Thomas Piketty är aktuell med ett nytt verk om jämlikheten i den konkreta verkligheten och vad det är som händer när länder tar kvalitativa språng. Rabbe Kurtén har läst Capital et idéologie där Piketty beskriver de idéer som upprätthållit ojämlikheten och hur vänsterns fokus på medelklassen banat väg för högerpopulismen.
Föreställningen att om man öser mer pengar över de allra rikaste så sipprar en del ner och berikar även de fattigaste lever envist kvar trots alla bevis på motsatsen. I det nya verket Capital et idéologie vederlägger Thomas Piketty den myten ännu en gång och visar med omfattande statistik att detta bara är en saga som envist återberättas av den rikaste eliten och dess talesmän i deras försök att motivera sitt eget överflöd. Enligt Piketty behöver eliten sådana sagor. Ojämlikheten i samhället måste alltid ges en ideologiskt motivering; den är aldrig självklar och följer heller inte ur någon naturlag.
I sin nya bok tar Piketty avstånd från Marx och den abstrakta determinismen i ”den materialistiska historieuppfattningen”. Han är i stället intresserad av den konkreta verkligheten i hela dess komplexitet. Det som händer när samhällen tar ”kvalitativa språng” ser olika ut i olika länder beroende på specifika förutsättningar, politiska ideologier och det lokala historiska arvet. Därför skiljer sig utvecklingen mellan länderna i Europa liksom mellan länder i USA, Asien och Latinamerika. Han presenterar statistik från alla delar av världen. I denna mångfald tycker han sig kunna visa fram gemensamma mönster. Hans iakttagelser gav åtminstone mig väldigt intressanta aha-upplevelser när jag läste hans bok.
I stället för det abstrakta schemat feodalism-kapitalism-socialism som bygger på klassernas relation till den materiella produktionen och de maktrelationer detta innebär visar Piketty hur ojämlikhet med avseende på förmögenhet, inkomst och utbildning har förändrats i olika samhällen.
De förindustriella samhällena talar han om som ståndssamhällen eller funktionsuppdelade samhällen. I det samhällsmönstret ser han förekomsten av ett krigarstånd, ett andlig stånd och ett tredje stånd som består av det arbetande folk som förser samhället med materiella livsförnödenheter. Ojämlikheten motiveras med skillnaderna i funktion mellan de olika stånden. Liksom i den mänskliga kroppen har de skilda stånden olika uppgifter som kompletterar varandra och bildar en fungerande helhet.
Franska revolutionen med dess idéer om ”frihet, jämlikhet och broderskap” innebar att det gamla privilegiesamhället avskaffades. Många av de högre ståndens funktioner övertogs av en övergripande och centraliserad stat. Industrialiseringen medförde nya abstrakta former av ägande. Ojämlikheten kvarstod. Ägandet sakraliserades, staten skulle garantera den heliga äganderätten. Detta syns tydligt i hur rösträtten, rätten att delta i samhällets beslutsfattande, förbehölls dem som betalade skatt och hade inkomst och förmögenhet. Ideologiskt motiverades ojämlikheten med att rikedom var en belöning för duglighet och personliga meriter. Trots att ärftliga privilegier skulle avskaffas bevarades arvsrätten till de stora förmögenheterna inom familjerna. Alla politiska försök att utjämna de ekonomiska ojämlikheterna misslyckades. Den franska revolutionen innebar inte någon ekonomisk utjämning i de europeiska samhällena.
Om man som exempel tittar närmare på den svenska statistiken ser man att från 1790 fram till första världskriget ägde den rikaste tiondelen i Sverige strax under 90 procent av alla privata tillgångar. Samma förhållanden gällde i Frankrike och Storbritannien, de två länder som Piketty studerar mer i detalj. Resten, 90 procent av befolkningen, ägde de resterande tio procenten, hälften av befolkningen ägde praktiskt taget ingenting alls. Även i Sverige var demokratiseringen knuten till ägande, rösträtt hade endast de (män) som ägde inkomster och betalade skatt. Det kunde i vissa kommuner till och med förekomma att en man med stöd av sin förmögenhet ägde mer än hälften av rösterna i kommunala val.
