Ytterligare en tragedi ägde rum på Medelhavet i april, då 130 personer drunknade inför öppen ridå. FN anklagar EU för att ha låtit bli att rädda migranterna som befann sig i sjönöd. EU-länderna och libyerna skyller på varandra.
– Vi seglade i ett hav av lik, sade Alessandro Porro, ordförande för den humanitära räddningsorganisationen Sos Mediterranée i samband med olyckan den 22 april, i vilken 130 personer drunknade på väg till Europa. Porro var ombord på räddningsfartyget Ocean Viking, som tillsammans med tre mindre handelsfartyg lyckades ta sig fram till olycksplatsen och desperat försökte rädda migranter som flöt omkring i vattnet.
Alarm Phone, en nödlinje för människor i sjönöd på Medelhavet, fick flera samtal från migranterna på den undermåliga gummibåten. De fruktade för sina liv. Alarm Phone i sin tur kontaktade den libyska kustbevakningen, myndigheterna i Malta och Italien, FN:s flyktingkommissariat UNHCR och de få frivilligorganisationer som fortfarande arbetar med räddningsinsatser i området.
Men ingen agerade på larmen. Libyerna svarade inte i telefon förrän efter flera timmar, medan EU-länderna hänvisade till den libyska kustbevakningen.
Räddningsfartyget Ocean Viking lyckades sent omsider ta sig fram till positionen de nödsatta angett. Tyvärr var det för sent. Över hundra personer hade redan hunnit drunk-na. De bilder som cirkulerat i sociala medier på uppsvällda unga kroppar som flyter omkring i havet är som hämtade från en massaker.
Pakt mellan Italien och Libyen
Så här skrev Safa Msehli, talesperson för FN:s Internationella organisation för migration (IOM) på Twitter samma kväll som olyckan skedde:
”Lämnade att dö i havet.
Mänskligheten har drunknat.
#Libyen”
Msehli fortsätter: ”De bad om hjälp och ringde nödsamtal i två dagar innan de sjönk till botten i den blå Medelhavskyrkogården. Är detta Europas arv? ”
Det är långt ifrån första gången detta sker.
”Hade det handlat om offer i en flygolycka hade räddningsaktionen säkerligen varit enorm och involverat flera länder”, skriver Leo Lancari i den italienska vänstertidningen Il Manifesto. Men nu handlade det om 130 migranter som försvann i samband med ett skeppsbrott nordost om Tripoli utanför Libyens kust.
Nyheten om förlisningen nådde världen samtidigt som Italiens inrikesminister Luciana Lamorgese tog emot Tripolis utrikesminister Najitla el Mangoush. Italien och Libyen har sedan länge en nära relation som framför allt bygger på att Libyen förser Italien med gas och olja, vilket gör att Italien är mån om att landet lyckas upprätthålla stabilitet i utbyte mot att Libyen hjälper till att stoppa migrantströmmarna.
Enligt officiella källor diskuterade de båda ministrarna bland annat just ”migrantströmmarna” med särskilt fokus på kampen mot de kriminella organisationer som utnyttjar människohandeln.
EU externaliserar gränser
EU-parlamentets ordförande David Sassoli kommenterade tragedin så här: ”Det är nu uppenbart att nationell politik inte är tillräckligt för att att hantera flykting- och migrantströmmarna på ett mänskligt och effektivt sätt. Det är genom dessa försummelser som ansvaret för dödsfallen till sjöss mäts”.
Men allt fler politiker vill endast fokusera på att den här typen av olyckor är resultatet av kriminell verksamhet: att det handlar om att människohandlare utnyttjar desperata migranter för att tjäna pengar, och skickar dem rakt in i döden på undermåliga gummibåtar.
Högerpopulistiska och främlingsfientliga krafter går ett steg längre och vill se ett förbud mot humanitära räddningsfartyg på Medelhavet. Det har gjorts försök både att stoppa dem genom att stänga hamnar och att kriminalisera deras verksamhet.
