Rita Paqvalén.
Bakgrunden till skrivelsen var en epostdiskussion som vi fört med chefredaktören i vilken hen försvarat sin enspråkiga linje genom att hänvisa till försäljningssiffror och till att tidningens läsare skulle ”bli sårade” om texter på svenska skulle publiceras i ”deras” tidning. Chefredaktörens exkluderande målgruppstänk, en avgränsning som inte bara uteslöt oss svenskspråkiga läsare utan som dessutom utgick från att bidrag på svenska kunde provocera tidskriftens tilltänkta läsare, fick oss att handla.
Idén om att få en egen sida på svenska förvandlades genom chefredaktörens svar från en rolig tanke till en politisk fråga. I appellen konstaterar vi att tidningens ”intolerans gentemot den svenskspråkiga minoriteten i Finland är speciellt beklaglig då tidskriften är ett språkrör för en människorättsorganisation som SETA” och att vår kritik inte enbart handlar ”om principer och människovärde, utan även om vikten av att få uttrycka sin identitet och få den bekräftad på sitt eget modersmål”.
Även om vår skrivelse inte ledde till någon konkret förändring av tidskriftens linje, gjorde processen mig medveten om mitt eget behov att få vara både-och samtidigt och att kunna kombinera två olika minoritetspositioner. Och om hur viktiga symboliska handlingar kan vara för att känna sig bekräftad. En svensk sida i Z-lehti skulle knappast ha täckt det informationsbehov som fanns då, men den skulle ha inneburit en viktig markering om att det finländska queera vi:et även inkluderar oss finlandssvenskar. Alldeles obesvarad blev vår önskan ändå inte. Seta fick år 2005 en ny generalsekreterare, Aija Salo, som lät översätta mycket material på Setas hemsidor till svenska. I dag har Setas sidor även information på finskt teckenspråk, på engelska och ryska.
Våren 2005 innebar en vändpunkt i finlandssvensk HBTIQ-historia. Efter den första Regnbågshelgen fortsatte de aktiva inom den ny(gaml)a föreningen Regnbågsankan – föreningen föregicks av den mer slutna föreningen Gay West – sitt målmedvetna arbete för att göra föreningen till ett forum för den svenskspråkiga HBTIQ-minoriteten i Svenskfinland. Arbetet har burit frukt: föreningen har sedan många år en anställd, arrangerar en årlig Regnbågshelg och föreningens frivilliga turnerar i skolorna. Finlandssvenska queera har i dag en ankdamm att plaska i, eller att välja bort. Och genom Jeppis Pride 2015 blev HBTIQ-frågor även en gemensam finlandssvensk demokratifråga.
I vår skrivelse från 2005 talar vi om behovet av att uttrycka vår egen identitet på vårt eget modersmål, men hur ser identiteten ut formulerad på svenska i Finland? Här finns en intressant paradox – samtidigt som svensktalande HBTIQ-personer i många fall har levt sin queera identitet utanför ett finlandssvenskt sammanhang och på finska, har det finlandssvenska inslaget har varit starkt representerat i finländsk HBTIQ-historia under 1900-talet.
Den svenskspråkiga litterära marknaden var under 1900-talet ända fram till 1990-talet långt mer öppen för HBTIQ-perspektiv än den finskspråkiga. Många av de centrala litterära ikonerna såsom Edith Södergran och Tove Jansson skrev sina verk på svenska. Ödesmärkt, en av Nordens första pjäser med en öppet homosexuell tematik, skrevs av Karin Smirnoff och gavs ut år 1923. Också Christer Kihlman är en nordisk pionjär och hans verk hör till den nordiska gaylitteraturens tidigaste. Lotus, som ses som den första ”lesbiska” romanen i Finland, skrevs av Nalle Valtiala och gavs ut år 1973. Inom övriga konstarter hittas namn såsom Vivica Bandler, Magnus Enckell, Riko Eklundh och Tiina Lindfors – listan kunde göras lång.
Bland den finländska gayrörelsens pionjärer hittas många svenskspråkiga personer såsom Martin Schreck och Ulf Månsson. Många inom den finlandssvenska intelligentian engagerade sig för de homosexuella rättigheter under en tid då homosexualitet var straffbart. En av dem var Claes Andersson som var en av de 90 personer som undertecknade en appell om att ändra ”homosexlagen” som publicerades i Hufvudstadsbladet 13.8.1966. I insändaren hänvisar skribenterna till ”ett beklagligt och aggressivt sensationsreportage i Ilta-Sanomat” och tar avstånd från ”dylik förföljelse och gruppdiskriminering av medmänniskor med avvikande beteende”. Insändaren avslutas med en uppmaning till ”den allmänna opinionen att påskynda ändringen av den föråldrade lagstiftningen”.
Men trots det stora inslaget av svenskspråkiga i finländsk HBTIQ-historia är den finlandssvenska HBTIQ-historian oskriven och i många fall osynliggjord. Det skulle vara intressant att veta vilka smeknamn, eufemismer och hurdant kodspråk som använts på svenska i Finland för att kommunicera det förbjudna begäret. Hur såg den homosexuella kulturen ut på 1950- och 60-talen, vilken roll spelade nordiska nätverk för den finlandssvenska HBTIQ-identiteten och var hittade man sina förebilder före gaykultur trädde in i TV-rutan och före internet? Hur påverkade HBTIQ-flykten till Sverige den finlandssvenska queera gemenskapen? Och varför engagerade så många finlandssvenska kulturpersoner sig för homosexuellas rättigheter på 1960- och 70-talet?
Finlands jubileumsår till ära har Svenska litteratursällskapet i Finland öppnat minnesinsamlingen Minoritet i minoriteten genom vilken man vill ta till vara den svenskspråkiga HBTIQ-historian i Finland. Intresserade kan antingen svara på en frågelista eller donera arkivmaterial i anslutning till temat. Man kan utgå från sina egna erfarenheter eller till exempel berätta om den där tanten i släkten som bodde med sin ”väninna” och om vilken det gick rykten. Det är verkligen dags att inkludera HBTIQ-minnen som en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är ett ansvar vi alla delar.
Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger
