Staten: vi stöder ju biblioteken
– Varför behandlas litteraturen inte som de andra konstformerna, exempelvis dansen, teatern, musiken eller bildkonsten?, frågar poeten och kritikern Peter Mickwitz.
Vi träffas för en intervju hemma i poeten Peter Mickwitz hyreslägenhet i Helsingfors – en intervju som också handlar om författares ekonomi men främst om litteraturens ställning i samhället.
Men låt oss först göra en sak klar: Mickwitz uppskattar storligen alla de andra konstformerna och skulle aldrig önska att det offentliga och privata stöd som tillfaller dem skulle minska i volym. Däremot anser han att det institutionella stöd exempelvis teatrar och konsertsalar har möjlighet att få, i rimlighetens namn även borde tillfalla litteraturens institutioner, så som kritiken och förlagen.
Vi ska också höra Ansa Aarnios syn på hur staten prioriterar litteraturen. Aarnio är specialsakkunnig på det statliga Centret för konstfrämjande, och är med om att fatta beslut om en del av det statliga stödet till konst.
Men vi börjar med samtalet i poetens kök. Framför oss på bordet står två glas vatten och två kardemummabullar.
– Jag önskar teatern allt gott och jag uppskattar teater. Jag vill inte att teatern ska få sämre förutsättningar. Jag vill bara att litteraturen ska ha det lika bra. För att samtalet ska bli meningsfullt måste vi placera litteraturen i en kontext och därför måste man göra jämförelser med de andra konstarterna.
För att komma framåt måste vi först ta några kliv bakåt.
– Den historiska bakgrunden till allt är att litteraturen, ända sedan tryckpressen uppfanns, förutom konst också varit en affärsverksamhet.
Mickwitz påminner om att också de andra konstformerna, till exempel bildkonsten, har en liknande bakgrund: bildkonsten var i tiderna i hög grad ett hantverk som strävade efter att skapa produkter som skulle säljas på en marknad; men med tiden utvecklades bildkonsten till att vara i första hand konst och inte en affärsverksamhet.
– Böcker går som bekant att massproducera och sälja. Och så har vi en hel massa böcker som inte alls är konst. De många olika litteraturvarianterna har fått samverka inom samma miljöer: på förlagen.
Den digitala utvecklingen och massmediernas omvandling har under detta årtusende skapat stora bekymmer för förlagen.
– Förlagen har i nuläget allt mindre plats för den slags litteratur som jag kallar konst. Det betyder en radikal förändring för litteraturen som konst. Var ska den finnas i framtiden? Ska den alls finnas? Samtidigt är förlagen närmast tvungna att koncentrera sig på det som säljer och det som jag för min del anser att inte är så viktigt konstnärligt.
Och den konstnärligt betydelse-fulla litteraturen då, hur definierar du den?
– Konst överlag handlar om något som har integritet och som inte uppfyller förväntningar. Konsthantverk kan självklart också vara intressant, men då handlar det om att göra det man förväntas och är lärd att göra.
Ser vi i framtiden allt fler förlag som fokuserar enbart på konstnärligt relevant litteratur, det som i folkmun kallas smal litteratur?
– Jo, jag tycker att det sker redan nu, det finska förlaget Poesia är ett bra exempel. Om de större förlagen inte har möjlighet att ge ut den litteratur som jag tycker att är viktig, så söker den sig andra kanaler. Och just denna litteratur behöver finansieras. Medan den litteratur som går att sälja fortlever i affärsföretagen. Litteraturen kommer att tudelas allt mer.
Och här kommer vi tillbaka till frågeställningen som lyftes fram i inledningen av artikeln.
– Det naturliga, tycker jag, är att den konstnärligt betydelsefulla litteraturen finansieras på samma premisser som de andra konstarterna. Men tyvärr sker ju inte detta idag.
Peter Mickwitz efterlyser samma slags ekonomiska strukturer för den konstnärligt seriösa litteraturen som för exempelvis den motsvarande konstnärligt seriösa teatern.
– Hur skulle teaterkonsten som helhet överleva utan den ekonomiska uppbackningen från statliga och privata fonder? Och hur skulle bildkonsten se ut om om alla dess institutioner skulle vara beroende av enbart försäljning?
Vi ska återkomma till de statliga författarstipendierna, vars nivåer enligt Mickwitz mening är på en för låg nivå. I sig anser han att stipendiesystemet är fungerande men grundfrågan i hans analys är att litteraturen behöver mer stöd på många fronter samtidigt.
– Många tror att det räcker med att finansiera författarna, men det räcker absolut inte! En litteratur som består enbart av författare, ja den finns i praktiken inte.
Vad annat behöver finansieras för att enligt din mening ge en grogrund för en levande litteratur i samhället?
– Kritiken, förlagen, tidskrifter, författarutbildningar, bokhandlar och nätpublikationer för kritik. Det behövs pengar för allt detta. Om tidskrifter och nätpublikationer är tillräckligt väl finansierade skapar det här också verkliga arbetstillfällen och bi-inkomster – också för författare.
