Hur ser den finlandssvenska feminismen ut pre och post #metoo? Ett bland många svar kan man få genom att läsa tidskriften Astras 100-årsjubileumsbok Denna framtid är vår. Det första man kan säga är att boken uttrycker en glad och energisk feminism, och ger en bild av ett levande feministiskt finlandssvenskt sammanhang kring tidskriften. Boken är attraktivt formgiven och har vid sidan av texterna gett en jämbördig roll åt de fotografer och illustratörer som medverkar i Astra.
Skribenterna är i alla åldrar. Ebba Witt-Brattströms, Birgitta Bouchts och Sunniva Drakes feministiska verksamhet sträcker sig tillbaka till 70-talet, medan Monika Fagerholm är något yngre. Mia Frank och teaterduon Blaue Frau representerar en mellangeneration i fyrtioårsåldern. Merparten är eller förefaller ändå vara yngre och ställer den unga vuxna feministens fråga om hur man egentligen ska leva sitt eget liv, med vilka normer, i vilka konstellationer. Ska man ha barn, och i så fall hur?
I den unga feminismen har queer-tänkande, krav på alternativa familje-modeller utöver det tvåsamma och en ny fokusering på vänner som en del av familjen blivit mainstream, inte bara teoretiskt och principiellt utan också något som man försöker tillämpa i praktiken.
Ylva Perera problematiserar i den inledande texten det faktum att hon lever lyckligt gift med en man. För vore det inte mycket mer feministiskt att leva på något annat sätt: parförhållandet är ju en förtryckande institution? Ida Kronholm drömmer om ett samhälle där alla fryser ner sina ägg och spermier i tonåren och steriliseras sedan för att kunna njuta av konsekvenslöst sex med varandra. Barnen skaffar man på helt konstgjord väg när man är redo för det, inte nödvändigtvis med en partner, utan med någon som vill dela ansvaret.
Det existentiella perspektivet som präglar många av texterna är helt i linje med Astras chefredaktör Nina Nymans riktlinjer i förordet: ”Vi kräver ett annorlunda samhälle, men vi har alltför sällan möjlighet att drömma om hur det skulle se ut. Vi möts av en kritik som kräver att vi är rimliga trots att de patriarkala samhällen vi lever i saknar rimlighet. I den här boken finns inga krav på rimlighet, inga krav på att visa hur reformer ska finansieras.”
Frågan är ändå om inte lite mer konkretion hade varit gynnsam för boken som helhet. Det privata och det personliga må vara politiskt, men hur ser förhållandet mellan upplevelse och samhällelig verklighet ut i olika frågor? Jag efterlyser inte en finansieringsplan för en ny samhällsordning, utan handgriplighet i samtidsanalysen och kritiken. Hur ser vårt samhälle ut just nu? Exakt hur skulle jag vilja ändra på det? I vilken mån och på vilket sätt är det som 70- eller 80-talens feminister skrev fortfarande angeläget, aktuellt, träffsäkert? Vad innebär tanken om det heterosexuella parförhållandet som en förtryckande norm om man tillämpar påståendet på dagens Finland?
Man ska kanske inte heller vara alltför försiktig med att tala om pengar. I boken sägs inget om kvinnors löner, inget om dagvård och åldringsvård, inget om de konkreta jämställdhetskonsekvenserna av de senaste årtiondenas privatiseringspolitik. Den socialpolitiska feminism som varit med och byggt välfärdssamhället finns helt enkelt inte med. Bland skribenterna finns inga samhällsvetare, politiker eller historiker, som naturligt skulle ha sådana frågor för ögonen. Kapitalismen nämns här och var, men figurerar som en monolitisk fiende på samma sätt som patriarkatet, inte som ett tema för konkret analys.
Det här kan förstås ses som en feministisk framgångshistoria: de flesta av skribenterna har inte behövt kämpa för dagvård åt sina barn och de har alla kunnat försörja sig själva på sitt eget arbete. Men de drömmar som här kommer till uttryck – mera tid för sina barn, en mer kollektiv tillvaro – har också en ekonomisk sida. Man behöver inte ha färdiga svar för att få dryfta den.
Något mer av ett historiskt perspektiv saknar jag i Nymans text, som handlar om hur vårt samhälle är barnfientligt i sin oförmåga att integrera barn i de vuxnas miljöer. Hon blir som hon själv säger ”omotiverat provocerad” när hon hör att en kollega ska inrätta ett lekrum på sin arbetsplats. För egentligen borde väl barnen få vara där de vuxna är på samma villkor, eller hur? Å ena sidan är Nyman nervös över att hennes barn ska störa andra när det gråter; å andra sidan det här gränslösa kravet på tolerans för barnens särart. Lösningsförsöket påminner om författaren och uppfostringsgurun Anna Wahlgrens utopi, där de små barnen inte ska behöva gå på dagis, även om föräldrarna arbetar. Barnen ska vara med överallt och barnen ska få vara barn, det vill säga leka och larma så som moderna barn gör.
Det faktum att vårt samhälle redan har gått långt i den riktningen, att man redan har utverkat långt gående fri- och rättigheter åt barnen faller utanför texten, liksom det att genomsnittsföräldern faktiskt tillbringar mer tid med sina barn idag än man gjorde till exempel på 1980-talet.
Ur feministisk synvinkel blir kritiken mot lekrum, dagvård och barnfria zoner grumlig. Antyder den inte att föräldrar (läs mammor) ska ha lite dåligt samvete när de inte har barnen med sig, när de yrkar på fredad arbetstid och dörrar att stänga?
Ett centralt och väl fungerande tema i boken är äkta retro: vänskapen mellan kvinnor, 70-talets systerskap. Hos Hanna Lutz utgör den temat för en kort novell om att växa upp tillsammans, Blaue Frau gör en dialog där J och S talar om sin skapande vänskap till varandra, medan en viktig del av Fagerholms text är en hommage till vännen och redaktören Silja Hiidenheimo (1961–2015). Och då handlar det inte bara om kvinnor som stöttar varandra i med och motgångar, utan om kvinnor som utgör en viktig del av själva poängen med att finnas till, kvinnor som (en del av) de mest riktiga, viktiga och spännande människorna.
Nora Hämäläinen
Astra: Denna framtid är vår.
Förlaget, 2018.
