En lösning ser äntligen ut att vara i sikte i den svenska regeringskrisen. Detta – lite paradoxalt – efter att Vänsterpartiets (V) ordförande Jonas Sjöstedt i dag meddelat att partiet under inga omständigheter kan ge sin välsignelse till den nuvarande uppgörelsen mellan Socialdemokraterna (S), Miljöpartiet (MP), Centern (C) och Liberalerna (L).
”Vi är förvånade och besvikna över hur långt högerut Stefan Löfven har gått i sin överenskommelse med C och L. Detta skulle bli den mest högervridna socialdemokratiska regering som Sverige någonsin sett. […] Vänsterpartiet kommer att rösta emot alla sådana förslag som går i den riktningen, oavsett vem som lägger dem. Vi är inte en del av den här överenskommelsen, och vi vill inte heller vara en del av den. Vi kommer att bekämpa de här förslagen med all kraft vi har, innanför och utanför riksdagen”, sa Sjöstedt under en presskonferens.
Detta till trots lät Sjöstedt förstå att V fortfarande stöder en S-ledd regering (i praktiken med MP som regeringspartner) – och dessutom accepterar att den överenskommelse på 73 punkter som C och L gjort med S inte kommer att – på papper – förändras. Det som V i sammanhanget i första hand protesterar mot är formuleringen i listan om att Vänsterpartiet inte kommer att ha något inflytande över regeringens politik, en punkt som naturligtvis L och C står bakom.
Den tredje och näst sista statsministeromröstningen i riksdagen skulle ursprungligen hållas redan på onsdag, men efter att S-ordföranden Löfven och Sjöstedt diskuterat med talmannen, gav denna ytterligare 48 timmars frist, det vill säga omröstningen sker först på fredag. Det här tyder på att både Löfven och Sjöstedt hyser förhoppningar om att nå en överenskommelse, speciellt som Löfven redan tidigare började luckra upp den omtalade listans formulering: enligt Löfvens senaste uttalande gäller nu att V inte ska ha något inflytande på regeringens politik – i den mån som den berör de punkter som omfattas av listan. På övriga punkter är S enligt Löfven öppna för samarbete med V. Denna omtolkning av överenskommelsen accepterades till synes också av C och L under måndagen.
Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson betraktar i och med dagens presskonferens Jonas Sjöstedt som ”den vuxne i rummet”: Vänsterpartiet markerade sitt missnöje och krävde – helt rätt och riktigt – garantier för att Vänsterpartiet respekteras och hörs av den regering som den förväntas ställa sig bakom, men visade samtidigt en genuin vilja till kompromiss för att lösa regeringskrisen. En kompromissvilja som, det bör påpekas, C och L inte visat. Som Persson noterar: ”Vänsterpartisterna har kort sagt skäl att vara förbannade.”
Inte bara så: faktum är att en av orsakerna till den pågående regeringskrisen är den konstgjorda beröringsskräcken till Vänsterpartiet, en beröringsskräck som til syvende og sidst inte så mycket bottnar i verklig politik som i ett imagespel. De svenska borgerliga partierna har nämligen inte klarat av att ta avstånd från Sverigedemokraterna utan att på samma gång ta avstånd från Vänsterpartiet. SD och V har upprepade gånger klumpats ihop som ”ytterlighetspartier” och ”extremister” av de borgerliga partierna, inte på grund av V:s politik, utan helt enkelt därför att högerpartierna måste upprätthålla ett sken av att problemet med SD inte är att de är ytterhöger, utan att de är ytter-. V företräder varken i ett historiskt eller ideologiskt perspektiv någon ytterlighet, utan bör, i dagens läge, placeras ganska centralt i Sveriges socialdemokratiska arv. I själva verket har V sedan 1970-talet, precis som Vänsterförbundet i Finland, förflyttats allt längre högerut på den politiska kartan tillsammans med resten av partierna. Det är lätt att hålla med Dala-Demokratens ledarskribent, vänstersossen Göran Greider, då han skriver att det ”tidvis varit helt absurt att höra beskrivningarna av Vänsterpartiet från liberalt och centerpartistiskt håll – och än mer från konservativt håll – som ett närapå livsfarligt avgrundsparti långt ute på någon revolutionär kant.” Att V i princip är redo att stöda en S-regering som driver högerpolitik ska förhoppningsvis vara en sista spik i kistan för den här mytbildningen.
