”Om jag kan säga något på tre meningar, då gör jag det”

av Vilhelmina Öhman

Det är i början av juni och sommaren är i full blom i Malmö. På Möllevången flockas de öltörstiga och syrenerna har snart blommat ut. Jag träffar poeten Martina Moliis-Mellberg i Folkets park för att tala om hennes debutbok A som fått ett nytt liv i Sverige, och om hennes andra diktsamling 7 som kommer ut till hösten på Schildts & Söderströms.

Martina Moliis-Mellbergs första diktsamling A, som kom ut för två år sedan i Finland, har först nu kommit ut i Sverige och den har hyllats högt på kultursidorna. Moliis-Mellberg säger att mottagandet har varit rätt överrumplande.

– Det har varit en konstig resa för den boken. Jag har fått debutera två gånger i princip, en gång i Finland och en gång i Sverige. Det är en lite märklig känsla, samtidigt som jag är jätteglad att den har fått ett nytt liv eller rättare sagt har fått fortsätta sitt liv.

Att som debutant få stor framgång med ett verk kan vara både skrämmande och betryggande. Moliis-Mellberg berättar att hon verkligen försökt att inte tänka på eventuella förväntningar på henne och hennes nästa bok.

– I vissa stunder har jag varit glad och stolt och i andra stunder har jag tänkt på vad det betyder. Men det säger kanske mer om mig som människa än mig som skrivande människa. Jag kan bra säga att jag läser recensioner och att jag bryr mig. Det betyder mycket för mig att folk tar sig tid att läsa och fundera och ser det som jag har försökt få fram. Men jag tycker det är väldigt farligt att tänka på det när man sitter och skriver. Det kan man ta sen.

A var inte något som Moliis-Mellberg gått och ruvat på en längre tid, berättar hon. Men när den var färdig insåg hon att den handlade om saker hon burit på i hela sitt liv.

– Jag gick en ettårig skrivutbildning och höll egentligen på med ett helt annat projekt. Jag trodde att det var det jag skulle jobba på hela året men rätt snabbt insåg jag att det inte var rätt. Det fick mig att känna mig väldigt vilse. Ur den känslan började jag skriva ”Atlas”, den sista texten i A. Jag insåg senare att A för mig handlade väldigt mycket om sådant jag säkert hela livet har gått och burit på och försökt hitta ett sätt att formulera för mig själv.

Moliis-Mellberg vill inte att det ska finnas läsanvisningar för texter, därför valde hon och förlaget att det inte skulle finnas en baksidestext till A.

– Jag vet vad de texterna handlar om och betyder för mig och jag vet varför jag har behövt skriva dem, men jag hoppas att de kan läsas på en massa olika sätt. Jag har överlag väldigt svårt för läsanvisningar, särskilt för poesi eller prosalyrik. Att ge läsaren någonting före de har läst själva texten kan styra läsningen väldigt mycket och det ville jag undvika.

Forcera gränser

När jag hörde Moliis-Mellberg läsa ur sin debutbok på Åbo poesidagar ifjol fastnade jag vid att det fanns en fara bakom varje hörn i texterna: hajar, banditer, en ständig rädsla för något stundande. Jag är nyfiken vad den faran har för innebörd för Moliis-Mellberg.

– Jag tror det behövs något för att få karaktärerna att agera. Om det är något som människan klarar av är det att befinna sig i situationer som inte är ideala men som man inte gör något åt för att det är svårt eller skrämmande. Jag tänker att alla karaktärer i A befinner sig på en plats i livet där de känner sig vilse eller missnöjda med vem de har blivit eller hur deras liv ser ut. Vad de innerst inne begär stämmer inte överens med det liv som de lever. Då behöver de göra något åt det, något ganska galet, något som inte ens är att rekommendera. Deras agerande är inte helt sansat men den verkliga faran är att de inte skulle agera. Att de bara skulle fortsätta. Det tycker i alla fall jag är en väldigt skrämmande tanke. Jag skulle inte ha kunnat leva med att karaktärerna inte skulle ha agerat.

I A finns det också en längtan ifrån jaget: Cousteau vill lämna sin landvarande kropp och bli en haj, Atlas har inte en beständig kropp och jaget i ”Alfa Cassiopeia” vill in i Alfa Cassiopeias kropp. Moliis-Mellberg menar att hon ville beskriva känslan av att vara i fel element snarare än att finnas i fel kropp.

– Snarare än att det är kroppen de här karaktärerna vill ut ur så använde jag kroppen för att förkroppsliga deras längtan bort eller deras längtan till något annat. För mig handlar A väldigt mycket om att forcera gränser och då menar jag gränser mellan människor, mellan olika kroppar, men också mellan olika element som land och hav eller mellan djur och människa.