År 1914 hände något. Världen genomled på kort tid två förödande krig. Perioden från 1914 till 1980 blev den stora utjämningens tid. Piketty talar om socialdemokratins eller välfärdsstatens period. Detta gällde inte bara Sverige. Den tiondel som 1914 ägde omkring 90 procent av Sveriges privata tillgångar ägde 1980 inte mer än strax över hälften. Siffrorna varierar något mellan olika länder men utvecklingen är i stort densamma. Den fattigaste halvan av befolkningen ökade sina tillgångar till ca 10 procent. När de stora rikedomarna naggades i kanten sipprade därmed faktiskt en liten del ner även till de fattigaste. Mellanskiktet däremot, medelklassen på cirka 40 procent av befolkningen fick däremot en väsentlig del av utjämningen. Den ägde 1980 en andel av landets tillgångar som exakt motsvarade deras andel av befolkningen.
Samtidigt skedde en revolution i utbildningsväsendet i land efter land. Längre skolgång och högre utbildningar öppnades för en större del av befolkningen.. Inte bara den ekonomiska elitens barn fick tillgång till högre utbildning. Utbildningshierarkierna sammanfaller inte längre med uppdelningen enligt förmögenhet och inkomst. Detta har fått följder i befolkningarnas röstningsbeteende. Valmanskårerna för de traditionella vänsterpartierna har förändrats. En allt större andel av folk med högre utbildning röstar vänster, en större andel ju högre utbildning man har. Piketty spekulerar i att allt fler av de högutbildade har föräldrar eller far- och morföräldrar utan egentlig skolgång. Barnen har ”kommit upp sig” men bevarat något av de traditionella politiska sympatierna och röstar vänster. I den meningen kan man se studentrevolterna och ”vänstervridningen” på 60-talet som en förebådare till denna allmänna tendens. Samtidigt har det också inneburit att vänsterpartierna förändrats, de har mer och mer börjat se den växande medelklassen som sin egentliga väljarbas och släppt förankringen i den fattigaste halvan av befolkningen. I Sverige med dess starka band mellan LO och Socialdemokraterna har den utvecklingen kanske gått något långsammare än på andra håll.
Piketty spekulerar i att när vänstern inte längre för en politik som ger de fattigaste något konkret att hoppas på så har de etniskt och nationalistiskt orienterade partierna dykt upp och lyckats fånga en del av den folkliga besvikelsen.
Runt 1980 vände utvecklingen och en ökning av den ekonomiska ojämlikheten började åter ta fart. Detta gäller återigen inte bara Sverige utan i stort sett hela västvärlden.
Man kan spekulera i orsakerna till den här utvecklingen. Jag kan bara peka på några av de faktorer som Piketty nämner. Efter två krig låg Europa i ruiner. Kostnaderna för återuppbyggnaden skulle delas av alla, Det gjorde det politiskt möjligt att införa starkt progressiv beskattning av både inkomster, arv och förmögenheter. Den ryska revolutionen och Sovjetunionen fanns där som ett latent hot om vad som kunde hända om ojämlikheten blev alltför provocerande. Den stora depressionen slog sönder många stora förmögenheter, likaså avkolonialiseringen. Nationalekonomerna talade för en expansiv politik för att hjulen skulle börja rulla igen. Stater delade ut med ena handen vad de tog in med den andra.
Och efter 1980, vad har då hänt?
Sovjetunionen har fallit, hotet är borta. De nyliberala ekonomernas budskap har funnit fotfäste till och med i regeringar som kallar sig vänster. Gränserna öppnas för fri rörlighet framför allt för kapital. Konkurrens och marknad ska lösa alla problem, konkurrens mellan företag men framför allt konkurrens mellan stater. En kapplöpning för sänkta skatter som ska locka till sig företag har inletts.
Pikettys bok är på 900 faktaspäckade sidor. Jag har här bara kunnat lyfta fram några viktiga trådar. Ett resonemang som skulle vara värt en egen artikel är Pikettys diskussion av förutsättningarna för att EU och därmed jämförbara regionala organisationer ska kunna utvecklas till transnationella demokratier. Han talar om social federalism. Han talar också om en samhällsvision som han kallar ”deltagande socialism” och diskuterar de principer som bör definiera ett sådant samhälle om det ska kunna ersätta dagens globala kapitalism.
Foto: Universitet Pompeu Fabra
Thomas Piketty: Capital et idéologie.
Éditions du Seuil, Harvard U P, 2019.