Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.
Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner, fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.
Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.
I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
1 kommentar
We can agree that some ”nyliberalism light” is not any long-run solution which we would think acceptable. Whether it would have been wise if Li Andersson had come out with some radical vision in front of TV cameras is a question of tactics – as it is, she got more than 5000 votes, and let’s be happy of that (which is not either any long-run solution). But if we turn to the sentence ”[a}tt nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram”, we can of course ask WHY alternatives are not being published and speculate about possible reasons for this (can it be that nobody sees a profitable ”market” for such?), but we should at least see the possibility that there IS up to now no convincing vision in the discussion. Freudarxism was an attempt at such, and I am still convinced that it would have good chances to be the solution, but there are mental obstacles to be overcome before the concept will even be admitted to some wider discussion. And the main obstacle may be the bad reputation of psycholgy.
Entrepreneurs, charismatic politicians, also political activists all have a tendency to ”believe in themselves” (thinking that they ”know already” and, accordingly, being unwilling to listen to advice from psychologists, except perhaps concerning advertisement and tactics). Usual consumers of the media will connect with psychology what they find in any number of weekly magazines or self-help books (i.e. ”psychology light”), if they do not think outright that psycholgy is only for people who are mentally sick. Thus, there would be quite a job waiting (perhaps for the media, including Ny TId?) to spread more realistic ideas about psychology, Such as:
The pioneers of psychoanalysis were highly intelligent people, but pioneers are nearly never QUITE right. But since the fathers of psychoanalysis died, further branches of research (all relevant for psychology) have been established; think of field observations in primates, general research in animal behaviour, artificial intelligence, experimental and test psychology, brain research, and more. And all these contributions together give already quite a good and clear picture what reactions and general behaviour to expect from ”normal and healthy” humans (myself I have not come across surprises in human behaviour since several decades). And considering that human individuals are the building blocks of ANY society, it is logically impossible to deny the importance of psychology.
There are also historical examples that it seems to be possible to build functioning and long-tun stable societies with humans as they are. The best example I know is the classical Chinese system (always measured by the means available at the time), which was even a type of democracy (there was a functioning system for the handling of complaints). Which means that there is material available on which to build a discussion. Personally, I can promise that the ideas of Darwin and Marx will play quite some part (after all I am a Freudarxist). But even for a promising beginning it is essential that the importance of psychology be acknowledged and that some people who are in the position to spread ideas (such as journalists) take the trouble of acquainting themselves with (especially political) psychology.