Skrivarprocesser och prosalyrik

Moliis-Mellberg berättar att A kom till på ett intuitivt sätt och att hennes skrivande ofta börjar med ett namn eller en plats. Någonting som både är en förankring men som också sätter igång hennes fantasi.

– Cousteu, Alfa Cassiopeia och Atlas var det första som fanns. Sedan behövde jag bara sätta mig ner och hitta på ett sätt att berätta deras berättelser. Det var inte en speciellt analytisk process, det är det aldrig när jag skriver. Det kommer väldigt sent i processen.

När Moliis-Mellberg skrev texten om Cousteau testade hon på ett nytt arbetssätt, men hon märkte snabbt att det verkligen inte fungerade för henne.

– Jag lånade en massa biografier om Jacques Cousteau och hade en otroligt romantiserad bild av hur det skulle vara att sitta i ett dammigt arkiv med trettio böcker på hög med en liten lampa, kopiera papper, stryka under … Men sen var det bara jättetråkigt! Men det som det gav mig var att jag insåg hur det skönlitterära skrivandet ger möjligheten att plocka lite från verkligheten och sedan göra precis vad man vill med det.

Nu består hennes process av att plocka på sig människor från historien, platser och namn som hon tänker att hon kan göra något av.

– Jag försöker undvika att fundera på vad det är som jag vill säga. Jag har testat det också, men det hämmar min skrivprocess otroligt mycket. Det blir för styltigt, det blir för övertydligt. För mig personligen är det inte intressant att ha en agenda i skrivandet. Efteråt kan jag dock inse att jag absolut försöker säga någonting.

Det värsta Moliis-Mellberg kan tänka sig är tysta arbetsrum på bibban eftersom de ger henne prestationsångest. Men att skriva hemma helt ensam är inte heller ett alternativ eftersom hon säger sig ha dålig självdisciplin.

– För mig är det nästan bäst att skriva bland folk. I rum där det finns liv och rörelse runt mig men som kanske inte angår mig. Men också att skriva tillsammans med andra som skriver. Jag är tacksam att jag har många nära vänner som skriver och som jag skriver tillsammans med, som läser mina texter och vars texter jag läser. En levande skrivsamvaro med dem är otroligt viktigt för mitt skrivande. Jag tror också det är därför jag sökt mig till skrivutbildningar, för att jag trivs med andra skrivande människor och att följa med deras processer.

Moliis-Mellberg skriver prosalyrik. Hon känner att det är sättet för henne att få ut det bästa av två världar och där hon har hittat sin röst som hon inte hittade i prosaskrivandet.

– Jag hade förut en uppfattning om att det fanns ett sätt att skriva prosa och ett sätt att skriva lyrik. Sedan insåg jag att poesiformen tillsammans med prosans berättande passade mig. Där mittemellan hittade jag min egen röst som författare. Det är en form som man kan leka med. Vad är ens prosalyrik? Nästan vad som helst kan vara prosalyrik och det finns något charmigt med det.

Moliis-Mellberg tror inte att det finns en tjock roman i henne.

– Jag vill alltid korta ner. Om jag kan säga något på tre meningar, då gör jag det.

Att tala om ofödda texter

Till hösten kommer Moliis-Mellbergs andra diktsamling ut. 7 handlar mycket om ensamhet och isolation och som A att känna sig fångad i sig själv, men också om havet och havsdjupen. Både havet konkret som plats men också mera symboliskt om att befinna sig på havet.

– Jag tänker på 7 som ett syskon till A. Den rör sig på vissa plan nära sådant som A handlar om. Men om A handlar om att inse att en förändring måste ske för att man ska kunna hitta närmare sig själv och hitta rätt så handlar 7 väldigt mycket om realisationen att det inte går att komma undan sig själv. De karaktärer som finns i 7 klarar inte av att komma undan sig själv. De är redan sig själva, de är bara inte så välfungerande eller hela människor.

– Det låter hemskt deppigt det jag berättar nu, men 7 är en lite mindre hoppfull bok, skrattar Moliis-Mellberg.

Moliis-Mellberg märker att hon har svårt att tala om en bok som inte ännu finns. Hennes bild av A nu är starkt färgad av andras tolkningar av den och de tolkningarna, tillsammans med hennes, gör att hon har ett språk att prata om den.

– Jag kan ibland inse att jag anammat någon annans ord om A och gjort ett amalgam av tolkningar. Det är väldigt spännande. Boken blir hela tiden något annat av andras röster. Jag har inget språk för 7 ännu. Den är fortfarande min och inte ute i världen. Det är först när den inte längre är min som jag också kan ta ett steg bakåt och börja tala om den som något annat än mig själv.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Moliis-Mellbergs andra diktsamling 7 kommer ut hösten 2017 på
Schildts & Söderströms.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.