I dagens läge får både tidskrifter och en del nätpublikationer för kritik stöd från staten. Som bekant är detta stöd inte på en nivå som möjliggör rimliga löner och arvoden. Det kan varje kulturtidskrift i landet vittna om (däribland Ny Tid).
Förlagen då?
Det vore enligt Mickwitz önskvärt om förlagen i framtiden utvecklades till institutioner som tillåts vara förlustbringande.
– Det är väsentligt att börja se förlag som något annat än affärsföretag. På samma sätt som vi inte ser Amos Anderssons konstmuseum eller Teater Viirus som affärsföretag. Kanske är det så att det i framtiden inte längre är möjligt för konstnärligt seriösa förlag att verka i en bolagsform i vilken det juridiskt finns inbyggt ett syfte att göra vinst.
Staten prioriterar institutioner
Hur mycket stöder då staten de olika konstformerna? I årets statsbudget för konst och kultur, totalt 463 miljoner euro, beviljades till exempel teatrarna, dansteatrarna och orkestrarna bidrag på inalles 71,5 miljoner euro.
Från undervisnings- och kulturministeriet uppger man att bidragen och stipendierna för att främja litteraturen uppgick till 6,5 miljoner euro. Exempelvis de föreningar som jobbar för att främja litteratur beviljades 1,7 miljoner euro medan författare och översättare i år fick 3,1 miljoner euro i stipendier och bidrag.
Taike, centret för konstfrämjande, har under de gångna året fått en allt viktigare roll i statens kulturpolitik och Taike beslutar också om en del av konstbidragen och stipendierna.
– Taike stöder litteraturen bland annat via författarstipendier, skrivarutbildningar, litteraturfestivaler och kulturtidskrifter. Taike beviljar också bidrag till sammanslutningar och till främjande av barnlitteratur, säger Ansa Aarnio på Taike.
Aarnio vill också gärna påminna om att staten via statsandelar upprätthåller biblioteken, det här stödet kan alltså tolkas som ett stöd också till litteraturen. Biblioteken har historiskt haft en betydande roll i Finland med tanke på främjandet av läskunnigheten och att göra böcker tillgängliga. I modern tid har ändå bibilioteken många fler roller än att främja litteraturen. Ifjol köpte biblioteken böcker i olika genrer för 22,8 miljoner euro.
Är det möjligt att med hjälp av statsmedel stöda förlagen?
– Staten har inga bidrag som förlagen kan ansöka om inom budgetmomentet litteraturens främjande, säger kulturrådet Leena Laaksonen på undervisnings- och kulturministeriet.
Värt att tillägga är att ministeriet stöder översättning av litteratur till andra språk. Ministeriet riktar stödet till FILI (Finnish Literature Exchange) som beslutar om stödet. Både finländska och utländska förlag kan beviljas budgetmedel – årligen uppgår den här stödsumman till en halv miljon euro.
Stipendiesystemets brister
Avslutningsvis återvänder vi till Peter Mickwitz kök för några ord om författarstipendiernas nivå.
Enligt författarförbundet Suomen kirjailijaliitto har hälften av författarna andra inkomster än de inkomster de tjänar via sitt kreativa skrivande. Mer specifikt handlar det om hälften av dem som svarade på förbundets medlemsenkät år 2010. Av samma enkät framgår att författarna för sitt litterära arbete tjänar 9 745 euro i året (medianinkomst). Traditionellt har många författare för att tjäna ihop ett levebröd arbetat som recensenter, lärare eller översättare, både när författarna inte haft något arbetsstipendium och ofta också i de fall de beviljats ett.
– Problemet i dagsläget är att flera jobb inom kulturfältet i Svenskfinland mer eller mindre har försvunnit. För jobbet som kritiker betalas man dåligt eller ingenting alls.
Mickwitz anser att den skattefria summan för konstnärstipendier är på tok för liten nu – den borde höjas.
– Till exempel i Helsingfors blir det inte mycket kvar efter att hyran är betald. Summan har inte hängt med den allmänna kostnadsutvecklingen.
Trots att Mickwitz anser att den skattefria summan är för liten så är systemet enligt honom i sig fungerande. I år är den skattefria summan för konstnärsstipendier 20 309 euro på årsbasis, eller knappt 1 700 euro per månad. Av den summan dras den obligatoriska pensionsförsäkingen av, så att stipendiesumman som konstnären har att leva på per månad är ca 1 500 euro.
– För det första: det borde heta arbetsstipendium och inte konstnärsstipendium. Vi som arbetar måste ges en möjlighet att ägna oss åt själva verksamheten i högsta möjliga grad, inte minst ligger det i stipendiegivarens intresse att stipendiaterna på riktigt har möjlighet att göra det de beviljats stipendiet för – det ska gå att leva på den summan. Min åsikt är att stipendiesummorna borde höjas istället för att man ökar antalet stipendier. N
Text & foto Marcus Floman
