Israels riksdagsval den 9 april bjöd på en thriller i alltför bekanta mönster som slutade i ytterligare en vinst för högerpartiet Likud. Det är framför allt tre teman som motiverar väljarna i Israel att i val efter val rösta på den sittande premiärministern Benjamin Netanjahu: säkerhet, ekonomi och Netanjahus utrikespolitiska ställning.
Inga val är varandra lika är något som stämmer för det mesta. Ändå tycks valen i Israel följa en bekant dramaturgi bestående av bland annat följande element: en center- eller vänstervriden politisk allians försöker rubba den sittande premiärministern Benjamin Netanjahu, palestinier med israeliskt medborgarskap svartmålas i offentligheten och väljarna oroar sig för växande inkomstklyftor och högre levnadskostnader. Men valen slutar alltid i samma klimax – en valseger för Benjamin Netanjahus högerparti Likud.
För läsare som värderar mänskliga rättigheter och socialt ansvar kan det vara svårt att förstå varför israelerna återigen röstat på Likud, i synnerhet efter de senaste årens skandaler. Partiledaren Netanjahu misstänks för korruption. Konstnärers, journalisters och föreningars arbete begränsas. Gaza bombas till marken med några års mellanrum. Ifjol genomdrev regeringen dessutom med smal marginal igenom en ytterst kontroversiell nationalstatslag i grundlagen. Lagen definierar Israel som en judisk nationalstat med självbestämmanderätt enbart för det judiska folket, upptar grundandet av judiska bosättningar till ett nationellt mål, förklarar hela Jerusalem vara under israelisk lag, och avskaffar arabiska som officiellt språk. Lagen väckte internationell kritik och försämrar rättigheterna för en femtedel av Israels medborgare, som hör till något annat trossamfund.
Trots det är motiven för att rösta på Netanjahu inte obegripliga. Sist och slutligen handlar det om tre saker: säkerhet och rädsla, Netanjahus utrikespolitiska inflytande, och ekonomin.
Sedan Netanjahu kom till makten har betydligt färre israeler dött på grund av kriget mellan Israel och palestinierna, vare sig det gäller angrepp från Hamas, ockupationen av Västbanken eller terrordåd i själva Israel. Israel har även lyckats undvika en direkt konflikt med Hizbollah i södra Libanon. Detta är viktigt för många väljare som minns dem som stupade i de väpnade konflikterna under 2000-talets början. Många anser att Netanjahu är den enda politikern som kan garantera säkerheten i landet.
Inom utrikespolitiken är Netanjahu i sin egen klass. I detta val fick han dessutom draghjälp av USA, som före valet erkände Israels suveränitet över Golanhöjderna, som Israel annekterade olagligt av Syrien år 1981.
Den israeliska ekonomin går som tåget. Israels BNP växer nästan trettio procent snabbare än medeltalet i OECD-länderna. Detta har dock lett till högre levnadskostnader och växande inkomstklyftor, men inte ens det tycks rubba Netanjahus position.
Han skakade av sig en våg av demonstrationer mot höjda levnadskostnader under sommaren och hösten 2011. Han vann riksdagsvalet år 2015 då en allians av politiska partier försökte rida på samma demonstrationer, och vars kampanj fokuserade på jämlik välfärd, liberala och miljövänliga reformer samt fredsförhandlingar med palestinierna.
Precis som innan valet den 9 april i år, visade opinionsundersökningarna innan valet 2015 att Netanjahu skulle förlora. Men den slutliga segraren var Likud.
Palestiniernas öde, på Västbanken eller i Gaza, får väldigt lite utrymme i den offentliga debatten i Israel – trots att det handlar om cirka fem miljoner människor, som lever under en militär ockupation. En del israeler får uppleva ockupationen under sin militärtjänstgöring, men de flesta lever sin vardag utan att se, höra eller tala om palestinierna. Fred eller förhandlingar har inte gett en enda israelisk politiker en valseger under de senaste decennierna. Därför hävdar israeliska organisationer på vänsterkanten att det krävs internationella påtryckningar för att tvinga Israel tillbaka till förhandlingsbordet.
De senaste valen har gjort Netanjahu och den israeliska högern starkare än någonsin förr. Unga israeler har aldrig sett någon annan premiärminister, och många israeler, speciellt de som står till höger i det politiska spektret, upplever att det saknas ett realistiskt alternativ. Den sekulära, liberala och humana vänstern har i sin tur aldrig varit så svag och splittrad som den är nu. I vårens val utmanades Netanjahu av en allians som är nästan lika höger-vriden och retoriskt hård som han själv.