Det handlar inte bara om Vänsterpartiet, heller. Genom historien har den nordiska socialdemokratin fungerat med, mer eller mindre uttalat, stöd från ett mer radikalt vänsterparti. Merparten av grundstenarna i den moderna nordiska välfärdsstaten har uppstått som krav inom en socialistisk rörelse, som efter att ha stötts och blötts accepterats av en socialdemokratisk dito, som i praktiken format dem till en politisk verklighet. Det här har även varit fallet under den senaste regeringsperioden då V fungerat som stödparti för S utanför regeringen. Till exempel den uppmärksammade reformen om att alla barn i åldern 8-19 ska få bidrag för glasögon var en V-motion. Se där ett exempel på V:s extremistpolitik! Eller som Ingvar Persson skriver: ”Det är skillnad på att vilja skicka ut människor från Sverige och att kräva gratis glasögon till barnen. Vänsterpartiet har gång på gång de senaste årtiondena visat att partiet kan bidra till konkreta politiska reformer.”
Ur ett finländskt perspektiv ter sig en S-regering med stöd av C och L inte lika uppseendeväckande som den gör i Sverige, eftersom Finland inte har samma tradition av blockpolitik. Men lika absurt förefaller det på den här sidan av Östersjön att sossarna skulle regera med input av två högerpartier, men frysa ut sin enda bundsförvant till vänster (i den mån som man nu inte räknar MP som ett vänsterparti). Ur ett vänsterperspektiv ter det sig självklart att V inte kunde godkänna att bli dörrmatta. I detta nu kvarstår ändå två andra frågor: för det första, vad kommer Löfven att erbjuda V – och vad har han mandat att erbjuda V utan att C och L drar sig ur överenskommelsen? Och vad kommer Sjöstedt att nöja sig med? Den andra frågan är ännu knepigare, nämligen om V:s samarbetsvillighet i det långa loppet gör mer skada än nytta – igen, sett ur ett vänsterperspektiv. Det ena sättet att ställa sig till detta är att V säljer ut sina ideal genom att stöda en regering som tydligt och klart lovat att den kommer att föra en politik som strider mot V:s värden, en politik som genomsyras av nyliberalism. Väljer man detta synsätt, borde V lämna S åt sitt öde, och lika konsekvent motsätta sig en regering ledd av Kristersson, vilket antagligen blir vad som röstas om härnäst, ifall Löfven och Sjöstedt inte kommer överens. Genom att fälla överenskommelsen kunde V sända en signal om att partiet inte godkänner ett socialdemokratiskt parti som, enligt vissa bedömare, nu sålt ut sina värden för makthungerns skull. Ur ett rent ideologiskt perspektiv skulle detta vara det rakryggade alternativet. Men frågan är vad en sådan hållning rent praktiskt skulle leda till.
Risken är överhängande att det skulle vara lite som att kissa i byxorna: visst skulle det en stund värma V att få utöva rent konkret makt och få högern på fall, så att säga. Men då alternativet är en annan högerregering med Moderaterna som statsministerparti – eller ett extraval – är det möjligt att pragmatism trots allt är ett klokare val, både för V:s framtida politiska stöd, och för det svenska folket, som nu börjar vara innerligt trött på regeringskrisen. Det kan helt enkelt vara det minst dåliga av de kassa alternativ som står till buds. Greider skriver: ”Jag har hela tiden sedan valet vänt mig emot att de utdragna regeringsförhandlingarna beskrivits som bråk i en sandlåda. Att det tagit så lång tid, och ännu inte är klart, är bara ett bevis på att det existerar djupa konflikter och skilda synsätt i svensk demokrati. Men nu är till slut en regering inom räckhåll. Ingen socialist kan vara nöjd med det program den har, så är det. Men varje medborgare och demokrat inser att ett land till slut måste regeras. När en regering nu är så nära, är det hög tid för de inblandade att släppa all prestige och hitta sätt att blidka Vänsterpartiet.”
Om Sjöstedt lyckas bra med förhandlingarna med Löfven, kan han mycket väl utgå från den här soppan som en räddare i nöden, och snuva C-ledaren Annie Lööf på hennes självpåtagna mantel som den stora kompromissaren. Men det kräver i detta nu att V också kan ta med sig något konkret från förhandlingarna med Löfven, så bollen är nu hos Socialdemokraterna igen. För att ännu avsluta med Greider: ”Ge Vänsterpartiet något nu, för helvete!”
