Den tidiga kriminallitteraturen var nästan uteslutande borgerlig, om uttrycket ursäktas. Men i och med den amerikanska hårdkokta realismen kom också en ofta förbisedd kapitalismkritik in i genren, då arbetarklassdeckare som Sam Spade och Philip Marlowe med cynisk blick iakttog ett Amerika i moraliskt förfall.
Underhållningslitteratur är ett vackert samlingsnamn på de skräptryck som översvämmar de kapitalistiska länderna. […] Den ojämförligt största gruppen är produkterna av det moderna litteraturgeschäftet: från den prisbelönta översättningsbestsellern neråt över bygdepekoralet, pornografin och gangsterromanen ner till det understa lagret, den kolorerade veckopressnovellen. Den omedelbara avsikten med denna litteratur är att den skall inbringa förläggaren pengar, den medelbara är att fördumma och standardisera folket, inrikta det i en bestämd, reaktionär, riktning och framför allt förslöa det. […] Vi kan definiera detektivromanen som det populäraste överflödsfenomenet i underhållningslitteraturen.”
Den här drapan över kriminalromanen skrev kulturredaktör Margaretha Lindgren (sedermera Romberg) i Folktidningen Ny Tid 23.4.1949. Inlägget var en fortsättning på en lång debatt som fördes – i huvudsak av tidningens egna redaktörer – om Ny Tids kultursidor. Tidigare under året hade arbetarromanen varit stoff för analys, och debattörerna var någorlunda eniga om att en god arbetarroman på ett realistiskt sätt beskriver arbetarklassens verklighet, lyfter fram för klassen aktuella och viktiga frågor, och sedan påpekar att lösningen på problemet naturligtvis ligger i socialismen.
Frågan om detektivromanen kom i dager i samband med spörsmål om vilken typ av litteratur som ska uppmärksammas på Ny Tids sidor. Lindgren och vissa andra debattörer vidhöll i John Ruskins anda att god kultur är sådan som är moraliskt uppbygglig och bildande. Och visst kan man ju medge att den hårdkokta deckaren inte nödvändigtvis alltid fyllde de kriterierna. Lindgren fick visst mothugg. Aili Backlund medgav att deckarläsningen frestade henne som ren underhållning, men påpekade i samma andetag att den gav henne skuldkänslor över den bortkastade tiden. Chefredaktör Atos Wirtanen deklarerade storsint att han inte – i sak – hade något emot kriminalromaner, men att han hade ”viktigare saker att bestyra” än läsa dylika. Anna Wiik var den av debattörerna som mest helhjärtat tog deckaren i försvar:
”[Ragni Karlsson] talar med avsmak om skolbarn och ungdom som slukar deckare, ’de borde ha annat stoff för sitt känslo- och tankeliv’. Men vilken ålder har väl mera behov av spänningsmomentet i litteraturen än just den första ungdomen? Förr var det indianböckerna som i första hand fick leverera materialet, nu håller de visst på att trängas ut av deckarn som mera tidsenlig. Och jag kan ju inte tycka att det är så farligt, förutsatt att deckarn verkligen koncentrerar sig på problemet (så som t.ex. Sherlock Holmes-böckerna gör det), inte vid sidan därav svävar ut i diverse erotiska och andra biproblem, som ligger över den första ungdomens intressenivå.”
En genre föds
Wiik uttrycker inte bara sin acceptans utan också till och med en viss uppskattning av deckaren, då i synnerhet den så kallade pusseldeckaren, vars mest kända exempel är just Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes och Agatha Christies ”mysdeckare”. Den här typen av kriminalromaner var också den första formen av deckare som uppstod i mitten av 1800-talet. Vilken som var den första moderna deckarhistorien finns det olika uppfattningar om, men en som ofta nämns är –Edgar Allan Poe’s novell Morden på Rue Morgue,- som gavs ut 1841. I den introducerade Poe sin amatördetektiv C. Auguste Dupin, som fungerade som en förebild för Doyles mästerdetektiv Holmes. Men det fanns flera föregångare. Mest inflytelserik, och kanske den allra tidigaste, av dessa var den tyska skräck- och romansförfattaren E.T.A. Hoffmanns kortroman Fröken Scuderi, som gavs ut så tidigt som 1819. Fröken Scuderi introducerade bland annat det litterära seriemördarmysteriet och måhända den första fiktiva amatördetektiven, som liksom Christies Miss Marple var en kvinna i mogen ålder. Och liksom en skandinavisk föregångare, Steen Steensen Blichers Præsten i Vejlbye (publicerad 1829) var det en så kallad historisk detektivhistoria, likväl som något av en föregångare till true crime-genren.
