Vänstern och Afrikas stjärna

av Janne Wass

Vänstern anklagas ofta för att bara sysselsätta sig med identitetspolitik. Men har den här uppfattningen någon grund i verkligheten? Janne Wass reder ut hur det blev ”allmän sanning” att hela vänstern var besatt av spelet Afrikas stjärnas påstådda rasism, och frågar sig vem det är som egentligen för den politiska vänsterns talan i offentligheten.

Den uppburna filologen Janne Saarikivi skriver i en kolumn på Yles webbplats 9.5.2022: ”Då man lyssnar på vänstern, känns det ofta som om landets största problem är rasism. Lakritsstänger, Afrikas stjärnor, stjärngossar, och naturligtvis alla ord, utvärderas intersektionellt medvetet, så att ingen bara skulle finna sig i ett osäkert utrymme.”

Saarikivis kolumn upprepar den ingrodda uppfattningen av den ”nya” vänstern som en som sysselsätter sig nästan uteslutande med identitetspolitik. Att de rödgröna partierna varit aktivare i kampen mot rasism och diskriminering än de blåbruna är visserligen ingen hemlighet. Men då jag följer med den diskussion som pågår inom vänstern, den politik som drivs av vänstern och vänsterns utåtriktade kommunikation, har jag svårt att känna igen den här bilden av ”vänstern” som en rörelse som endast bryr sig om ”minoriteter, miljö och rasism”.

Starten: studentspex

Det första som slår mig då jag läser Saarikivi är att jag inte har något minne av att någon aktiv vänsterpolitiker skulle ha deltagit i debatten kring brädspelet Afrikas stjärna på hösten 2021. Om någon har glömt incidenten, så handlade det alltså om att en grupp nya studerande vid Helsingfors universitet under en gulnäbbsintagning klädde ut sig till rövarna som finns avbildade på spelknapparna i Afrikas stjärna. En utbytesstuderande från Tyskland råkade se en bild av de utklädda studerandena som poserade med ett Afrikas stjärna-spelbräde, och laddade på sociala medier upp en video, där hon förklarade varför hon ansåg att spelet var rasistiskt, och sade att hon tycker att det borde dras bort från affärshyllorna. Föga överraskande exploderade diskussionen på Twitter, och medierna tog i så byxorna sprack – man intervjuade rasismforskare, spelproducenten, studentkåren och universitetets högsta ledning, och skrev flertalet opinionstexter om fallet. Högerdebattörer gottade sig åt uppståndelsen, som ytterligare ett bevis på hur ”vänstern” nu fullständigt tappat allt sinne för proportioner.

Men hade den här diskussionen egentligen något alls med vänstern att göra?

Vem twittrade egentligen?

Jag går igenom alla spaltmetrar som skrevs i pressen, samt Twittertråden med hashtaggen #afrikantähti. Den enda profilstarka politikern som citeras i tidningsartiklarna är De Grönas Fatim Diarra – inte ens på eget bevåg, utan efter att Iltalehti- ringt upp henne för en kommentar. Vänsterförbundets riksdagsledamot Anna Kontula twittrar en gång om fallet – i en sidodiskussion som inte handlar om rasism. De Grönas ungdomsorganisations ordförande Brigita Krasniqi twittrar en gång att hon tycker spelet är rasistiskt.

I protokollen från diskussionerna i riksdagens plenum dyker termen ”Afrikan tähti” upp tre gånger under hösten 2021. De som nämner spelet är Sannfinländarnas Ano Turtiainen och Vilhelm Junnila, samt Samlingspartiets Ben Zyskowicz.

Men kanske vänstern bara sov under Afrikas stjärna-diskussionen? Om rasism och identitetspolitik verkligen är de ämnen som vänstern anser är de allra viktigaste i landet, borde det väl synas i deras Twitterfeed? Jag går igenom samtliga av Vänsterförbundets riksdagsledamöters Twitterinlägg under en månads tid och antecknar vad de handlar om. 4 av de 16 ledamöterna har inget Twitterkonto, eller har aldrig använt det aktivt. De flesta tweetsen är insamlade mellan 9 april och 9 maj 2022, men några av ledamöterna har slutat använda sig av tjänsten tidigare, så i de fallen kollar jag in den sista månaden då de använt den.

Totalt loggar jag 236 tweets. Av dem handlar två om rasism. Som jämförelse twittrar Anna Kontula 10 gånger om sin hund.

