Finlands svenska författareförenings nya ordförande Hannele Mikaela Taivassalo vill inte se en kultur där författare censurerar sig själva av representationsskäl. Däremot måste man ta ansvar för sina berättelser.
– Jag är nästan chockad av hur glad, nyfiken och ivrig jag är!
Det säger Hannele Mikaela Taivassalo, nyvald ordförande för Finlands svenska författareförening, då vi träffas i cent-rum av Helsingfors.
– Det känns som ett bra ställe att vara på, att få arbeta med saker som betyder mycket för mig.
Taivassalo, född 1974 i Nedervetil, har skrivit ett halvdussin romaner, samt pjäser, barnböcker och noveller. Hon har bakom sig ett långtida engagemang i Författareföreningen, och syns även i den offentliga debatten, bland annat som kolumnist i Ny Tid. Som ordförande för sagda förening får hon inleda sitt värv mitt under rasande coronapandemi. I augusti meddelades att Helsingfors bokmässa inte ordnas detta år, vilket innebär ett hårt slag mot den finländska bokbranschen.
– Visst har det en betydelse för många författare. Det heter ju att det ska ordnas någonting digitalt, så vi får vänta och se vad som händer. Men inte blir det samma sak, och faran är att mycket av det som som inte är mainstream faller utanför.
Litteraturbranschen har inte drabbats närmelsevis lika hårt som till exempel estradkonsten, påpekar Taivassalo.
– Böcker läses ändå, ganska mycket nu, faktiskt. Men bokmässor och andra publiktillställningar är viktiga för böcker som inte automatiskt är bästsäljare. För att de ska nå ut: till publiken, till biblioteket, till folk som botaniserar bland böcker. Hur ska man hitta böcker som man inte vet att finns?
Flera rösters samexistens
Frågan om berättelser som man inte vet att finns, eller som kanske inte ens finns är nära förknippad med den om representation inom kulturen. Vilka berättelser berättas och vem berättar dem? Vem får berätta vilka berättelser?
– På sätt och vis är det ju en lite besynnerlig fråga, för vem som helst får ju skriva om vad som helst, säger Taivassalo inledningsvis.
Men vill man problematisera, handlar det om vilka grupper i samhället som är representerade i litteraturen och hur väl berättelserna om dessa grupper berättas. Det är dels en fråga om huruvida litteraturen speglar samhällets mångfald och dels om huruvida de grupper som porträtteras i denna mångfald är sanningsenligt avtecknade. Eller för att uttrycka det enklare: Vilken betydelse har det om till exempel en vit medelklasskvinna uppvuxen i Tölö skriver en historia om en fattig invandrarpojke från Bagdad? Betyder det att hennes bok då tar upp den plats där den icke-vita invandrarens bok kunde ha varit? Taivassalo fortsätter:
– Frågan är ju den att hur ska samhället ge utrymme för de röster som inte hörs? Min åsikt är att en röst inte tar upp andra rösters plats. Flera röster kan existera sida vid sida, och på det sättet skapas diversitet.
Integrationsfråga
Ur en etnisk synvinkel är problematiken särskilt brännande inom den finlandssvenska litteraturvärlden, som etniskt är väldigt homogen. Detta, påpekar Taivassalo, betyder ändå inte att den finlandssvenska litteraturen i sig är homogen.
– Det slår mig då jag tänker på saken att det tvärtom finns en enorm diversitet inom den finlandssvenska litteraturen, trots att man instinktivt kanske föreställer sig den som homogent vit, medelklassig och akademisk.
Författare i Svenskfinland kommer enligt Taivassalo från vitt skilda klasser, geografiska regioner, åldersgrupper och bakgrund.
– Vårt utbildningssystem i Finland möjliggör – i teorin – att vem som helst kan bli författare. Också det att finlandssvensk litteratur per definition är så liten att den inte kan påläggas några kommersiella krav gör att det finns plats för marginallitteraturen.
En annan sak är sedan att om man till exempel ser på Författareföreningens medlemmar, är det väldigt vitt och etniskt samt kulturellt homogent. Det beror naturligtvis till stor del på det finlandssvenska dilemmat att invandrare i överväldigande majoritet integreras på finska. Svenskfinland har helt enkelt inte samma etniska mångfald som författare skulle kunna springa ur som det finskspråkiga Finland, för att inte tala om Sverige. Frågan är då: är detta ett problem?