Hand i hand med polisen
Kriminalromanen uppstod i tandem med att polisväsendet i Europa och USA institutionaliserades. Grovt kan man säga att det moderna polisväsendet föddes kring sekelskiftet 1800, dels baserat på det tyska Polizeiwissenschaft, som var välutvecklat framför allt i Preussen redan på 1700-talet, och dels på den polisreform som trädde i kraft i Frankrike år 1800. Från och med slutet av 1700-talet började den federala sheriffmyndigheten breda ut sig i USA, och brittiska Scotland Yard grundades 1829. Under seklet utvecklades också långsamt polisiära rutiner kring bevishantering, brottsplatsundersökning och dokumentering, likaså grundades i mitten av 1800-talet de första privata detektivbyråerna, bland annat berömda Pinkerton i USA. Det uppstod nya yrkesgrupper, som polisdetektiven och privatdetektiven, vars uttalade uppgift var att lösa brott och fånga brottslingar, och i och med människans inbyggda fascination för det makabra och hemlighetsfulla, följde naturligt att deras förehavanden blev hett stoff i den snabbt växande dagspressen. Uppmärksammade kriminalfall blev nästan som följetonger i tidningarna, och läsarna sysselsatte sig förstås med att vid kaffebordet själva försöka ”lösa” mysterierna. Att denna trend skulle spilla över till fiktionens värld var bara följdriktigt.
Det som kallas den första kriminalromanen, brittiska författaren Wilkie Collins Månstenen, publicerades också mycket riktigt ursprungligen som en tidningsföljetong på 1860-talet, liksom många av dess efterföljare. Publikationen av den första Sherlock Holmes-historien, En studie i rött, år 1887 var en central milstolpe för detektivfiktionen. En annan var amerikanska författaren Mary Roberts Rineharts mysterie-roman Spiraltrappan, som såg dagens ljus år 1908, och var central för den skola av mysterier där en liten grupp människor befinner sig isolerade, till exempel i en gammal herrgård, och mystiska mord plötsligt inträffar – se till exempel Agatha Christies Tio små negerpojkar, eller varför inte Eva Frantz Sommarön. Agatha Christie själv debuterade som deckarförfattare 1920 och med henne kulminerade också pusselromanen som genre.
Cozy crime
Det som så gott som alla tidiga kriminalromaner har gemensamt är att de utspelar sig i en överklassmiljö. Det är knappast överraskande: de flesta författarna kom från överklassen, böcker var dyra, arbetare hade sällan tid att fördjupa sig i romaner, och analfabetismen var på många håll utbredd långt in på 1900-talet. Deckarnas eskapistiska natur gjorde också att de nästan av tvång måste försiggå mot en överklassfond: annars kunde det ju inte vara hovmästaren med en kandelaber i biblioteket. Eller den mystiska arabiska prinsen som stulit diamanten.
Det var också bland annat denna lättsmälta eskapism Margaretha Lindgren så kraftfullt opponerade sig mot i Ny Tid 1949. Inom vänsterrörelsen fanns, och finns till en viss grad fortfarande, en avoghet mot ”underhållningskultur”. Det beror inte bara på att dylik uppfattas som icke-produktiv, utan också för att den uppfattas som per definition kapitalistisk. Eller för att upprepa Lindgrens ord: ”Den omedelbara avsikten med denna litteratur är att den skall inbringa förläggaren pengar, den medelbara är att fördumma och standardisera folket, inrikta det i en bestämd, reaktionär, riktning och framför allt förslöa det.”
