Vi befinner oss mitt i världshistoriens sjätte stora massutdöende, och det är vårt eget fel.
Människans omättbara resursfrosseri har lett till en global krissituation som nu hotar vår fortsatta existens. Kusterna svämmar över, folk mister sina hem, och krig bryter ut till följd av resursbrist. Vi har själva orsakat detta, påminner det samhälleliga narrativet, så nu är det på vårt eget ansvar att ställa saker till rätta. Det är en logisk tankegång, och att vi tillsammans kan stoppa klimatförändringen och ”rädda planeten” genom att göra små förändringar i våra levnadsvanor är i och för sig en trevlig tanke. Problemet med råd som ”ät mindre kött” och ”använd tygkasse istället för plastpåsar” är inte att de i sig är dåliga; individens konsumtionsvanor har utan tvivel en inverkan på företagen och vi har under senaste årtionden sett mer och mer ekovänliga produkter på marknaden då efterfrågan har ökat. Men i sig själva är förändringarna i våra konsumtionsvanor helt enkelt inte tillräckligt effektiva. En naturlig kulturell attitydförändring tar alltid tid, och nu är tiden knapp.
Allt hopp är dock inte förlorat. Faktum är att vi nog har resurser till att effektivt bekämpa klimatförändringen, och med relativt kort varsel genomföra hoppet från fossila till hållbara bränslen. Det olyckliga är att de personer som har pengar och makt att fatta dessa beslut är de samma som aldrig konkret behöver lida av klimatförändringens dödligaste konsekvenser. De är politiker, börsmäklare och bolagschefer som har ett personligt intresse i att de 100 företag som är ansvariga för över 71 procent av våra globala utsläpp (Carbon Majors Report, 2017) fortsättningsvis gör möjligast stor ekonomisk vinst. Och eftersom det inte direkt påverkar dem personligen är det lätt för dem att blunda för att klimatförändringen får konsekvenser för verkliga människoliv – att det inte är fråga om en abstrakt tanke om att rädda moder jord.
Flera undersökningar (Piff et al. 2012, Varnum et al. 2015) har pekat på att hög socioekonomisk klassposition tenderar att korrelera med förminskad empatiförmåga. Det är knappast någon större överraskning, eftersom det idag finns individer med så mycket förmögenhet att de på egen hand kunde lösa majoriteten av världens humanitära problem – och ha några miljarder kvar till eget bruk – men väljer istället att hamstra åt sig valuta tills kassavalvet brister. Att de frivilligt skulle ge upp en så stor del av sina inkomster som det egentligen skulle behövas för att framgångsrikt bekämpa klimatförändringen är i det här skedet ytterst osannolikt. Det vore förstås en lösning om hela arbetarklassen plötsligt skulle bestämma sig för att leva undantagslöst ekologiskt, men det är helt enkelt inte ett realistiskt mål. Vi kan inte förvänta oss att folk som vant sig vid att äta kött varje dag plötsligt frivilligt skulle bli veganer i sådana massor att det faktiskt skulle bli ekonomiskt lönsamt för slaktdjursproducenterna att drastiskt ändra på sin affärspraxis. Men metanutsläppen måste akut fås under kontroll, och för att uppnå det bör traditionell vinstmotiverad köttproduktion i praktiken upphöra genast. Därför gäller det för våra politiker att ta sig i kragen och sätter strikta utsläppsregleringar på industrin, och för att göra saken lite mindre eländig för konsumenten måste vi dessutom sätta mera pengar på ekovänliga alternativ. I det här fallet handlar det om odlat kött, som framställts på syntetisk väg genom att odla muskelceller i labbförhållanden. Teknologin är ännu i utvecklingsskedet och produkten förväntas inte med de nuvarande resurserna vara tillgänglig i butik före år 2023, men genom att i större grad finansiera forskning kan vi räkna med att köttet kommer på marknaden så fort som vetenskapen tillåter.
Klimatförändringen är inte någon ny grej som utan förvarning dykt upp och som vi nu på kort sikt måste hitta på lösningar till. Forskare har varit medvetna om de globalt stigande temperaturtrenderna sedan 1970-talet, och något årtionde senare blev växthuseffekten fastställd som orsak. Under de senaste decennierna har våra politiker kommit med allt eländigare undanflykter för att inte ingripa, och nu när vi står inför en säker tippningspunkt går de som bäst med på att göra små justeringar i lagstiftningen som kanske skulle ha varit en bra början för drygt 30 år sedan då gardinerna fattade eld, men som nu är ungefär lika effektiva som att bekämpa en skogsbrand med vattenpistol medan brandkåren sitter bredvid och rullar tummarna. USA leds nämligen av en högerpopulist vars parti lydigt sitter djupt i fickan på de största företagen, och hemma i Europa vill Norge borra upp olja på Nordpolen medan Tyskland effektivt förvandlar kolsänkor till utsläppskällor genom att hugga ner urskog.
Allt fler människor, speciellt ungdomar, frågar sig nu om vår moderna demokrati verkligen är utrustad att hantera en global kris av denna skala. Det är allt lättare att se fördelen med ett meritokratiskt system, där besluten verkligen görs av insatta experter. Som det är verkar det nämligen ibland som om våra inröstade representanter var precis lika ovetande som vi, och den politiska debatten fungerade ungefär som en ovanligt lång och frustrerande omgång trasig telefon.
En politisk reform av denna nivå skulle kräva vilja och tid, och just nu ser det ut att vi har allvarlig brist på båda två. Men vad har vi egentligen för alternativ, om vi inte vill att mänskligheten brinner ner?
Text Octavia Westerholm
Foto Janne Wass
