Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.
Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med ”livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.
Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.
Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.
På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.
När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:
”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”
Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.
Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)
Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.
Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.
Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.
På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.
Hawking 1993. Foto: Nasa
Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.
På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:
”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.
Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”
Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.
Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.
Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.
Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.
Janne Wass