3 av inläggen behandlar asylpolitik. 10 behandlar jämställdhet, om det nu ska räknas som identitetspolitik. 78 av inläggen, den absoluta majoriteten, berör Nato, vilket är föga överraskande med tanke på tidpunkten då de är insamlade. Näst mest, 26 gånger, twittrar Vänsterförbundets riksdagsledamöter om arbetslivsfrågor: strejker, arbetsvillkor, löner, arbetsmarknadspolitik. Den tredje största kategorin är personliga tweets, en kategori som då alltså domineras av Kontulas hund. Ukrainakriget samt barn-, ungdoms- och skolfrågor får 12 tweets var.

Om man är riktigt generös och slår ihop de tweets som handlar om rasism, asylpolitik och jämställdhet, och kallar det för ”identitetspolitik” så får man totalt 15 tweets. Det utgör 6 procent av de totala Twitterinläggen av Vänsterförbundets riksdagsledamöter under en månads tid.

Om man kollar Twitterdiskussionen under hashtaggen #afrikantähti 18-19.10.2021, då debatten svallade som högst, så hittar man – oljuget – över tusen inlägg som handlar om hur korkade de rödgröna är som upprör sig över spelet. Det som nästan helt lyser med sin frånvaro är rödgröna som är upprörda över spelet. Förutom den tidigare nämnda utbytesstuderanden hittar jag de facto ingen som vill förbjuda Afrikas stjärna. Jag hittar kring halvdussinet inlägg av personer som rätt diplomatiskt försöker förklara hur spelet anknyter till vita privilegier, Europas koloniala förflutna, och så vidare, men som alla också påpekar att hela diskussionen från början halkat in på fel spår, dels eftersom den tyska utbytesstuderanden (som aldrig spelat spelet) missuppfattat spelreglerna, och dels för att medierna gjort en höna av en fjäder.

Mediespel

Jag hoppas att ingen upplever att jag med den här högst ovetenskapliga utredningen vill förringa rasism eller jämställdhets- och minoritetsfrågor. De här är viktiga frågor, som för dem de berör kan vara helt livsavgörande. Men de hänger ihop med bredare politiska helheter: lagar och reglementen för arbetsvillkor, övervakning av den grå ekonomin, integrationspolitik, resursfördelning, bestämmelser inom vården, etc. Det handlar om frågor på liv och död, inte om huruvida någon tar illa upp av ett gammalt spel.

Men vem var det då som höll låda om Afrikas stjärna, förutom internettroll och högerpolitiker som såg chansen att kamma hem billiga poäng – samt alla deras följare som hakade på? Jo, medierna. Kvällstidningen Iltalehti mjölkade åtminstone nio artiklar och kolumner ur ämnet under tre dagar i oktober 2021. Knappast ens den utbytesstuderande som startade hela debaclet kan ha ansett att frågan var så viktig att den krävde nio artiklar i kvällstidningen.

Av medierna målas fallet Afrikas stjärna upp som ett ”skyttegravskrig” på Twitter mellan de olika polariserade extremerna i samhällsdebatten (se t.ex. Torsten Fagerholm i Hbl 20.10.2021 eller Jani Kaaro på yle.fi 28.11.2021).

Mediebehandlingen av fallet följer ett beprövat mönster. En ung, radikal aktivist går ut med ett kanske inte så väl överlagt inlägg om något missförhållande. Först hugger internettrollen till – de som dammsuger sociala medier för att hitta ämnen som de kan använda för att förlöjliga sina meningsmotståndare med. En obetänksam tweet av en annars helt okänd studerande lyfts fram för att representera hela vänstern/feminismen/den rödgröna rörelsen/antirasismen. Medierna ser chansen till rubriker, och rapporterar om hur ”Afrikas stjärna beskylls för rasism” – vilket ytterligare matar frenesin bland högerdebattörerna. Sedan intervjuas en rasismforskare/genusvetare, som naturligtvis inte kan gå ut och förneka att det finns problematiska aspekter i det som för tillfället råkar vara i centrum för diskussionen, och så avkrävs till sist politiker och institutioner på svar.

Summa summarum: en illa informerad utbytesstuderandes provokation och ett par relativt moderata inlägg om problematiska koloniala arv i kulturen blir tack vare högertroll och klickmedia plötsligt till en ”bråddjup skyttegrav” som sedan i mediernas opinionstexter likställs med de över tusen (igen, oljuget) inlägg som antingen är rasistiska eller hånar ”de rödgröna”.

Och så slutar det hela med att Janne Saarikivi basunerar ut att vänstern är helt besatt av Afrikas stjärnas rasism.

