När den finländska pappersjätten UPM i slutet av augusti meddelade att bolaget stänger sin fabrik i Kaipola utlöste det en av sensommarens största debattstormar.
Det ofta upprepade mantrat, även på vänsterhåll, är att företag finns till för att skapa vinst för sina ägare. Denna reduktionistiska syn på företagens förhållande till samhället har ändå lett till att diskussionen snabbt blir grumlig så fort frågor om företagens samhällsansvar kommer på tal.
Den ursprungliga idén bakom kapitalismen var inte att den skulle skapa så stor vinst som möjligt för några få, utan den sociala filosofin bakom systemet var att effektivera rörelsen av pengar och resurser för att skapa mer välstånd för alla i samhället. Problemet med den kapitalistiska filosofin var att den förutsatte att resurserna skulle fördelas rättvist, utan att utveckla någon mekanism för denna fördelning. Detta ledde till gigantiska klassklyftor som det kapitalistiska samhället inte hade verktyg att hantera skapades när marknaden var som ”friast” och ”effektivast” under 1800-talets andra hälft.
Kommunismen och socialismen uppstod som svar på och motpol till rovkapitalismen, och i början av 1900-talet verkade det på många håll i världen som om en extrem skulle ersättas med en annan. I Finland kom det nära, men Norden gick gradvis in för ett blandsystem som erkände den fria marknadens meriter och nackdelarna med att ha en överstor och långsam kontrollstat.
När välfärdsstaten växte fram befästes tanken om samhällets ansvar för att ta hand om medborgarnas grundtrygghet och medborgerliga rättigheter – även för dem som var anställda av stora företag. Detta var ett dramatiskt skifte: tidigare stod företagen för sina anställdas välfärd. Inte bara betalades lön, utan större arbetsgivare stod ofta för bostad, mat, hälsovård och i varierande mån till och med rekreation samt dagvård och utbildning för de anställdas barn.
På grund av de uppenbara bristerna i det som vi i dag kallar ”frivilligt företagsansvar” (arbetare dog på grund av undermåliga arbets- och sociala förhållanden), övergick ansvaret för arbetarnas välfärd gradvis till den offentliga sektorn. Många på högerkanten motsatte sig detta, med argumentet att arbetsgivaren bäst kände sina arbetstagares behov, och att arbetarnas välfärd inte skulle politiseras. I själva verket berodde motviljan naturligtvis på att företagen i gengäld för att bli av med ansvaret för de anställdas liv och lem dels tvingades ge staten större rätt att blanda sig i privatekonomins angelägenheter, och dels att den privata sektorn ålades att kompensera den offentliga sektorn genom bland annat skatter och olika sociala avgifter, vilket naturligtvis blev dyrare än att låta arbetare frysa ihjäl i undermåliga lägenheter.
Att det är bra att Finland har en konkurrenskraftig och innovativ privat sektor är alla politiker eniga om. Det många på högerkanten ignorerar är att det finns ett outtalat samhällsfördrag mellan den privata sektorn och staten om ett gemensamt arbete för allmänhetens bästa. Så länge delar av den privata sektorn lägligt väljer att glömma bort detta, är det på sin plats med en påminnelse, till exempel från statsministern.