Från mitt arbetsrum ser jag ut över innergården på Lappviken gamla sjukhus ritat av C. L. Engel. Trädtopparna från Sandudd bildar ett spetsmönster över taket på den norra flygeln och om jag sträcker på halsen ser jag havet och tornet på gravkapellet. I många år närde jag en dröm om att vara skrivledig – om att få gräva ner mig i arkiv, att ta itu med alla de berättelser jag burit på och människoöden jag varit nyfiken på. Att få tid att läsa och att omvandla tankar till essäer om minnen, tystnader, tolkningsföreträden och vårt kollektiva kulturarv.
I höstas blev drömmen verklighet och sedan januari har jag dessutom haft ett arbetsrum i denna anrika sjukhusbyggnad. Jag kan inte tänka mig en bättre inramning för mitt skrivande än Lappviken – denna vackra kulturmiljö, med sin sorgkantade och fascinerande historia och, som i dag sjuder av aktiviteter relaterade till mental hälsa, konst och kultur. Men samtidigt som sjukhuset, den omgivande parken, människorna och lågtröskelverksamheten i byggnaderna ger mig energi och inspiration, fördunklas glädjen av oron över områdets framtid och av min frustration över den snart avslutade idétävlingen och bristen på insyn i stadens beslutsprocesser kring ärendet.
Ännu i höstas , efter att förslaget Lapinlahti 360 antagits till tävlingens andra del, såg det ljust ut för Lappvikens framtid. Men kallduschen kom i slutet av januari genom att huvudfinansiären Y-säätiö drog sig ur tävlingen. Nu återstår enbart ett bidrag, Lapinlahden kevät, med NREP som huvudfinansiär. Det säger sig självt att en multinationell fastighetsinvesterare av NREP:s kaliber, som bland annat grundat Pelican Storage, knappast är intresserad av att upprätthålla en lågtröskelverksamhet för stadens invånare eller värna om det nationella kulturarvet.
Jag uppfattar idétävlingen och det sätt staden skött den på som ett hot – inte enbart mot Lappviken som kulturarv, utan mot medborgarnas rätt till det gemensamma kulturarvet och rätt till insyn i stadens beslutsprocesser. Medborgarnas rätt till kulturarv är en mänsklig rättighet som ingår i FN:s deklaration över de mänskliga rättigheterna. Hur denna rättighet ska omsättas i praktiken preciseras av Europarådets Farokonvention som trädde i kraft i Finland år 2017. Ett av de viktigaste målen för Farokonventionen är att stärka relationen mellan kulturarv, livskvalitet, identitet och hållbar utveckling i samhället. Kulturarvet definieras som en nedifrån-och-upp-process och enligt konventionen bör alla, ensamma eller kollektivt, ha rätt att ta del av och njuta av kulturarvet samt berika det genom sin egen insats.
I dagens europeiska kulturarvspolitik sätts alltså människan och det kollektiva i centrum och nyckelord är bland annat delaktighet, hållbarhet samt kulturarvets betydelse för social utveckling. De här frågorna är riktgivande för Undervisnings- och kulturministeriets kulturpolitiska strategi 2025 och delaktighet är även ledordet för Helsingfors stadsstrategi (2017–2021) och stadens delaktighets- och interaktionsmodell från samma år.
Den nuvarande verksamheten på Lappvikens gamla sjukhusområde och den 30 år gamla medborgaraktivismen för dess bevarande är ett unikt exempel på hur kulturarvet berikas av medborgarnas aktiva delaktighet. Den sektoröverskridande verksamheten på Lappviken, som jag beskrivit i en tidigare kolumn i Ny Tid, går hand i hand med ovannämnda målsättningar för delaktighet. Att stadsborna och den tredje sektorn inte bara förvaltar, vårdar och utvecklar en kulturhistoriskt värdefull miljö mer eller mindre gratis, utan dessutom även utvecklar en modell för en lågtröskelverksamhet som kompletterar stadens social- och hälsotjänster, borde vara en dröm för varje stadsplanerare, tjänsteman och beslutsfattare. En ekonom skulle säkert lätt kunna räkna hur många miljoner staden sparat genom denna verksamhet, samt hur mycket staden tjänar på att de nuvarande aktörerna har förvandlat det tidigare slutna sjukhuset till ett allaktivitetshus som är öppet och gratis för alla.
Den verksamhet som vuxit fram och det rum som skapats genom hundratals aktiva stadsbors enträgna arbete är således guld värd och den är i högsta grad platsspecifik. Lappvikens kulturhistoriska värde utgörs därför inte enbart av de arkitektoniskt värdefulla byggnaderna eller den vackra historiska parken, utan dessa i kombination med den nuvarande verksamheten som bygger på och förvaltar husets historia. Tillsammans bildar dessa tre delar kulturarvets unika helhet.
Tyvärr verkar varken staten eller Helsingfors stad vilja minnas de konventioner, fördrag eller strategier kring kulturarv och delaktighet som borde vara riktgivande för skyddet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer och verksamheter. Under de senaste åren har Senatfastigheter sålt många för allmänheten betydelsefulla och kulturhistoriskt värdefulla fastigheter och samma utveckling gäller även Helsingfors eget kulturarv. Både staten och staden utgår i sina nuvarande fastighetsstrategier från att fastigheter som de inte längre har användning för säljs.
Bortsett från det problematiska med att sälja ut ett ovärderligt kulturarv till multinationella investerare, är stadens och statens fastighetstrategi problematisk även ur ett annat perspektiv. På seminariet ”Lappviken – ett levande kulturarv” som vi aktiva på Lappviken arrangerade den 10.2, kommenterade miljörådet Jukka-Pekka Flander stadens fastighetsstrategi och frågade: Vem utgörs staden av om de hundratusentals personer som under de senaste åren tagit del av Lappvikens aktiviteter inte räknas?
Lappviken är ingen tom fastighet som slukar pengar, det är en levande kulturmiljö och en symbol för delaktighet och stadsbornas gemensamma ansträngningar. Det är stadsbornas gemensamma vardagsrum, en stressfri oas där alla är välkomna. Lappviken är ditt och mitt gemensamma kulturarv. Nu, då stadens förtroendevalda ska fatta beslut om Lappvikens framtid handlar beslutet om mer än Lappviken. Det handlar i högsta grad om rätten till kulturarv, om den betydelse staden tillskriver medborgarnas delaktighet i samhället och i vilken mån man är beredd att följa de konventioner och strategier staden och Finland förbundit sig vid. Är det människan, människans välmående eller kapitalet som styr stadens beslut? Om inte staden är till för oss stadsbor, vem är den till för då?
