Då den förra regeringen försökte sig på den finländska politikens långkörare, den stora vårdreformen, var privatisering honnörsordet. Privata hälsovårdsproducenter skulle få möjlighet att konkurrera med den offentliga sektorn, på lika villkor. Och för att villkoren faktiskt skulle vara jämlika skulle också den offentliga produktionen av vårdtjänster bolagiseras, vilket enligt EU:s konkurrenslagstiftning skulle ha inneburit att de offentliga vårdbolagen också skulle ha kunnat gå i konkurs. Den valfrihet patienterna – ursäkta, kunderna – skulle ha erbjudits i Sipilä & Co:s modell skulle för sin del ha varit högst begränsad: kunderna skulle ha varit tvungna att mer eller mindre i blindo välja vårdproducent och sedan förbinda sig till sitt val i ett års tid innan de fick möjlighet att byta.
Men nu gick det ju med regeringen Sipiläs vårdreform som i sagan om Mäster skräddare; det bidde ingen överrock, och till slut inte ens ett par vantar. Reformen stupade nämligen på mållinjen på grund av otillräckligt understöd i riksdagen – och bra så. Om den så kallade reformen hade blivit av skulle nämligen dess två ursprungliga målsättningar, en jämlikare tillgång till vård och en dämpning av stegringen i vårdkostnaderna, aldrig ha förverkligats.
Det här borde i och för sig inte ha kommit som en överraskning för någon. Det hade till exempel räckt med att läsa Riksrevisionens (den svenska motsvarigheten till Statens revisionsverk) utvärdering av den motsvarande vårdreform Sverige genomförde år 2009, under Fredrik Reinfeldts privatiseringskåta regering. Enligt Riksrevisionens rapport hade reformen inte haft någon som helst dämpande effekt på kostnadsutvecklingen, däremot hade ojämlikheten inom tillgången till vårdtjänster ökat både mellan stad och landsbygd och mellan ”bättre” och ”sämre” stadsdelar i de större städerna. Förklaringen till det sistnämnda fenomenet var lika enkel som uppenbar: i och med att de privata, vinstmaximerande vårdföretagen fick en fast avgift per kund, låg det i deras intresse att koncentrera sin verksamhet till sådana områden där kunderna var förhållandevis friska. Det vill säga till storstädernas mer välbärgade stadsdelar, eftersom det i vårt västra grannland precis som hos oss finns ett starkt positivt samband mellan ekonomiskt välstånd och hälsa.
I det här skedet kunde en sant troende marknadsfundamentalist naturligtvis opponera sig: man kan inte dra några generella (eller åtminstone alltför långtgående) slutsatser på basis av en enskild reform i ett enskilt land. Men det behöver man inte heller göra, eftersom bevisbördan för att det inte är ekonomiskt vettigt att ge det privata större spelrum inom vården är betydligt tyngre än så. I en studie av GCPSE – ett forskningsinstitut som verkar inom FN:s utvecklingsprogram UNDP – från år 2015 gjordes en omfattande jämförelse av offentlig, privat och den tredje sektorns tjänsteproduktion. Studien omfattade ett mycket brett spektrum av tjänster och såväl rika som fattiga länder, och dess slutsats var sällsynt entydig: det går inte att a priori avgöra om den offentliga, den privata eller den tredje sektorns tjänsteproduktion är den mest kostnadseffektiva, eftersom skillnaderna i kostnadseffektivitet varierar från fall till fall. Det enda undantaget var produktionen av hälsovårdstjänster, där den offentliga och den tredje sektorn genomgående visade sig vara mer kostnadseffektiva än den privata sektorn. Förklaringen var, igen en gång, helt uppenbar: eftersom privata vårdproducenter strävar efter att maximera sin vinst har de en tendens att ”överbehandla” sina kunder, det vill säga ge dem mer omfattande och framför allt dyrare behandlingar än vad som skulle vara motiverat rent medicinskt. Det är för övrigt här vi hittar förklaringen till att USA har världens överlägset dyraste och samtidigt mest ojämlika hälsovårdssystem, som dessutom har visat sig katastrofalt oförmöget att hantera extrema krissituationer som coronapandemin.
Vi finländska skattebetalare kan med andra ord tacka vår lyckliga stjärna – eller snarare en handfull principfasta riksdagsledamöter – för att regeringen Sipiläs privatiseringsfixerade vårdreform gick i stöpet. Likafullt finns det redan nu en del minst sagt tvivelaktiga fenomen inom den finländska hälsovården i form av så kallade offentlig-privata partnerskap. Det mest skrämmande av dessa fenomen är bolagiseringen av hälsovården i Länsi-Pohjas hälsovårdsdistrikt, där social- och hälsovårdstjänsterna år 2017 överfördes till ett bolag som samägs av hälsovårdsdistriktets kommuner och det privata vårdföretaget Mehiläinen. Till råga på allt är den offentliga sektorn, det vill säga sjukvårdsdistriktets kommuner, minoritetsägare i bolaget.
Hur ett sådant arrangemang har kunnat förverkligas är något man bara kan fråga sig. I bolagiseringen finns nämligen en monumental intressekonflikt inbyggd: mellan den privata delägarens vinstintresse å ena sidan, och den offentliga sektorns ansvar för att upprätthålla produktionen av vårdtjänster å den andra. Enligt den rådande finländska aktiebolagslagen får nämligen ett aktiebolag inte ha några andra syften än att maximera aktieägarnas vinst, så om vårdbolagets vinstmaximering råkar på kollisionskurs med den offentliga sektorns producentansvar är det inte svårt att räkna ut åt vilket håll vågskålen kommer att väga över. Situationen skulle knappast vara mycket bättre ens om sjukvårdsdistriktets kommuner innehade aktiemajoriteten, eftersom aktiebolagslagen också förbjuder att en enskild aktieägare gynnas på andra aktieägares bekostnad.
Intressekonflikten mellan privata vinstintressen och offentligt producentansvar är för övrigt ingen teoretisk konstruktion: då framför allt Åbo för några år sedan upplevde en våg av ”förlossningsturism” från Sverige var den viktigaste bakomliggande orsaken att en stor privat hälsovårdsproducent i Stockholmsregionen på kort varsel hade lagt ner sin förlossningsklinik som olönsam.