Vänsterns budskap begravs

Janne Saarikivi kan naturligtvis till sitt försvar säga att han inte specifikt menade Vänsterförbundet. Men då varken Vänsterförbundet, SDP eller ens De Gröna på basis av innehållet i diskussionen på något sätt verkar ha varit besatta av Afrikas stjärna, så är ju frågan vad Saarikivi egentligen menar med ”vänstern”.

Frågan om Afrikas stjärna och Janne Saarikivi är en bagatell, men pekar på ett bredare fenomen inom den finländska samhälleliga diskussionen, en som delvis kan förklara varför de radikala vänsterpartierna i Norden har så svårt att ta sig över tioprocentsstrecket i allmänna val. Ser man på undersökningar om breda samhällsvärderingar, tenderar en majoritet av finländarna att stöda en stark välfärdsstat och är på det stora hela villiga att betala för en fungerande basservice, även om det innebär högre skatter. Trots detta är det sällan mer än 25–30 procent av finländarna som i dagens läge röstar för de två partier, SDP och Vänsterförbundet, som starkast driver just denna politiska utveckling. Inom Vänsterförbundet är man frustrerande väl medveten om att partiets kärnvärderingar delas av en stor del av den finländska befolkningen, men att dessa delade värderingar inte ger utslag i form av röster.

”Vi har inte nått ut med vårt kärnbudskap tillräckligt väl” brukar det heta då Vänsterförbundet går bakåt eller stampar på stället i val. Men undra på det, då medier och höger-twitter är de som helt på egen hand hittar på vad det är vänstern står för – och sedan berättar för allmänheten, som om det vore en självklarhet, att vänstern är helt besatt av Afrikas stjärnas rasism och inte talar om annat än identitetspolitik. Håll här i minnet att 2 av Vänsterförbundets riksdagsledamöters tweets handlade om rasism och 26 handlade om arbete. Men inte skriver Iltalehti nio artiklar om att Li Andersson anser att arbetsgivarorganisationernas förkastande av allmänbindande kollektivavtal hotar välfärdssamhällets stabilitet. Då jag letar på sökorden ”Vasemmistoliitto” och ”työ” på Iltalehti får jag de facto gå tillbaka till juli 2021 för att hitta en artikel som behandlar partiets arbetsmarknadspolitik.

Vilken vänster?

På ett bredare plan är det också intressant att få sig till livs hur vänstern uppfattas, och fundera på vems röster som uttalar sig i vänsterns namn.

Det var till exempel förbluffande hur många kulturhöjdare som med anledning av coronapandemins nedstängningar deklarerade hur besvikna de var på vänstern. Flertalet av dem uttalade sig liksom som ”den kritiska rösten inom vänstern” som nu pekade på hur ”deras” partier övergivit dem.

Det som gjorde det hela förbluffande var att vi som under några decennier aktivt följt med och deltagit i vänsterdiskussionen aldrig förr sett röken av dessa människor.

Tvärtom brukar kulturfolket fly huvudstupa då man ber dem ens nudda vid partipolitik (undantag finns förstås). Men visst väcks också en misstanke att vissa av de som under pandemin uttalat sig i själva verket aldrig haft vänsterns bästa i åtanke, utan snarare sett sin chans att utdela en (kanske rättvis) snyting åt vänsterpartierna.

Till större del misstänker jag ändå att det handlar om en viss aningslöshet. Häromdagen ombads jag medverka i en podd, där intervjuaren (som uttalat låg höger om undertecknad) kritiserade vänstern för att rörelsen stämplar högerpopulister som ondskefulla utan att försöka förstå deras bevekelsegrunder – att många av dem är utstötta, vilsna och missförstådda. Men till saken hör att den här diskussionen har vänstern redan rört sig vidare från – den fördes för tio år sedan, då vänsterpartierna försökte begripa varför arbetare och låginkomsttagare röstade högerpopulistiskt och inte vänsterpopulistiskt. Forskning har visat att denna bild av högerpopulisten är högst förenklad – anhängare till Sverigedemokraterna och Sannfinländarna finns i alla samhällsskikt, och det enda som de på riktigt verkar ha gemensamt är att de inte gillar invandring – framför allt inte muslimsk sådan.

