Privata hushåll står för 60 procent av alla utsläpp av växthusgaser i världen. Logiken ger härav att det är upp till oss som privatpersoner att lösa klimatkrisen. Eller?
Vänsterpartiets ordförande i Sverige, Jonas Sjöstedt, har meddelat att han inte kommer att ta flyget en enda gång under valkampanjen inför riksdagsvalet som går av stapeln den 9 september. På det sättet vill Sjöstedt minska på sitt eget klimatavtryck och lyfta upp frågan om flygets stora koldioxidutsläpp på agendan.
I Finland har veterligen inga framträdande politiker gjort liknande löften. Däremot har tidningen Maaseudun Tulevaisuus (2.3.2018) i samband med diskussionen kring flygtrafikens miljöbelastning gjort en kartläggning av partiledarnas flyganvändning. Föga överraskande är det regeringspartiernas ministrar som toppar listan över flyganvändning, men anmärkningsvärt är kanske att också alla oppositionspartiernas ordförande regelbundet använder sig av inrikesflyg. Endast Vänsterförbundets Li Andersson uppger att hon regelbundet betalar miljökompensation för sina flygresor: SDP-bossen Antti Rinne beklagar att han ”inte alltid” gör det.
Diskussionen om flygtrafikens inverkan på miljön och klimatet blossar upp med jämna mellanrum, på samma sätt som diskussionen om köttproduktionens dito. I dessa diskussioners släptåg kommer för det mesta även olika klimatavtrycks-kalkylatorer på nätet, där en kan mäta hur många jordklot vi skulle behöva om alla levde lika ohållbart som vi.
Det är Kinas fel!
I Tina Nyfors artikel på sidorna 14–16 i den här tidningen berättar Mikko Valtonen om hur han har gjort ett medvetet beslut att försöka leva så klimathållbart som möjligt. Det är ett beundransvärt initiativ, som också visar att det är möjligt, med vissa uppoffringar i vardagen, att göra stora insatser i sitt eget mikrokosmos. Det är helt enkelt en fråga om att välja hur man konsumerar.
Privata konsumenter, som du och jag, står för 60 procent av jordens utsläpp av växthusgaser och 80 procent av all vattenförbrukning, visar en norsk studie som publicerades 2016 och fick stor internationell uppmärksamhet. Diana Ivanova som gjort utredningen vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet säger att hon ville förändra sättet på vilket vi ser på utsläppsbovar: säger vi att Kina släpper ut mest koldioxid, ger vi oss själva fri lejd – vi kan ju inte påverka vad de gör i Kina. Men då tänker vi inte på att vi köper många av de produkter som tillverkas i Kina, och då flyttas också ansvaret för de utsläpp som gjorts under produktionen av produkten vidare till oss, resonerar Ivanova.
– Vi tycker alla om att lägga skulden på någon annan, regeringen, företagen. Men mellan 60 och 80 procent av belastningen på vår omgivning kommer från privathushållens konsumtion. Om vi förändrar våra konsumtionsvanor, kan vi samtidigt ha en väldigt stor inverkan på våra klimatavtryck, säger Ivanova enligt ett pressmeddelande.
Oljebolagen i utsläppstoppen
Det här går hand i hand med det narrativ som vi ser så ofta i medierna: vi uppmanas att flyga mindre, ta bussen eller tåget i stället för bilen, cykla mer, äta mindre kött, köpa miljömärkta produkter, tillverka vår egen kosmetika, odla våra egna morötter, köpa begagnade kläder, återanvända, välja bort plasten, och så vidare.
Vi, konsumenterna, har alltså makten att förändra världen – och i förlängningen också en moralisk skyldighet att göra det.
Men det här synsättet har också mött på stark kritik. Efter att den norska studien publicerats, kom geografen Richard Heede med sin egen utredning som vände på kakan och visade att 90 storbolag är ansvariga för produktionen av två tredjedelar av alla växthusgaser, och de åtta största utsläppsbovarna för 20 procent – alla dessa åtta är bolag som investerar i fossila bränslen, bland dem SaudiAramco, ExxonMobil, British Petroleum och Chevron. Ett år senare kom en annan studie, Carbon Majors Report, till liknande resultat: 100 stora bolag står för 71 procent av utsläppen.
Supersize me
Kritiker av det här narrativet vidhåller att siffrorna ändå inte ändrar på att det är konsumenterna som står i slutändan av ekvationen: olje-, kol-, och gasbolagen möjliggör produkter och tjänster som konsumenterna vill ha. Heede medger i tidskriften Science att konsumenten har ett visst ansvar, men:
– Vi lever i en illusion om vi verkligen tror att vi gör egna val, eftersom den existerande infrastrukturen redan har gjort valen för oss.
