Andreas Holmström.
Detta är ett vanligt slentrianmässigt svar när författare och andra konstnärer får frågan, men vad menar man då med politik, och med att skriva politiskt? Begreppet blir ju tämligen urvattnat, får föga betydelse och riktning, om nu allt är politiskt. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet politik ”principer eller metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet”. Men det är väl knappast detta våra författare menar med sina svar, att skriva enligt principer eller metoder för att sträva efter förverkligandet av program? Nej, det är något annat som avses.
För att syna Sara Stridsbergs uttalande genom hennes senaste roman, den nyss utkomna Kärlekens Antarktis, vari ligger det politiska i den? Liksom i hennes tidigare romaner så finns det politiska i den position hon berättar ifrån, den samhälleligt låga positionen, blicken på samhället underifrån. I romanen är jagberättaren en drogmissbrukare och prostituerad, hon befinner sig alltså lägst ner på samhällsstegen. Dessutom är hon död redan i inledningen, och snart också glömd. Kvar finns bara dessa ord som berättas i boken, hennes egen blick på sitt liv och sin död. Det finns också kopplingar och metaforiska beröringspunkter görs mellan hennes säljande av sin kropp och alla samhällsvarelsers säljande av sig själva i den kapitalistiska eran. Dessutom placeras Stridsbergs huvudkaraktär nära Catrine da Costa, i både tid och social kontext. Ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade fall alltså, och här är vi mitt inne i det, luktar på misären, känner på trasigheten, lever intill intighetens status quo. Likt ett socialreportage. Här finns en fond av 1980-talets Sverige som börjar krackelera i sina palmeitiska grundvalar.
Påstår alltså jag. Men det är ju bara en möjlig läsning. En liberal skulle lika gärna kunna läsa Kärlekens Antarktis som en berättelse om en enskild människa och hennes öde, som ett individualistiskt projekt som på grund av olika val slutar i en tragiskt tidig död. Alltså får det betydelse att Stridsberg uttalar sig som en politisk författare. Hennes vilja och avsikt är betydelsebärande för hur hennes roman kan läsas, inte bör eller ska, men iallafall kan läsas. För hennes prosa är också mer mångfacetterad, har fler vägar och möjligheter än svart eller vitt, höger eller vänster.
Om en författare har etablerat sig i en politisk kontext, genom debattartiklar, som demonstrationsdeltagare, eller i intervjuer, som Sara Lidman, Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad, så är det naturligtvis lätt att också läsa deras skönlitteratur genom ett politiskt raster. Vare sig det finns i texten eller ej så finns denna förförståelse redan innan läsningen påbörjas. Ett sådant politiskt engagemang kan nog få läsare att väja för vissa författarskap, både på vänster- och högerkanten, att helt enkelt avstå från att läsa dem på grund av deras politiska liv utanför boksidorna. Är det till exempel försvarligt att läsa Ezra Pound idag, en uttalad fascist, eller Peter Handke, den österrikiske författaren som höll tal på Slobodan Miloševićs begravning? Eller Michel Houellebecq? Allt blir väl ändå till vatten under broarna? Det är val som den enskilde läsaren får göra, och det kan också naturligtvis finnas många skäl till att läsa böcker och författare som inte nödvändigtvis har samma samhällssyn som en själv. För att förstå mer, vidga sina historiska eller politiska vyer, eller bara av ren nyfikenhet. Men oavsett förförståelse om en författare eller ett verk så borde det vara det man tar med sig som läsare som är det väsentliga. Vi läser ändå in och läser fram våra egna perspektiv i de böcker som passerar våra sinnen. Våra syner på samhället, människan och livet.
Sara Stridsberg sa också andra saker i intervjun jag refererade till, som är viktigare än om litteraturen är politisk eller inte. Att litteraturen kan bidra med långsamhet. En god roman kan ta veckor eller månader i anspråk, och finnas hos en ett helt liv. Den kan bidra med olöslighet; som så mycket är här i världen: utan konklusion. Litteraturen kan få en att stå ut, och den kan ge oss lektioner i empati. Detta är också skönlitteraturens storhet. Den har en ovedersäglig funktion som sträcker sig bortom det realpolitiska, till blickande över nejder, stjärnhimlar, de inre landskapen och tidens passager. Det känns som en sjukdom i dag att allt ska vara politik. Att ta ställning i alla tänkbara frågor, att positionera sig, att vara påläst, tycks vara det viktigaste en människa kan vara. Dagspolitik, kortsiktighet och ettårsplaner står i fokus för en ordentlig samhällsmedborgare. Medan dagens samhällsvarelse egentligen behöver mer ideologi och visioner för att säkra den mänskliga andens fortlevnad. Sådant som lever i skönlitteraturens essens. Även i det till synes motsatta i romanerna – som inte bara bekräftar ens egna tankar, utan ifrågasätter och utmanar – finns röster att lyssna till. Vare sig de är uttalat politiska eller inte.
Andreas Holmström
är litteraturkritiker
Foto: Tuomo Lindfors
På bilden Sara Stridsberg och Claes Andersson på Helsinki Lit 2016.