Även försvararna av deckaren är ofta benägna att hålla med Lindgren om deckarens ”meningslösa” och kapitalistiska natur. Till och med Anna Wiik, som i sin något giftiga försvarsskrift för deckaren pikar tidigare skribenter för att sitta på höga moraliska hästar, tillstår att kriminalromanen i första hand är eskapistisk: ”Den vanligaste inställningen bland vanligt folk är väl dock den, att deckarna ger en viss angenäm avkoppling från det dagliga livets vedermödor. Jag vet också en lärd herre med en stor arbetsbörda och mångsidiga intressen, som ännu på gamla dagar då och då roade sig med att läsa en indianbok. Vem kan tycka illa om honom för det?” Wiik konkluderar med att huvudsaken väl är att ungdomen läser, mindre viktigt vad, och därmed konstaterar hon att ”alla böcker är bra böcker, utom de dåliga”.
Nasty crime
Problemet är bara att den här uppfattningen om deckarens världsfrånvändhet är en sanning med rejäl modifikation. Redan Fergus- Humes bästsäljare Hansomcab-tragedien från 1887 hade ett tydligt klassperspektiv. Och då Agatha Christie på 1920-talet steg fram som deckardrottning med sina överklasskildringar i cozy crime-genren, skedde på andra sidan Atlanten, i det förhatligt kapitalistiska USA, en motsatt utveckling. I Kalifornien växte städer som San Fransisco och Los Angeles med racerfart – Los Angeles var under decenniet den snabbast växande staden i världen. Här samlades en allt större del av USA:s nöjes- och affärselit, och i deras kölvatten kom organiserad brottslighet, korruption och en hel drös drömmare som ville testa lyckan, men som i många fall fick se sig överkörda av ett riggat system där den laglydiga och ärliga medborgaren lätt snuvades på konfekten. I den ena staden bodde Sam Spade, i den andra Philip Marlowe. Båda var privatdetektiver, den förra skapad av Dashiell Hammett, den senare av Raymond Chandler.
Hårdkokt realism
Hammett och Chandler var föregångare inom deckarens realistiska undergenre. Deras huvudpersoner utmärkte sig genom den lakoniska kyla med vilken de observerade världen omkring dem. Världsvana och cyniska gick de genom böckerna med revolvern i ena handen och anteckningsblocket i andra och fungerade som krönikörer av det urbana förfallet i skuggan av de pråliga affärsbyggnader och inhägnade villor som växte upp i Kalifornien. Trots att böckerna ofta behandlade mord och korruption bland Amerikas nyrika överklass, fabriksägare, businessmän och högt uppsatta politiker, för att inte tala om den nya härskarklassen inom den organiserade brottsligheten, så var huvudpersonerna i deras böcker utpräglat arbetarklass.
Chandlers magnum opus, Den stora sömnen, kom 1929, Hammetts dito, Riddarfalken från Malta, 1930. Med ens rycktes deckargenren bort från välputsade engelska herrgårdar där propra detektiver använde sina övernaturligt skarpa intellekt för att på slutet resonera sig fram till vem som mördat överste -Senap över grevinnans juveler, och ut på gatan, där nakna kvinnor hittas mördade i rännstenar och anonyma gangsters mejas ner i kallt blod. Från Doyles ”Elementary, my dear Watson” till Chandlers ”This is a gun, buddy. It goes boom-boom, and guys fall down”.
Socialisten Hammett
Chandler och Hammett var till bakgrund och läggning väldigt olika: Hammett kom från en arbetarfamilj, var en stor patriot, deltog i båda världskrigen och arbetade innan sin författarbana själv på detektiv- och säkerhetsbyrån Pinkerton. Chandler kom från samhällets övre skikt och fick sin utbildning i England. Men de delade en sak: båda var outsiders som från sina författarvåningar såg Amerika och Kalifornien förändras, och inte till det bättre.
