Söndagen den 26 september går Tyskland till val för att välja en ny Bundestag. Det betyder också att Tyskland får en ny förbundskansler. CDU har varit tryggt med Angela Merkel vid rodret. Men vem kan axla hennes mantel?
Det var egentligen meningen att Annegret Kramp-Karrenbauer (vanligen kallad AKK) skulle ta över efter Angela Merkel. Från december 2018 till januari i år var hon ledare för de tyska kristdemokraterna, CDU.
Men hon lyckades aldrig skapa en stark grund för att uppfylla förväntningarna. AKK valde att hoppa av efter stormen kring valet av en ny regeringschef i delstaten Thüringen för ett drygt år sedan. Mot AKK:s uttryckliga direktiv och vädjanden hade hennes eget parti i delstaten röstat på samma kandidat som det högerextrema AfD. Detta avgjorde valet.
AKK meddelade då att hon inte ställer upp som förbundskanslerskandidat efter Merkel. Hon sa också att hon kommer att lämna ordförandeskapet i CDU.
I januari 2021 valde CDU regeringschefen i delstaten Nordrhein-Westfalen Armin Laschet till partiordförande.
I coronans skugga
I normala fall hade CDU utsett sin förbundskanslerkandidat i god tid, det vill säga i höstas. Nu har man meddelat att man kommer att göra det mellan påsken och pingsten. Att det blir Armin Laschet är inte säkert. CDU har nyligen lidit svidande förluster i två delstater, Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.
En bidragande orsak till CDU:s motgångar har varit att tre av partiets förbundsdagsledamöter har tvingats lämna sina platser efter skandaler i samband med coronakrisen.
Det har spekulerats i om CDU:s förbundskanslerskandidat kunde komma från det bayerska systerpartiet CSU. CDU/CSU går hand i hand och CSU-ledaren Markus Söder kunde vara ett alternativ – om än inte det enda.
Oberoende av vem som väljs kommer det att ske under de vårmånader som många betraktar som kritiska för den kraft med vilken den tredje vågen av coronapandemin sveper över Europa. Grannlandet Frankrike tog precis inför påsken än en gång till stränga nedstängningsåtgärder.
Inne på den linjen var också Angela Merkel bara ett par veckor tidigare. Då ville hon ”lugna ner” påsken genom att införa ett fem dagars stängningspåbud. Det väckte förvåning, eftersom affärerna också i vanliga fall är stängda under tre av dessa dagar – men också skarp kritik.
Den inflytelserika tidningen Bild sade att Merkel med nya begränsningar ville skyla över regeringens tidigare misslyckanden, bland annat bristen på vaccin. När man inte har tillräckligt med test och vaccin så ger regeringen upp och tar till nya begränsningar, hette det.
Merkel gjorde en helomvändning, backade ur efter bara några dagar, och bad hela det tyska folket om ursäkt. ”Fel ska kallas vid sitt rätta namn. Och fel ska korrigeras”, sade hon vid en kort presskonferens.
Vem leder Europa?
Så småningom kommer vi att få se nya förslag till hur en pandemi bör tacklas. I slutet av mars publicerade Angela Merkel, Storbritanniens premiärminister Boris Johnson och Frankrikes president Emmanuel Macron en gemensam artikel där de yrkade på större samarbete länder i Europa emellan redan i god tid. Liknande tongångar har förstås hörts också tidigare, bland annat från FN-håll där världshälsoorganisationen WHO har sagt samma sak. Lite svagare röster har höjts på nordiskt håll.
Men det gemensamma uttalandet av Merkel, Macron och Johnson visar var ledarskapet i Europa ligger – och att det inte nödvändigtvis styrs av EU, eftersom Storbritannien inte längre är medlem.
Tyskland är väl medvetet om sin tyngd i alla sammanhang som gäller Europa – och EU. Tyskland visar ofta sin solidaritet med unionen – men kör också ibland solo. Så var det när den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder ivrigt arbetade för Nord Stream-projektet, gasledningen som går från Ryssland till Europa. Nord Stream har alltid varit ett kontroversiellt projekt, i synnerhet efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014. Förr leddes gasen från Ryssland genom Ukraina och gav ett livsviktigt tillskott i den ukrainska statsbudgeten. Dessutom har EU betonat betydelsen av gemensamma beslut och mindre energiberoende av Ryssland.
Men Nord Stream I blev klar och Nord Stream II är nästan klar – vilket inte hindrar att USA också under Joe Bidens administration yrkar på att projektet ska avbrytas, annars kommer företag som är involverade i projektet att beläggas med sanktioner.
Det kommer knappast att stoppa Nord Stream II men att det är ett utrikespolitiskt dilemma kan inte förnekas.
En annan stor fråga är förhållandet till Ryssland och vad som sker när Merkel lämnar sitt ämbete. Angela Merkel har hört till de få statsledare som president Vladimir Putin har lyssnat på. Irritationen över kritik från Tyskland går inte de ryska ledarna förbi. En försämring i relationerna skedde när Merkel krävde en förklaring av Ryssland efter att den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj förgiftats och flögs till Tyskland för vård. Navalnyj förpassades till häktet direkt när han efter att ha tillfrisknat återvände till Ryssland och avtjänar nu sitt straff under tortyrliknande förhållanden, vilket knappast ger särskilt mycket töväder i relationerna.
Men nästan paradoxalt har Tyskland och Frankrike börjat förhandla med Ryssland om att ta i bruk det ryska Sputnik-vaccinet, trots att EU inte givit grönt ljus för att ta det i bruk.
I tiderna talades det om amerikansk ping-pong-diplomati, det vill säga att via bordtennis skapa förutsättningar för att diskutera också annat, inklusive stormaktspolitik. Frankrike och Tyskland kanske ägnar sig åt vaccinpolitik för att åstadkomma en öppning, till exempel för att få Navalnyj fri? Men frågan är om deras utspel faktiskt stärker EU? Det ligger närmare till hands att Ryssland ser detta som ett ytterligare bevis för splittringen inom EU. Vilket antagligen passar Ryssland utmärkt.