Ekonomen John Kenneth Galbraith framförde redan på 1950-talet tanken om att konsumentens möjlighet till verkliga val är en illusion. Senare forskning har också empiriskt påvisat att kopplingen mellan fri vilja och konsumtionsval är svag: erbjuder hamburgerrestaurangen extrastora måltider, köper vi extrastora måltider (Levitsky & Pancowski, 2011).
För några år sedan var termer som degrowth och downshift på tapeten, och det finns flertalet miljörörelser som fokuserar till exempel på eko-kooperativ och olika ”alternativa” livsstilar. Flera teorier har fått allmänt genomslag, till exempel att allt fler övergår till en vegetarisk diet av miljöskäl, begränsar vattenanvändningen, undviker att flyga eller handlar uteslutande begagnade kläder. Problemet med dylika projekt är ändå, enligt till exempel David McKay, författare till boken Sustainable Energy – Without the Hot Air, att så länge de här valen förblir personliga och inte fokuserar på att få till stånd strukturella förändringar, är de otillräckliga: ”Om alla gör lite, så åstadkommer vi bara lite”.
Konsumenten är defekt
På vänsterkanten är de flesta överens om att klimatförändringen i huvudsak ska bekämpas på politisk väg. Ärliga försök har gjorts, men till exempel klimatmötena i Paris och Köpenhamn har förblivit papperstigrar. Juha Aromaa från Greenpeace Norden skriver i sin kolumn på sidan 37 att organisationen till den grad redan har tappat tron på den politiska processen att den nu riktar sin energi till att påverka kapitalet, snarare än staten. Det är en hedervärd ansats, men SaudiAramco kan visa sig vara måttligt mottagligt för Greenpeace budskap.
Problemet, skriver miljöjournalisten och aktivisten Martin Lukacs i The Guardian (17.7.2017), är att nyliberalismen har tagit makten från politikerna och gett den till företagen och lobbarna. Och företagen, liksom den nyliberala politiska rörelsen, vill gärna framställa klimatkampen som en kamp som förs av individer genom deras personliga konsumtionsval. Gärna erbjuder man miljövänliga alternativ – till ett lite dyrare pris. Är konsumenten inte redo att betala det dyrare priset, är det konsumenten som är defekt, inte produkten eller systemet. Det här har de facto varit kapitalismens mantra i århundraden, skriver Lukacs, vare sig det gällt fattigdom, hälsa, arbetslöshet eller brottslighet: de fattiga är fattiga därför att de är lata och omoraliska, inte därför att det är fel på systemet, eller för att den ägande klassen profiterar på den arbetande klassens fattigdom.
Från individualism till massrörelse
”Naturligtvis borde vi konsumera mindre och skapa kolsnåla innovationer – bygga ett hållbart jordbruk, uppfinna nya batterier och popularisera avfallsfria metoder. Men individuella val fungerar bäst när det ekonomiska systemet kan erbjuda tillgängliga miljövänliga alternativ för alla – inte bara för några få välbärgade eller dristiga”, skriver Lukasc.
Civilisationens utveckling har genom historien strävat till att ge människan ett bekvämare, mer lättjefyllt liv. Som enskilda individer väger vi våra alternativ mellan vad vi intellektuellt vet att vi borde göra och vad vi instinktivt vill göra. Då vinner ofta lättjan och njutningen över det moraliska goda, speciellt om det moraliska är mindre tillfredsställande, kräver en större ansträngning och är dyrare. Tekniska utvecklingar som ger oss högre livskvalitet går inte heller att rulla tillbaka. Flyget är här för att stanna, och kommer att vara det tills vi utvecklar ett åtminstone närapå lika snabbt sätt att ta sig från en plats till en annan. Ergo: satsa på expresståg. Men att bygga ut infrastrukturen för till exempel ett Europaomspännande expresstågsnätverk kommer med en sådan prislapp att ingen kommersiell aktör skulle drömma om att inleda ett sådant projekt. Tyvärr kan inte heller stater hosta upp pengarna för det ifall järnvägarna har privatiserats. Igen står nyliberalismen i vägen för utvecklingen. Och så länge vi är mer upptagna av våra egna skuldkänslor för hur vi konsumerar än av att förändra strukturerna i samhället, så är det globala storkapitalet och nyliberalerna mer än villiga att erbjuda oss McVegan-burgare och skräddarsydda ekoresor till Thailand, menar Lukacs:
”Eko-konsumtion kan måhända ge oss renare samveten. Men det är endast genom massrörelser som vi har möjlighet avstyra klimatkrisen. Men det kräver allra först att vi lösgör oss från det mentala järngrepp som nyliberalismen har oss i: vi måste helt enkelt sluta tänka som individer.” N
Text: Janne Wass
Foto: NASA