Teater Viirus föreställning Rocky, som hade nypremiär i maj, är ett annat slags exempel. Den har i sin marknadsföring beskrivits som ett slag i solar plexus på den självgoda kulturvänstern. Teaterchefen och medregissören Jussi Sorjanen har i en intervju (som jag tyvärr inte hittar nu) sagt att vänstern är dålig på självrannsakan. Men den politiska vänstern har ju inte annat gjort sedan Sovjets fall än rannsakat sig själv. Det är ett stående skämt inom Vänsterförbundet att om partiet satte lika mycket tid och tankeverksamhet på att driva sina teser som det sätter på självrannsakan, så skulle dess väljarstöd fördubblas.

Monologen Rocky presenteras som en tankeställare för vänstern, för hur vänstern förhåller sig till populisthögern. Svenska Yles teaterkritiker Sonja Vuori, som bland annat i egenskap av Ny Tids redaktionssekreterare följt vänsterdiskussionen på nära håll, konstaterar ändå i sin recension (svenska.yle.fi, 27.9.2021) mycket riktigt att uppsättningen egentligen inte kommer med något nytt. Jag såg pjäsen för några veckor sedan, och var förväntansfull efter allt snack om hur ”provocerande” föreställningen är för vänsteranhängare. Jag gillade pjäsen starkt, men främst därför att jag tyckte att den gav en utmärkt beskrivning av hur högerextremister tar sig till makten genom att ständigt flytta på målstolparna, och av hur vänstern har svårt att förhålla sig till en rörelse som å ena sidan gärna omfamnar offerstämpeln då det passar den, men å andra sidan visar förakt mot den då det är gynnsamt. Provocerad blev jag däremot inte, eftersom – igen – vänstern har haft den här diskussionen.

Bär ditt ansvar, opinionsbildare!

Med den här artikeln försöker jag belysa hur ett narrativ byggs upp om vad  vänstern, som politiska partier och som bredare samhällsrörelse, står för, tycker och driver för frågor – ett narrativ där själva den partipolitiska vänstern egentligen inte hörs överhuvudtaget. Vare sig det handlar om klickhungriga medier, politiska motståndare eller allmänliberaler i den så kallade ”kulturvänstern” utan större insikt i vad den politiska vänstern de facto sysslar med och diskuterar, bidrar de till en skev och karikerad bild, en som seriösa samhällsdebattörer borde akta sig för att slaviskt upprepa ”på magkänsla”.

Det här gäller naturligtvis inte enbart den politiska vänstern, utan kanske i ännu högre grad mer konturlösa rörelser som feminismen, hbtqi-aktivismen eller den antirasistiska rörelsen. Att politiska meningsmotståndare gör sitt bästa för att svartmåla dessa rörelser är naturligt, men det är problematiskt att centrister och liberaler, till exempel på tidningars opinionssidor eller i andra kanaler, använder sig av spridda uttalanden på sociala medier eller slagord på plakat för att bygga halmdockor som sedan får representera en hel rörelse. ”Statyvältarna” och ”woke-feministerna” får i ledare, kolumner och intervjuer stå för än det ena och än det andra utan att någon bemödar sig att ta reda på om det verkligen finns nån mer än en enda gök på Twitter som står för det hela rörelser påstås tycka och tänka.

Det är lätt och behändigt att anklaga rörelser för all världens idioti om man inte bemödar sig att leta fram verkliga citat eller aktivt följa med vilka diskussioner som i själva verket förs inom rörelserna. Vi har tyvärr i Finland ett överflöd av liberala tyckare som gjort det till en sport att tala om ”den polariserade samhällsdebatten” och ”avgrundsdjupa skyttegravar”, utan att egentligen undersöka om den där ”vänsterextremismen” som de påtalar överhuvudtaget existerar utanför enskilda tweets.

Dessutom ska man minnas att det gynnar både den ekonomiska högern och brunhögern att allt syre i den samhälleliga debatten går åt till att diskutera om man får ha indianskrud på maskerad eller om n-ordet är rasistiskt eller inte. Då blir det inget utrymme kvar för att diskutera till exempel arbetsmarknadspolitik och kapitalbeskattning.

EDIT 21.6.2022: I en tidigare version av artikeln stod att Brigita Krasniqi varit ordförande för SDP:s ungdomsorganisation. I själva verket var hon ordförande för De Grönas ungdomsorganisation. 

1 kommentar

Glad F. 21 juni, 2022 - 22:33

Utmärkt! Ett arbetarparti skall naturligtvis vara ett parti för ”arbetarnas bästa”. Bra att så fortfarande är i Finland. I Sverige har dock vänstern i hög grad lämnat arbetarna åt sitt öde; Sverigedemokraterna torde i dag vara Sveriges största ”arbetarparti”. Inte en bra utveckling.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.