I sin nya bok om liberalismen försöker filosoferna Pontus Purokuru och Veikka Lahtinen förstå hur en ideologi man själv inte underskriver ändå lyckas styra så mycket i det egna livet. Vad får en människa att handla som hon gör? Hur kan hon förändra det?
Den som tror sig vara fri är psykotisk”, skrev den franska psykoanalytikern Jacques Lacan. Han menade att en människa aldrig är fri i egentlig mening. Om inte annat är vi bundna vid vår kropp, det utifrån kommande språket och samhällssystemet. Ändå har vi i det liberala väst intalats att vi är precis det: fria.
Att ifrågasätta denna liberala ”frihet” är något författarna Pontus Purokuru och Veikka Lahtinen gör i boken Mikä liberalismia vaivaa? (Vad går det åt liberalismen?). Det är en bok om frihetens ideologi där samhället ses som en framgångssaga, människan som en rationell och autonom individ. Boken öppnar upp liberalismens verkningsmekanismer och även, enligt författarna, dess pågående förfall. Det väsentliga är försöket att förstå liberalismens samverkan med det kapitalistiska systemet.
En klar oktoberonsdag träffar jag dem båda för att tala om den nya boken. Mötesplatsen vi bestämt oss för är ett inglasat kedjekafé, beläget i ett köpcentrum. En anonym icke-plats som författarna enligt utsago ”alltid” hänger på. Förutom en blaserad kaféarbetare är det knappt någon här.
–Vi är alltid rädda för att även andra ska börja hitta hit, skämtar Purokuru.
Förutom författare är både han och Lahtinen filosofer och tillsammans driver de den populära vänsterpodcasten Mikä meitä vaivaa?, om ”allt som är fel med både dem själva och världen”. Att ta del av podcaster kan ibland kännas som att tjuvlyssna eller som att sitta med ett par vänner som den tredje, tråkigare parten. Därför är det roligt att nu också själv få hoppa in i samtalet.
Att tala med Lahtinen och Purokuru är lite som att trycka på en knapp. Jag behöver bara ställa ett par korta frågor för att få en svallande utläggning om allt från primitiv ackumulation till de gamla sovjetländernas politiska besvikelse.
Duon lärde känna varandra i en tvåmannabokklubb, där de gick till botten med den italienska historikern Silvia Federicis Caliban and the Witch. Idag hänger Federici fortfarande kvar som influens, tillsammans med namn som Michel Foucault och Gilles Deleuze. Något annat som också hängt kvar är liberalismen, eller snarare kritiken mot den. Under hela tiden för samarbetet har den legat där och skavt som ett störande element. I något skede märkte Lahtinen och Purokuru ändå att de var ganska ensamma i sin kritik. Eller, några likstämda röster kunde höras, men de kom överraskande nog inte från vänsterns håll, tvärtom var det högerpopulisterna som tog striden.
– Och om extremhögern erbjuder det slagkraftigaste politiska motståndet har något gått fel, säger Purokuru.
Det var då som tanken på en podcast uppstod hos Lahtinen och Purokuru. En podcast som nu även mynnat ut i litteratur.
Den lömska liberalismen
Enligt Lahtinen och Purokuru verkar liberalismen på flera nivåer. Dels finns den liberala ytan, där en person är uttalat liberal och kanske tillhör Samlingspartiet. I boken är det ändå en annan typ av liberalism som intresserat Lahtinen och Purokuru. Det är liberalismen som hegemonisk, djupgående och allpenetrerande. Boken är ett försök att förstå varför den liberala logiken av offentligheten framställs som ”sunt förnuft”.
Att en ideologi man själv inte underskriver ändå lyckas styra så mycket i det egna livet har både konfunderat och irriterat mina samtalspartner, både som personer och tänkare. Och Mikä liberalismia vaivaa? är förutom en sedvanlig fackbok även ämnad som ett redskap för självhjälp. Vad får en människa att handla som hon gör? Hur förändrar hon detta? I boken pendlar texten mellan historia och nutid, för att i slutet övergå till framtidsspåning. Med avstamp i John Locke rör författarna sig via de gula västarna till postfossil posthumanism.
– Jag försökte mig även på att göra det här ensam. Det var fruktansvärt, säger Purokuru och syftar med ”det här” på att just skriva, ge ut böcker och röra sig i offentligheten.
År 2018 gav han ut en essäbok om lyxkommunism, påföljande år en roman. Men tillsammans är det mesta lättare och för denna skrivprocess slogs två huvuden ihop.
– Vårt autonoma kollektiv i miniatyr, ler Lahtinen.
