Lappviken, än en gång

av Rita Paqvalén

Jag var tio när vi flyttade till Ekenäs – en stad som vid den tiden hade förvånande många frikyrkor, banker och butiker. Det främst stadens godisbutiker samt pappers- och bokhandlar (av båda sorterna fanns det tre) som intresserade mig, liksom även de tjänster som bankerna erbjöd oss barn. Jag öppnade konton i nästan alla banker (som bäst hade jag fyra olika konton med några mark per konto) och jag besökte dem regelbundet för att delta i evenemang, äta kaka (det var alltid något jubileum på gång) eller för att be om sparbössor, skolscheman, reflexer, pennor och annat som bankerna delade ut gratis.

På ett av de kulturevenemang som bankerna bjöd på i början av 1980-talet uppträdde M. A. Numminen med sången ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej”, ett uppträdande som gjorde stort intryck på mig. Sången i M. A. Numminens tolkning, hans nasala röst, änglakörens ”bumtsi bumtsi” och sångens fåniga text och refräng har stannat i mitt minne, och jag kommer ofta att tänka på den i valtider då Paavo dyker upp som gubben ur lådan. Men låten har också gjort sig påmind i turerna kring Lappvikens sjukhusområde och inte minst i Helsingfors stads kohandel med NREP. Det som vi trodde att en gång för alla var förpassat till historien kommer som en boll tillbaka till oss.

Och återigen skriver jag en kolumn om Lappviken.

 

Bollen NREP

I år har det gått 35 år sedan medborgaraktivismen kring Lappviken startade och föreningen Pro Lappviken grundades. Kampen om Lappviken, först initierad av sjukhusets patienter, patienternas anhöriga och sjukhusets personal, har med åren fått allt fler anhängare. Den har, vid sidan om bevarandet av den kulturhistoriskt värdefulla miljön och en verksamhet som motsvarar områdets ursprungliga syfte, även handlat om stadsbornas rätt till insyn och delaktighet i stadens planerings- och beslutsprocesser.

Kampen om Lappviken kulminerade våren 2020 i samband med idétävlingen kring områdets användning. Stadens ohemula allians med fastighetsinvesteringsbolaget NREP, det vinnande förslagets hot mot områdets kulturhistoriska värden samt bristerna i demokrati och öppenhet kring tävlingen fick otaliga organisationer, sakkunniga och privatpersoner att ställa sig på barrikaden för bevarandet av Lappviken i dess nuvarande form som en oas för mental hälsa och välfärd genom konst och kultur. Motståndet och kritiken fick till slut staden att backa och anställa externa utredare hösten 2020 för att föreslå en verksamhetsmodell för Lappviken som skulle ställa områdets kulturhistoriska i fokus och beakta den nuvarande lågtröskelverksamheten. Den som är intresserad av kampen om Lappviken och turerna kring den kan läsa mina två tidigare kolumner kring temat: Kulturarv handlar inte enbart om väggar (12.2.2019) och Kulturarv till salu (18.2.2020).

Rapporten som tillkännagavs vid årsskiftet 2020–2021 har legat som grund för stadens fortsatta planering av området och i november 2022 inbjöds stadsborna att berätta om sina tankar kring utvecklandet av Lappvikens område via tjänsten Kerro kantasi. Även om ramarna för stadens nya förslag utesluter ett byggande på området samt förespråkar verksamheter med anknytning till områdets historia och kulturellt välbefinnande, finns det flera punkter i stadens ramförslag som är oroväckande. En av dem är NREPs återkomst som samarbetspart – en fastighetsinvesterare, vars huvudsakliga intresse är ekonomisk vinst och inte ett långsiktigt främjande av kulturhistoriska värden, medborgaraktivism, delaktighet, lågtröskelverksamhet och social hållbarhet. Om NREP blir delägare innebär det att staden säljer en viktig del av vår kulturhistoria och vårt kulturarv till en multinationell investerare som inom fem år säljer sin andel vidare.

Tummen ner för ”utveckling”

I den öppna enkäten i Kerro kantasi-tjänsten ombads stadens invånare att kommentera utvecklandet av Lappviken på tre olika delområden: om hur det är att komma till och röra sig på området, om hur parken borde utnyttjas och om hurdana tjänster och verksamheter som borde finnas på Lappviken. När enkäten stängdes hade 120 personer svarat på den första delfrågan, 159 på den andra och hela 317 på frågan om Lappvikens verksamhet.