Margaretha Lindgren, som i så hög grad förknippar deckargenren med kapitalismen, var knappast medveten om att Dashiell Hammett var en hängiven marxist och medlem av det amerikanska kommunistpartiet. Bara två år efter att Lindgren avfyrade sin skottsalva mot deckargenren fängslades Hammett för anti-amerikanska aktiviteter, och tillbringade sin sex månader långa fängelsevistelse med att tvätta toaletter.
Chandler var inte politisk, och inte heller var Hammetts romaner politiska. ”Kiosklitteratur” kan man väl kalla deras deckare, och Chandler berättade att han, liksom Eva Frantz (se artikeln på sidan 12), då och då fick frågan om när han ska skriva ”en riktig bok”. Deras historier var i sig ofta rätt banala, och innehöll stora mått av våld, erotik ”och andra biproblem” som Anna Wiik opponerar sig mot. Men Hammetts och Chandlers författarskap bottnar i samma oro för samhället som många samtida arbetar- och vänsterromaner ger uttryck för.
Alla är befläckade
Den socialistiska författaren Jack London skrev 1908 sin klassiker Järnhälen, en dystopisk framtidsroman om hur socialister och arbetare i USA reser sig i blodig men fruktlös revolt mot en auktoritär kapitalism. ”Hold my beer” säger Hammett tjugo år senare och visar att verkligheten blev betydligt mer cynisk än så. Problemet är inte att arbetarna dör i ett revoltförsök, utan att ingen jävel bryr sig. Alla är alldeles för upptagna med att leva den amerikanska drömmen för att bekymra sig om samhället.
Det finns mycket i Hammetts och Chandlers böcker som kan te sig chockerande för en ung läsare, van med det Frantz kallar ”den politiskt korrekta deckaren”, framför allt kanske kvinnosynen i böckerna, men också deras nihilism och deras ofta väldigt osympatiska huvudpersoner. Böckerna är föga sedelärande eller uppbyggliga, om det nu är det vi är ute efter. Men poängen som till exempel Chandler gör i slutet på Den stora sömnen är att under rådande omständigheter är vi alla lika befläckade, ingen av oss kan göra anspråk på någon riddarmantel. Philip Marlowe har i slutet av boken inte gjort situationen ett dugg bättre, trots att han löst romanens mysterium, tvärtom, konstaterar han, har han bara dragits djupare ner i skiten: ”Me. I’m part of the nastyness now”.
Läge för socialrealism
Chandler och Hammett kan knappast göra anspråk på att vara ”socialrealistiska” i ordets vedertagna betydelse, såsom Tomi Riitamaa beskriver det i sin artikel på sidan 16. De var inga beskrivare av arbetarklassens vedermödor, utan deras historier inbegrep i första hand antingen samhällets överskick eller organiserad brottslighet. Men ingen i den amerikanska litteraturen, åtminstone inte underhållningslitteraturen, beskrev med samma lakoniska skärpa den amerikanska drömmens förfall som dessa två författare.
Deras hårdkokta, cyniska realism öppnade nya dörrar för deckarlitteraturen, som i dag kanske nått sin hittills yttersta utveckling i det som vi kan kalla för Scandi-noir, en undergenre som på många plan tar avstamp i sociala problem bland såväl medel- som arbetarklass. Frustrerande nog tenderar trots det merparten av dagens nordiska deckare att sedan ändå sväva ut i internationella kriminalnätverk, och hamnar förr eller senare på någon herrgård eller i en jetsetvåning. Så socialrealism hittar vi ändå inte i dessa böcker, med vissa undantag.
Däremot känns det som om det nu vore dags för en ny våg av realism inom deckargenren, som Riitamaa skriver, att förlägga berättelsen till Rödbergen i stället för Venedig. Om vi i dag lever i den politiskt korrekta deckarens tidevarv, där frågor som representation och feminism redan beaktas, borde steget inte vara långt till en deckare som kunde överta den gamla arbetarromanens ställning som beskrivare av den arbetande klassens verklighet. I synnerhet i dagens läge då prekariseringen av arbetslivet gör att gränsen mellan medel- och arbetarklass är mer suddig än någonsin. N
Bilden ovan föreställer Powers Boothe och Kathryn Leigh Scott i 1980-talsserien Philip Marlowe, Private Eye.