Och ett av deras viktigaste politiska mål är precis just det: att förflytta tänkandet från individen till kollektivet. Ett annat att rikta ljuset mot det kapitalistiska systemets ömma punkter. Dessa punkter verkar vara otaliga. Precis som i de flesta andra samtal idag är det klimatkatastrofen som vi oftast återvänder till, den fungerar som en slags brännpunkt allt det andra utgår ifrån. Att i klimatfrågan fokusera på individers konsumtionsval i stället för exempelvis en reglering av marknaden, är liberalt om något.
I teorin kanske liberalismen kunde fungera utan kapitalism. Så har det ändå aldrig sett ut hittills, möjligen för att så många av liberalismens eftersträvansvärda ideal står i motsättning till kapitalismens praktik. Därför kallar författarna liberalismen för ”kapitalismens gränssnitt” och ”dess vänliga ansikte utåt”. Det liberala bländverket får en att glömma, eller rättfärdiga, det faktiska våldet.
– Liberalismen är lömsk. Den skapar konflikt där det inte finns någon för att vända bort blickarna från de egentliga slitningarna, säger Purokuru.
Lahtinen nickar och fortsätter:
– Den är ett sätt att styra utan att behöva gå in själv. Målet är det gamla vanliga: att få marknaden att flyta på så smidigt som möjligt.
Men liberalismens berättelse krackelerar. Bankkraschen 2008, USA:s presidentval 2016, IPCC:s klimatrapport 2018. Alla dessa världsnyheter kan förstås på samma sätt: liberalismen har förlorat sin trovärdighet. Någon kunde säga att de är tecken på kapitalismens inbyggda kollaps, vilket också är sant, menar författarna. Men det verkar som att i stället för att angripa kapitalismen är det liberalismen folk slagit sig i fejd med. Auktoritära tendenser har stärkts runt om i världen. Även om konservatismen av duon endast anses vara ”en falsk dröm om ett uppdiktat förflutet”, kan man se konservativa röster inta en allt större plats i det offentliga rummet.
En ”bättre” frihet
Det märks att både Lahtinen och Purokuru är vana talare, och särskilt vana är de vid att tala tillsammans. När de besvarar mina frågor fortsätter den ena sömlöst där den andra slutat. Humorn är närmast symbiotisk. I jämförelse med text är det lättare att vara drastisk i ett samtal. Det mänskliga i rösten har en sådan särskild förmåga att mjuka upp även lite skarpare kommentarer. Och drastiska är de, drastiska och bitska. Men även varma och inkännande. När man talar är det också lättare att presentera flera olika, stundvis ogenomtänkta, åsikter jämsides.
– Pontus har en vana att i intervjuer ta tillbaka allt vi just skrivit, skrattar Lahtinen och ser på sin vän.
Den här gången vill Purokuru problematisera bokens generaliseringar. Det är lätt att slentrianmässigt skriva att ”alla” är liberala och egentligen mena människor som är lika en själv.
– Ja, är den papperslöse liberal? Knappast, menar Lahtinen, allvarligare nu.
Fastän arbetaren på en svart marknad kan vara viktig för ekonomin saknar hen ändå den liberales rättigheter, till exempel att rösta. Och det är ändå rättigheterna som utmärker liberalismen. Det är precis genom att tygla våra begär som liberalismen framställt sig som så lockande. Den får oss att vilja saker, eller kanske snarare att vilja köpa dem. Vi drömmer om en tröja, en tapet eller ett visst jobb. Även kallade ”skitdrömmar” av den svenska författaren Nina Björk. För man tillåts inte välja det genuint viktiga i livet, till exempel hur man använder sin tid.
Björk, som nådde stjärnstatus efter debuten Under det rosa täcket, kom även hon nu i höst ut med en bok om liberalismen med titeln Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska. I den skriver hon om denna frihetens skenbild, som snarare än bejakande är strängt beskuren och förslavande. Björk, Lahtinen och Purokuru förespråkar allihopa en ”bättre” frihet, en som varken är tvingande eller förstör planeten. För Lahtinen och Purokuru innebär detta en omvärdering av begreppet ”rikedom”.
För vad gör en människa rik? Väldigt sällan är det mängden pengar. Att vara rik kan istället vara att ha tid, att kunna ägna sitt liv åt relationer och intressen. Det är en ymnighet bortkopplad från det materiella. Och det är denna tanke författarna vill satsa på. Men Mikä liberalismia vaivaa? är teori, nu är det någon annans tur att ta tag i praktiken.
– Hållbar politik görs inte med hjälp av hotbilder, menar Lahtinen.
Slagkraftiga politiska rörelser använder sig av drömmar och begär, de föreslår en bättre framtid. Inte utopier, inte omöjligheter. Men de förstår sig på människan, människan som en varelse med en enorm längtan. Förhoppningsvis på väg mot en rikare, friare värld.
Foto: Meri Björn
