommunister, men medan de högerradikala mördarna kom lindrigt undan, straffades de vänsterradikala hårt. Våldet kom från höger, men rättsväsendet tittade åt vänster.

”Jag resignerar. Jag kämpar vidare, men jag resignerar”, skriver Tucholsky 1919, när han bevittnat en rättsprocess där löjtnanten Otto Marloh frikänns trots att han beordrat att 29 radikala matroser ska skjutas på Französische Strasse. Tucholsky var utbildad jurist och följde uppmärksamt de stora och politiskt viktiga rättegångarna i Berlin. I Die Weltbühne gick han hårt åt de reaktionära domstolarna som höll de sina bakom ryggen. Mord och mordförsök på radikala vänsterpolitiker trivialiserades och förminskades. Det fanns och finns fortfarande hos konservativa en farlig sympati för fascismen: ”de vill ju det samma som vi, ordning och reda”.

”Håll språkets vapen skarpt”

Tucholskys texter är alltid skrivna med indignation och med ett brinnande patos för rättvisan och mot kriget. Detta är en skribent som har stora delar av civilsamhället, staten och etablissemanget mot sig och som måste formulera sig därefter; drastiskt och snärtigt. ”Språket är ett vapen. Håll det skarpt”, uppmanar han sina kollegor. Man får ibland påminna sig om att texterna i Tyskland, vårt Tyskland är tidningstexter, skrivna i ett slags pågående samtal, i en levande borgerlig offentlighet som vi inte längre äger tillträde till, något som gör att texterna emellanåt kan kännas införstådda och svårgenomträngliga. Bokens notapparat hjälper delvis, men texterna bör nog läsas med en modern tysk litteraturhistoria i färskt minne.

Hårdast var Tucholsky mot sina landsmän, tysken karakteriserades av ”slavisk underkastelsekänsla och slavisk härsklystnad”, menade han. Tysken ”behöver makter, makter som han böjer sig för, liksom naturmänniskan för åskan, makter som han själv försöker tillkämpa sig för att stuka andra.”

Hos den tyska borgaren såg han en undersåtementalitet förenad med ”den legala och naturliga sociala driften att göra sig gällande”, ett begär som riskerade att stegras och utmynna i ”maktbegär och driften att plåga”. Det tyska folket ville fascismen, ansåg Tucholsky och i ett av sina sista brev skrev han: ”Det är inte sant att det arma folket är underkuvat, att det inte har velat det, det är inte sant.”

En svag republik, starka motsättningar mellan höger och vänster, ett starkt stöd för antidemokratiska idéer hos en stor del av borgarklassen, en armé av ”otillfredsställda, missnöjda, deklasserade och mänskligt degraderade män” som återvänt efter första världskriget utan att veta vad de skulle göra, kännetecknade det tyska 1920-talet.

Den fascism som växer fram i Norden tycks annorlunda: definierad av rädslan för det främmande, misstänksamheten mot såväl eliter som bildning, viljan att bevara det som en gång var; lantbruks- och småstadssamhällets instängdhet och missunnsamhet. Inte så mycket en vilja att underkasta sig auktoriteter som en önskan att störta dem som satt sig på höga hästar. Samtidens tendenser är minst sagt oroväckande men Norden av idag är inte Weimarrepubliken och den nyutgivna samlingen med Tucholskys texter visar detta tydligt, samtidigt som den gör oss uppmärksamma på hur farligt det kan vara att underskatta hotet från extremhögern. Vi måste motstå varje impuls att låta fascistiska begär ta överhanden och bli till fascistisk politik.

Mats O. Svensson

Kurt Tucholsky:
Tyskland, vårt Tyskland.
Celanders förlag, 2016.
Översättning: Ulrika Wallenström,
Ola och Carsten Palmær.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.