– Jag skulle säga att det snarare är ett socialt än ett litterärt problem, säger Taivassalo. Det är ett grundläggande fel om em grupp i samhället inte får plats, och i och med det blir det också ett litterärt problem.
– Men det är svårt att ge plats om det inte finns någon att ge plats åt. Problemet måste i första hand åtgärdas på annat håll. Man kan dra paralleller till kvinnligt författarskap, vilket ju fortfarande inte är helt problemfritt. Där finns en underliggande historisk statusskillnad. Kvinnor har tvingats erövra en röst, en plats i konsten, men det har också krävt att samhället i stort har förändrats.
– Det som vi kan göra är att syssla aktivare med uppsökande verksamhet till exempel i skolorna och med hjälp av till exempel skrivarkurser för att visa att möjligheten finns att bli författare och att skriva.
Någon måste berätta
För den enskilda författaren är frågan om hen kan och får skildra verkligheter som ligger utanför den egna upplevelsehorisonten. Röster har ibland höjts till exempel för att personer som hör till en majoritetsbefolkning inte ska försöka skildra minoritetsupplevelser eller att till exempel den som inte utsatts för sexuella övergrepp inte ska beskriva upplevelser av sexuella övergrepp. På den punkten är Taivassalo tydlig i sin hållning:
– Alla ämnen och all litteratur ska få skrivas. Min utgångspunkt är att det inte ska få finnas en mentalitet i kulturen som uppmanar till självcensur. Men när verket är publicerat, då är det författarens ansvar att finnas tillgänglig för att diskutera de frågor som uppstår.
Det Taivassalo poängterar är att en författare har ett ansvar för sin berättelse, eftersom berättelser har konsekvenser.
– Här kommer vi till ansvaret att ge en röst åt dem som inte hörs, att berätta de berättelser som inte får utrymme. Det är bättre att någon berättar de historierna än att de inte alls berättas. Men då har författaren också ett ansvar att göra det bra, att lyssna på dem vars berättelse hen vill föra fram. Att lyssna är överlag något jag tycker att vi borde bli bättre på i samhället.
Kan en författare på ett rättvist sätt beskriva en verklighet som hen inte har någon egen kontaktyta till? Det är svårt, menar Taivassalo, men inte omöjligt. Enligt henne kräver det i första hand en ödmjukhet, mycket arbete och försök att skapa en förståelse för andra upplevelser. Hon återkommer igen till frågan om att lyssna, att vara medveten om sina egna begränsningar och genom texten ge rösten åt de personer vars upplevelser man vill beskriva. Hon poängterar också att ansvaret för texten inte upphör då den har publicerats. Att avfärda kritik med att fiktion är fiktion eller med att en bok ”skapar diskussion” räcker inte, utan en författare ska också kunna ta konsekvenserna av ett dåligt gjort arbete.
Annanspråkig osynlighet
En relaterad fråga är var den ”annanspråkiga” litteraturens plats är i Finland. Finländsk litteratur består också av böcker skrivna på andra språk än finska och svenska. Trots det är det väldigt sällan som den uppmärksammas. Bland annat är de finländska författarförbunden språkavgränsande, vilket inte är fallet i övriga nordiska länder. Lilla Finlands svenska författareförening är en systerförening till Finlands författarförbund. För att vara medlem i dem ska du skriva antingen på finska eller svenska. Till exempel författare som skriver på samiska kan inte bli medlemmar i Finlands författarförbund, och vissa av de samiska författarna hör till eget, litet samnordiskt författarförbund. Den författare som skriver på till exempel arabiska eller ryska har ingen facklig hemvist i Finland.
– Det här är en akut fråga, men som praktiskt är svårlöst, säger Taivassalo.
Det har bland annat föreslagits att annanspråkiga författare skulle företrädas av Finlands svenska författareförening, som ju sedan tidigare företräder ett minoritetsspråk. Å andra sidan är Författareföreningens personresurser begränsade, och risken för marginalisering är stor om man är ”minoritet i minoriteten”. Taivassalo har ingen patentlösning, men vidhåller att det är ett problem som måste lösas.
– Vi har ett ansvar också för den annanspråkiga litteraturen, igen för att ge en röst åt de röster som inte hörs.
Foto: Janne Wass