Faktum är att EU sedan flera år har drivit en politik för att externalisera sina gränser i syfte att stoppa flyktingar och migranter från att nå EU. Det har inneburit mer pengar och resurser till Frontex, den Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, samt avtal kombinerat med finansiella och materiella resurser till andra länder utanför EU, såsom Libyen och Turkiet, för att de ska hjälpa EU att hålla migranterna borta från Europa.
Detta bekräftas även i det förslag till ny gemensam migrations- och asylpakt som EU-kommissionär Ylva Johansson från Sverige är ansvarig för att ta fram. I fokus står att stärka de yttre gränserna, reformera reglerna för asyl, återtagande och återvändande.
Dublin ska slopas
EU-länderna har försökt komma överens många gånger utan att lyckas. Det nya förslaget till migrationspakt bygger på en kompromiss, i vilken länder som Tjeckien, Ungern och Polen, som tidigare har vägrat att ta emot flyktingar i solidaritet med andra EU-länder, fått stort inflytande på slutresultatet.
Som väntat föreslås ett skrotande av Dublinförordningen, som innebär att det första säkra land som en person som flyr till Europa kommer till är skyldig att pröva rätten till asyl för den personen.
I stället vill man införa snabbscreening av alla som anländer för att snabbt kunna skicka tillbaka dem som anses ha ogrundade asylskäl. Det skulle ske direkt på plats och inom några veckor från att migranterna kommit till Europa.
Det är ett förslag som människorättsaktivister varnar för att kan innebära bristande rättssäkerhet för de asylsökande. Det riskerar enligt kritikerna också att skapa fler läger som Moria på Lesbos, även om avsikten är att tvärtom förkorta vistelsetiden avsevärt. Frågan är om det ens är möjligt att genomföra.
Återvändandet är ett annat stort tema i paketet. Framför allt handlar det om fler överenskommelser med ursprungsländerna för att snabba på återvändandet för de som vill, och för de som inte får uppehållstillstånd.
En solidaritetsmekanism ska upprättas som inget land kan slippa undan. Den innebär dock att ett lands regering kan välja mellan att ställa upp och ta emot flyktingar och migranter eller stödja deportationerna.
Solidariteten med flyktingarna och migranterna är helt frånvarande i förslaget, där syftet är att försöka stoppa ekonomiska migranter, så kallade ”irreguljära migranter”.
Syns inte, finns inte
Förslaget innebär i övrigt stort fokus på gränskontroll, vilket i sin tur innebär mer säkerhetspersonal och militarisering av EU:s yttre gränser. Det innebär också fortsatta försök till att stoppa flyktingarna på vägen, det vill säga att EU förhandlar med andra länder, främst i Nordafrika eller Turkiet.
I förlängningen har EU planer på att upprätta och stärka asylcenter i Nordafrika, bland annat i Maghreb-länderna Marocko, Algeriet och Tunisien, så asylskälen utreds redan innan personerna hinner nå EU. På så vis skulle migrationsströmmarna fortsatt bli mindre synliga för Europa.
EU har även för avsikt att framöver ta fram ett gemensamt förslag på hanteringen av den lagliga migrationen till EU. Detta eftersom ”vi behöver migranter”, vilket EU-kommissionären Ylva Johansson upprepade flera gånger i samband med att hon presenterade det nya migrationsförslaget i september 2020. Även Schengenavtalet kommer att ses över.
Flera europeiska länder har sedan 2015 infört temporära gränskontroller och andra har byggt fysiska barriärer, såsom taggtrådsstängsel, för att hindra flyktingar från att ta sig vidare i Europa. Det strider mot principen om fri rörlighet.
För att migrationspakten ska gå igenom krävs ett enhälligt beslut från EU:s alla medlemsländer. I nuläget är man fortfarande långt därifrån. Inte minst har regionerna som utgör EU:s yttre gräns protesterat mot att förslaget inte är tillräckligt solidariskt med dem, som under årtionden bära ansvaret för de flyktingar och migranter som anländer.
Foto: Pixabay
