Åter till det normala

av Sara Ehnholm Hielm

Sara Ehnholm Hielm.

London: smältdegeln, framtidsstaden, historien. Lika mångkulturellt, snuskigt rikt, förtjusande brittiskt och kulturellt kreativt som för ett år sedan. Turistfloderna rinner genom staden, gräset spirar neongrönt, mängder av olika språk talas (mycket italienska och franska, det lär bo 93 000 fransmän där). Som känt röstade London överväldigande för att stanna i EU. Men vid mitt besök där förra helgen var det slående hur snabbt stadsborna hade anpassat sig. Medan Macron och Le Pen kämpade sig fram i det franska presidentvalet och maratonlöparna pressade sig fram längs gatorna i karnevalkostymer (varför gråter och blöder alla i Helsinki maraton, medan de vinkar och ler här?) verkade alla ha accepterat: det blir Brexit. Varför protesterar folk inte?

I valet som Theresa May (The Bitch is Back, skriker t-skjortorna) har eklaterat för den 12 juni står hon och Jeremy Corbyns Labour mot varandra: båda partiledarna röstade för att stanna men nu har båda ändrat sig. Hur är det möjligt i ett val ett år efter Brexit? Visserligen profilerar sig Lib Dems emot Brexit, men ingen tror de har en chans.

Brexit var det otänkbara och inom ett år har det blivit helt normaliserat. (Vad är nästa nya normala: Trumps mur, deportationer, nazister på bokmässor?) Otroligt snabbt verkar Londonborna ha vant sig: så här är det nu bara. Nu ska vi signalera optimism för Londons post-EU-framtid. Nu ska vi göra utträdet ur Europa så smidigt och fördelaktigt som möjligt. I smörgåsbarerna finns numera alternativet Best British (oftast någon otäck paj eller trist cheddarost på toast), traditioner, poliser och vita fotbollshuliganer är mera synliga än någonsin.

I en så rik stad som London har de flesta det bra. Åtminstone hittills har det inte skett saker som har förstört livsstilen, som bygger på en självklar valfrihet, ett självklart utbud på allt och arrogansen i att vara ett gammalt imperium. Kan så utpräglade individer alls längre göra politik, som är en kollektiv syssla? Finns det ingen långsinthet – som även kunde stavas principfasthet – över förlusten?

Och ännu märkligare: om folk vill rösta mot etablissemanget, varför röstar de så gärna på ett oskrivet kort, en Sipilä eller en Macron eller en Trump? Inser de inte att etablissemanget inte längre är politiskt utan ekonomiskt – och nu röstar de i politiska val in människor som förstärker det här? Således röstar medborgarna för att minska sina egna påverkningsmöjligheter. Kanske de till slut kan rösta bort hela demokratin? Och var så säker: när det sker kommer det att förefalla helt normalt.

Sara Ehnholm Hielm
är förlags-redaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.