Att det kostar 295 kronor att åka tåg från Stockholm till Arlanda medan den dubbelt så långa tågresan till Uppsala kostar 95 kronor; att hemvårdaren har åtta minuter på sig att tvätta en åldring och läkaren ska bli kvitt sin patient på sju; att klottersaneraren inte får pilla bort klistermärket precis bredvid graffitin han har i uppgift att tvätta bort, utan ska istället åka tillbaka till kontoret för att ta emot en ny beställning för klistermärket; att antalet sjukhusbyråkrater och chefer ökat med 50 procent och nu överstiger antalet vårdplatser som i sin tur minskat med 75 procent, alltmedan utgifterna ökar – allt detta är resultat av att man gett vinstdrivande företag tillträde till fel delar av samhällsmaskineriet.
Hur privata företag länsar den gemensamma kassan är ett av två huvudteman i Mikael Nybergs bok Kapitalets automatik. Det andra berör den moderna exploateringen av arbetskraften. Dessa är förstås två sidor av samma sak – det frisläppta vinstbegäret. Nyberg låter läsaren se spåren av fyrtio års tro på det nyliberala evangeliet, med fokus på Sverige. Han gläntar också på dörren till de mötesrum där EU designats och där de välbeställda än idag ser till att beslutsfattarna inte glömmer vems intressen som kommer i första rummet.
Marknadskrafter fungerar bra i vissa situationer, med noggranna randvillkor. Men privata företag ska aldrig släppas dit där konkurrens inte finns. Och då är det konkurrens under pågående verksamhet som gäller, inte den ofta skenbara konkurrensen om kontrakt. Utan fungerande konkurrens öppnas för just den sortens exploatering vi får uppleva: Där tidigare stat och kommun skötte om servicen med långvarig, kompetent arbetskraft och centralt koordinerade funktioner, ska företag nu få suga ut överstor vinst genom att producera dålig service med en minimal uppsättning snuttjobbare.
I grund och botten handlar det för privata företag om en sak: att extrahera så mycket pengar som möjligt från verksamheten och se till att de som gör jobbet får så lite som möjligt. När offentliga sektorn betalar, är det som att stjäla godis av småbarn. Först gör man upp ett kontrakt som säkrar överstor vinst och noll företagarrisk för någon lagstadgad service där stat eller kommun bär ansvaret. Sedan gör man så lite av det kontrakterade jobbet som möjligt och maximerar sådant man kan fakturera extra för. Och man gör det med minsta möjliga personal med lägsta möjliga lön, helst från något bemanningsföretag, så att man kan bli av med dem på några timmars varsel. Sedan är det bara att skratta gott hela vägen till banken i något skatteparadis.
Nybergs anekdoter från den moderna flexibla arbetsmarknaden fick mig att kippa efter andan. Utvecklingen i Sverige har varit snabb. Arbetsförhållandena har försämrats snabbare än i något annat OECD-land. Det finns en grym och underfundig systematik i hur självständigheten fråntas arbetarna och de omvandlas till behändigt utbytbara maskindelar. Sättet man gör det på var nytt för mig och Nybergs redogörelse är så pass läsvärd, att jag inte avslöjar det här.
Jag blir lätt irriterad på färdigtuggade texter som låter läsaren veta vad hen skall tycka och använder starka och många adjektiv för att understryka hur fel och förfärligt något är. Det plattar till budskapet för mig och jag var redan beredd att kritisera boken för den relativt tätt förekommande ideologiladdningen. Men det är nu bara så, att det utifrån vad EU-kommissionen gör är närmare sanningen att beskriva dess strategi för cirkulär migration som en ”apartheid light” som producerar ”ett underproletariat utan medborgerliga rättigheter med en hemvist i ett bantustan någon annastans” än att strategin är ”en effektivare fördelning av tillgängliga resurser”.
Så det provocerande språket minskar paradoxalt nog inte bokens trovärdighet för mig. Att hederligt lägga ut korten om sin egen ideologi kunde flera författare av samhälleliga faktaböcker göra. Alla normala mänskor har ju moraluppfattningar, och har man det, har man också åsikter om ekonomisk politik. Det viktigaste är att författaren har gott om faktakött att lägga på de ideologiska benen. Och det har Nyberg.
En devot högermänska som helhjärtat tror på kapitalismens saliggörande krafter skulle nog få anstränga sig för att komma igenom boken, men hen skulle få stor nytta av den just för faktainnehållets skull. Åtminstone skulle hens argument till försvar av kapitalismen bli mer nyanserade. Precis detsamma gäller förstås oss på vänsterkanten. Att läsa välunderbyggda högerpamfletter är aldrig fy skam.
En sak kunde vara bättre: källförteckningen. Nu finns löpande slutnoter bak i boken à la Vancouversystemet, om än med Oxfordsystemets noteringar, i stället för en alfabetisk förteckning. Då finns risken (som också materialiserats i detta fall) att den första hänvisningen till en källa finns kopplad till ett textavsnitt som editerats bort tillsammans med sin slutnot och då får man aldrig veta vilket verk eller vilken artikel det hänvisas till i fortsättningen. Källorna är viktiga och ofta mycket intressanta i sig och man tappar lusten om man ständigt måste läsa igenom långa delar av slutnoterna för att hitta källan. Så gärna en övergång till 100 procent Oxford i nästa upplaga! Övriga formfaktorer går inte att klaga på. Papperet är av tillräckligt bra kvalitet och typsättningen klar och läsvänlig. Men även om Mikael Nybergs text skulle vara tryckt på wc-papper i Comic Sans skulle den vara värd att läsa. Den gör läsaren förbannad på rätt sätt. Vi behöver mera sådant.
Mikael Nyberg:
Kapitalets automatik: Mänskliga robotar och systematisk dumhet.
Verbal förlag, 2020.
