Nu försvinner arbetet – igen

av Tapio Laakso

Rädslan och braskande rubriker om att maskiner och robotar snor våra jobb är inte nya. Trots de farhågor som följt under tidigare teknologiska revolutioner finns rätt många jobb kvar – är oron för dagens AI-revolution alltså obefogad? Nej, skriver Tapio Laakso. Precis som förr krävs aktiv politik för att minska på utvecklingens skadeverkningar.

Det finns en oro i de flesta industriländerna att det går att uppnå tillväxt i produktionen med hjälp av allt mindre tilläggsarbetskraft. Balansen mellan maskin och människa kan sägas vara i rubbning när tillväxten av efterfrågan mattas av. När mekaniseringen och automationen ser ut att framskrida samtidigt både inom industrin och inom servicesektorn ökar skälen till oro. Det finns inte en sektor i samhället som kunde suga upp den arbetskraft som frigörs – på samma sätt som industrin gjorde när jordbruket i tiderna mekaniserades.

Det finns många tecken på att vi just nu lever mitt i ett unikt teknologiskt vägskäl: effektiva algoritmer,  den snabba tillväxten i datorernas processorkraft, maskininlärning och framstegen inom artificell intelligens. Under de senaste åren har särskilt den artificiella intelligensen utvecklats snabbare än förutspått inom områden som tidigare upplevedes som särskilt utmanande. Den snabba utvecklingen av självkörande robotbilar är bara toppen av isberget. När man uttalat orden ”en bil som kör sig själv” inställer sig genast den logiska följdfrågan vad som händer med de människor (i huvudsak män) som kör taxi, buss, truck, lastbil och långtradare. En ytterligare fråga med ett oklart svar är vad de ska jobba med i stället?

Man hade inte ett hum om självkörande bilar år 1979 när Sitra (Jubileumsfonden för Finlands självständighet) gav ut publikationen Tre repliker om automationen. Första stycket i den här texten är lånat från den. Det fördes i Finland för 40 år sedan en bred diskussion om automationens effekter  och den teknologiska arbetslösheten. De nyanser och teman som framträdde i debatten då liknar i väldigt hög grad dagens debatt. Diskussioner om teknologisk arbetslöshet har blossat upp ungefär varannat decennium åtminstone under de senaste hundra åren. Temat debatterades också flitigt av de klassiska nationalekonomerna när de strävade efter att svara på ludditernas maskinkritik. Efter detta dök frågan, främst i USA, upp igen på 1930-talet under den störa depressionen och åter på 1960-talet.

Bekant debatt om teknologisk arbetslöshet

I skiftet mellan 1970- och 1980-talen debatterades den teknologiska arbetslösheten i synnerhet i Europa som hade kört fast i en period av ständigt hög arbetslöshet och så åter i medlet av 1990-talet särskilt efter att Jeremy Rifkin kom ut med boken Arbetets slut (1995) och i eftersvallet av den ekonomiska depressionen. Den offentliga diskussionen om den teknologiska arbetslösheten har gått hand i hand med den ekonomiska konjunkturen och teknologiska förändringar. Debattens vågor har gått höga under perioder av instabilitet och oväntat hög arbetslöshet samt då när den ekonomiska tillväxten tagit fart men ändå inte raskt fått arbetslösheten att sjunka. Till dessa debatter har hört att man på 1980-talet gjort framsteg inom utvecklingen av datorer och roboter.

Finns det alltså inget skäl att vara orolig? Nej, en sådan förhastad och arrogant slutsats av att rädslan för automation upprepat sig (och försvunnit) ska man ändå inte dra. När vi diskuterar frågan om den teknologiska arbetslösheten talar vi om komplexa fenomen som väver sig kring varandra: den teknologisk-ekonomiska utvecklingen, anpassningen till förändringen och uppkomsten av nya social-institutionella strukturer.

Gregory R. Woirol har i sin bok The Technological Unemployment and Structural Unemployment Debates undersökt de diskussioner som fördes om den teknologiska arbetslösheten under 1930- och 1960-talen.

Så här beskriver Woirol det utmanande i frågan:

”The question is just a very complex one. There are short-, medium-, and long-run effects all of which can be quite different. The multidimensionality of technological change – process versus product, firm-level versus industry-level, shop-floor versus managerial-suite change – makes even the phenomenon of interest difficult to define. The central forces at work and issues of concern are fundamentally micro, yet the major questions of public and professional interest are about macro results.”

