Ehnholm-Hielm skriver mer modigt än poppigt

av Fredrik Österblom

Sara Ehnholm Hielms Och hjärtat, det är mitt är en röd bok med en röd tråd: den är skriven i Rom under ett sabbatsår från förlagsarbetet och innehåller återkommande dagboksskildringar av vistelsen. I centrum står skrivkrampen, läsningen och relationen till mannen och de fyra döttrarna. Inom denna ram far boken iväg åt många håll, och att den är svårklassificerad är en del av charmen.

Ehnholm Hielm skriver essäistiskt om litteratur, särskilt om Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård, men hon inspireras också av just dessa författare till att skriva självbiografiskt, ”ogarderat, otaktiskt, rakt och modigt”. Och det är modigt, inte bara på grund av vad hon avslöjar, utan för att hon ser på sig själv och sina begär och känslor med en skoningslöst klar blick. Ibland känns det som att bli anförtrodd hemligheter under ett rusigt, nattligt samtal bland fladdrande stearinljus. Men det görs med nykter självinsikt på förtätad och finkalibrerad prosa.

Ehnholm Hielm är uttryckligen influerad av ett antal amerikanska kvinnliga skribenter som hör till samma miljö och utmärker sig genom att blanda personligt självbiografisk skrivande med analyser av kultur och samhälle. Hon citerar flitigt bland andra Kate Zambreno (Hjältinnor), Chris Kraus (I Love Dick) och Maggie- Nelson (Argonauterna, Blått). Dessa skribenter lutar sig tyvärr i hög grad på mångordig men meningslös fransk teori. Sådant intellektuellt poserande saknas hos Ehnholm Hielm, och i sin okonstlade direkthet är hon ofta bättre än förebilderna.

Vissa essäer är mera typiska memoarer, till exempel de fina skildringarna av barndomens somrar med släkten i Österbotten eller inblickarna i hennes arbete som förlagsredaktör, med samtidshistoriskt intressanta skräckskildringar från den finlandssvenska förlagsvärlden. Andra essäer är mera som självutlämnande noveller som undersöker forfarande oläkta sår. Här avslöjas det mest privata och hemliga, men det eventuella skvallervärdet bleknar bredvid det litterära värdet, som i den gastkramande inledande skildringen av en förälskelse utanför äktenskapet:

”Jag är på världens krön, just detta förbiilande ögonblick, och jag är medelålders, du också, och du kan inte mena allvar, ingen menar allvar, vi kan inte hamna här igen och jag är livrädd för att jag ska gå i bitar, för den här mannen som inte ens vet vem jag är.”

Svagast är de mera övergripande analyserna av samhälle och civilisation. Det blir ibland poppigt innehållslöst, som när Ehnholm Hielm antyder att en förklaring till Brexit är den vita manlighetens ilska över att bli ignorerad, och det blir ibland mer än lovligt svepande som när hon i förbifarten hävdar att  ”Den västerländska kulturen är besatt av att dra upp gränser och hålla rent”.

Ehnholm Hielm reflekterar genomgående över sitt skrivande, och hon kommenterar i början att ”Jag försökte skriva en roman men det var för stort, fick inte ens ihop en första mening”. Efter debutboken hoppas jag att spärren släpper. Det finns så mycket mer som jag vill se genom Ehnholm Hielms uppmärksamma blick.

Fotnot: Sara Ehnholm Hielm mottog under Helsingfors bokmässa i slutet av oktober 2018 Svenska Yles litteraturpris för boken. 

Text Fredrik Österblom
Foto Niklas Sandström

Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat,  det var mitt
Förlaget, 2018

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.