Den ludditiska synvillan

Den globala ekonomiska krisen som fick sin början 2008 och digitaliseringens och den artificiella intelligensens snabba utveckling har återigen lyft frågan om teknologisk arbetslöshet på agendan. Till exempel Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, Martin Ford och Jerry Kaplan beskiver roboternas och AI:s segerrika frammarsch och dess effekter i sina böcker som är riktade till en bred publik. Samtliga är bekymrade över den arbetslöshet som den teknologiska förändringen för med sig. Enligt en ofta citerad undersökning från 2013, gjord av Carl Benedikt Frey och Michael A. Osborne, finns en stor risk att upp till 47 procent av alla arbetsplatser i USA kommer att bli automatiserade. Det är rätt så enkelt att lyfta fram enskilda arbetstagare, företag, yrkesgrupper eller till och med hela sektorer av ekonomin om man vill visa på hur teknologin skuffar arbetskraften åt sidan. Ändå har den samhälleliga och nationalekonomiska och historiska debatten om teknologisk arbetslöshet riktat sitt strålkastarljus på frågan huruvida arbetslösheten som helhet växer.

På lång sikt ökar arbetslösheten inte som ett resultat av den teknologiska utvecklingen – detta har oftast varit mainstreamnationalekonomernas analys. De nationalekonomer som förhåller sig kritiskt till tanken om teknologisk arbetslöshet har kommit på begreppet ”den ludditiska synvillan” för att beskriva det hela. Enligt dem har den teknologiska utvecklingen och den ökade effektiviteten inte på nationalekonomisk nivå lett till stigande arbetslöshetstrender. Förbättrad effektivitet och nya innovationer skapar nya jobb, trots att enskilda arbetstagare får det svårt. Men som känt kan vad som helst hända på vägen.

Nya produktinnovationer centrala

Daron Acemoglu och Pascual Restrepo har i sin forskning kring teknologisk arbetslöshet noterat att forskare saknar omfattande ramar för att forska i frågan.  Acemoglu och Restrepo godkänner i sig de mekanismer som ligger till grund för ”kompensationsteorin” om att nya jobb ersätter de gamla. De understryker ändå att det inte finns någon garanti att så sker, ingen ekonomisk lagbundenhet stöder teorin. Den teknologiska förändringen kan också föra med sig effekter på  inkomstfördelningen. När ludditerna söndrade maskiner var det i främsta ledet ett försök att få förhandlingskraft att försvara den egna utkomsten – det var inte irrationell utvecklingskritik.

  I sin modellering hanterar Acemoglu & Restrepo automation som en endogen kraft som generarar mer uppgifter som kapitalet (= tekniken) kan sköta och slår ut de arbetstagare som tidigare skött de uppgifterna. Enligt dem kan den effekt med vilken automationen slår ut arbetskraft dels minska efterfrågan på arbetskraft samtidigt som den kan sänka på både lönerna och sysselsättningsgraden.

Acemoglu och Restrepo tar också i beaktande att det i ekonomin finns krafter som motverkar automationens, ut arbetskraftens synvinkel,  destruktiva effekt. Den franska 1800-talsnationalekonomen Jean-Baptiste Say tillskrivs ofta tanken att produktion skapar sin egen efterfrågan. Man kan säga att optimismen bakom den teknologiska förändringens sysselsättande effekt baserar sig på denna tanke.

När man tar i bruk bättre teknologi ökar produktiviteten – detta i sin tur sänker varornas priser och bidrar till att efterfrågan på dessa billiga produkter ökar. Om ägarna inte reagerar med att sänka priserna så kan de välja att investera och det i sin tur föder nya jobb.

Acemoglu och Restrepo understryker också att när lönerna flexar nedåt minskar företagens ekonomiska incentiv att ersätta arbetsplatser med automation. Positionen för arbetstagare med hög know-how och vars uppgifter är svåra att ersättas av en maskin förbättras. Utvecklingen ökar på löneskillnaderna mellan arbetstagarna – ja, polariseringen mellan vinnare och förlorare är central i forskningen av detta fält. Enligt Acemoglu och Restrepo har nya produktinnovationer den allra viktigaste kompensationseffekten. Det är lätt att förstå att 1980-talets framtidsvisionärer inte kunde förutspå att folk år 2018 skulle kunna livnära sig på att spela videospel som proffs. I dessa helt nya yrken och uppgifter har människan en relativ fördel över teknologin. Det går att skilja på process- och produktinnovationernas sysselsättande effekter från varandra. Om den förändring som teknologin för med sig fokuserar på att automatisera gamla arbetsuppgifter, men inte på att skapa nya produkter, ja då är de negativa sysselsättningseffekterna mer sannolika.

Medelklassen särskilt utsatt

Med vilken takt automationen framskrider är en central fråga framöver. Det är skäl att komma ihåg att de nya teknologiernas revolutionära följder ofta överdrivs när en ny teknologisk epok precis börjat. De utmaningar som kan kopplas till att ersätta mänskligt arbete med teknologi beskrivs väl i David Autors text från 2015 ”Why Are There Still So Many Jobs?”

Autor hänvisar till Polanyis paradox (här handlar det om Michael Polanyi, inte Karl Polanyi som kan vara mer bekant för Ny Tids läsare): ”vi vet mer än vi kan beskriva.” Människor har mycket tyst kunskap som inte så där bara kan automatiseras. Det här förklarar varför uttryckligen medelklassens arbetsplatser försvinner. Enligt Autor har så kallade ”goda” arbetsplatser   där folk betalats medellön minskat både i USA och de flesta EU-länderna åren 1993-2010. I de här jobben utförs uppgifter som kan automatiseras antingen via industriell automation eller i form av datorprogram.

Många servicejobb är svåra att automatisera eller så uppfattas det bara som icke-önskvärt att ersättta människor med maskiner, trots att det vore möjligt. Människor jobbar alltfort på kaféer trots att kaffeautomaterna redan är uppfunna. Samma gäller ifråga om många jobb inom kreativ design. Det mänskliga glöms ofta bort i de teknologiska visionerna, därför verkar det enklare att ersätta mänskligt arbete med maskiner än det är i verkligheten. Till exempel Jeremy Rifkin skrev, i den alltjämt läsvärda Arbetets slut:

”Project Gutenberg är ett av många program som kan omvandla hela böckers, manuskripts och tidningars innehåll till ett digitalt format och ladda ner dem på en skiva. Böcker kan läsas av en utvecklad scanner som sedan sparar ned bokens innehåll till en hårdskiva redo att förflyttas vart som helst i världen. Den perfekta textsökningen är enligt analytiker ’alldeles bakom hörnet’. ’När den perfekta textsökningen kommer, då kommer det lokala biblioteket som vi känner det att så gott som försvinna helt och hållet’”

2018 har vi allt detta och mer men biblioteket har inte försvunnit. E-böcker blir lästa men de analoga böckerna försvinner inte för att papper fortfarande på många sätt är ett bättre användargränssnitt.

Lösningen är politisk

Trots att de teknologiska revolutionernas kraft och hastighet ofta överdrivs, lär historien oss att dessa faser inte är enkla att klara av ur samhälleligt perspektiv. Acemoglus och Restrepos modellering konstaterar också att en anpassning till en snabb automation sannolikt är smärtsam.

Stelheter på arbetsmarknaden så som matchningsproblemen gör det svårt för dem som blivit utan jobb att få ett nytt.

Dessutom är det möjligt att automationen åtminstone tillfälligt framskrider snabbare än det föds nya jobb – samtidigt ökar ojämlikheten på arbetsmarknaden. Skribenterna lyfter fram den så kallade Engelska pausen (Engel’s pause) som ett varnande exempel på en smärtsam förändringsfas:

”During an eighty year period extending from the beginning of the Industrial Revolution to the middle of the 19th century, wages stagnated and the labor share fell, even as technological advances and productivity growth were ongoing in the British economy, a phenomenon which Allen (2009) dubs the ‘Engel’s pause’”

Det är inte egentligen frågan om teknologi, utan om fördelning – alltså politik. Under en ny era av teknologiska framsteg är den centrala frågan samma gamla: hur delar vi på den snabba produktionsökningens frukter? Tillåts de några ägarna få allt eller tillhör välståndet oss alla? Utan rätt sorts politik kan den nya teknologin snarare föra med sig elände än välfärd.

Teknologiska revolutioner orsakar slitningar i samhället och innebär därför både stor anpassning och förlikning från samhällets sida. Hur väl man lyckas i detta är avgörande med tanke på om den nya teknologin ska kunna skapa maximalt välstånd åt så många som möjligt.

Hittills har det inte uppstått någon bestående, växande teknologisk arbetslöshet på grund av att man mött de samhälleliga förändringarna med aktiv politik. Den teknologiska utvecklingen måste ses som en kraft som verkar i samklang med det övriga samhället. Denna samverkan och anpassning har ofta visat sig vara en mycket svår process.

Slutligen: varningarna om arbetets slut eller den massarbetslöshet som följer av automationen ter sig inte som felaktiga profetior utan snarare som en kamp för den politik som krävs vid teknologiska brytningsskeden.  Det är fullt möjligt att vi kommer att uppleva teknolgisk arbetslöshet, men då är det ett resultat av politiska val och en samhällelig utveckling. Utan rätt slags politik kan den nya teknologin föra med sig mer elände än välfärd. N

Text Tapio Laakso
Översättning Marcus Floman

Skribentens pro gradu-avhandling från i år handlar om den debatt som förts i Finland om automationens följder.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.