Av svaren framgår att de flesta är rörande eniga om att Lappviken även i framtiden ska vara ett hem för den typen av lågtröskelverksamheter som Lappvikens källa står för och att parken bör bevaras sådan som den är. De flesta upplevde att området redan nu är mycket tillgängligt och nås behändigt med olika lokala transportmedel, till fots eller med cykel. Biltrafiken ville man begränsa och rentav ta bort de enstaka parkeringsplatser som finns på området eller ersätta dem med nya utanför själva området. Många menade att enbart varuleverans och rörelsehindrades biltransporter bör tillåtas på området. Tillgängligheten i byggnaderna var något som många upplevde som något som borde förbättras. För att Lappvikens sjukhusbyggnader ska vara öppna för alla behövs ramper, tillgängliga toaletter och hissar mellan våningarna. Man ska också kunna röra sig med rullstol utomhus längs tillgängliga rutter runt hela byggnaden och på hela området.

Gällande den historiska parken verkade de flesta vara ense om att den inte lämpar sig för stora eller kommersiella evenemang, utan att dess värde ligger i lugnet och småskaligheten. De flesta önskade att parken inte bör utvecklas nämnvärt, utan att enbart dess infra bör förbättras genom tillgängliga toaletter, bänkar och flera kärl för skräp. Många önskade även att koloniträdgårdsområdet skulle utvidgas och att det skulle finnas en undervisningsträdgård. Gällande tjänsterna på området var en övervägande majoritet för att den nuvarande verksamheten fortsätter som sådan, man prisade lågtröskelverksamheten för dess inkluderande och öppna karaktär där alla är välkomna och en del vittnade om hur den hade förbättrat deras livskvalitet och mentala hälsa – kanske rentav räddat deras liv.

Svaren genomsyras av en kritik av stadens behov att ständigt ”utveckla” och bygga ut eller ersätta verksamheter, som redan fungerar och som stadsborna själva brinner för, med kommersiella satsningar. Enbart enstaka svar önskade förnyelse av Lappvikens koncept eller storskaliga projekt. Många av skribenterna lyfte även fram NREP och uttryckte en stor oro över stadens val att fortsätta samarbetet med investeraren.

En kreativ treenighet

Den 26.1 2023, en vecka efter att Kerro kantasi-tjänsten hade stängts, arrangerade de nuvarande aktörerna på Lappviken en politikerdebatt inför ett fullsatt auditorium. Med i panelen satt Risto Rautava (Samlingspartiet), Amanda Pasanen (De Gröna), Olli-Pekka Koljonen (SDP), Mia Haglund (Vänsterförbundet) och Björn Månsson (SFP) – av vilka alla, utom Månsson, sitter med i Stadsmiljönämnden, den nämnd på vars bord områdets framtida öde är. Det var intressant att höra hur rörande eniga politikerna var om sjukhusbyggnadernas unika arkitektoniska värde och parkens betydelse (samma park som nämnden tre år tidigare ville bygga ett högt hotell i) samt om vikten av den nuvarande verksamheten.

När jag lyssnade på politikernas lovord över områdets unika karaktär insåg jag att något har hänt på tre år – att kulturarv, miljömässiga värden och mental hälsa plötsligt ryms i samma mening i den politiska jargongen. Det synsätt som vi 2020 propagerade för har anammats av politikerna, ett synsätt som utgår från Lappvikens unika betydelse som en enhet bestående av den historiska parken, byggnadsarvet och 180 år av arbete för mental hälsa – ett arbete som under de senaste åren gått hand i hand med kulturverksamhet.

Ändå var det något i samtalet som skorrade illa. Det var elefanten i rummet, NREP, som visserligen inte var onämnd, tvärtom, men vars närvaro inte egentligen kunde ifrågasättas. Även om en del i panelen verkade anse att det gärna kunde finnas alternativ till den multinationella fastighetsinvesteraren, tycktes de flesta – bortsett från Månsson – vara ovilliga att se Lappviken som stadens angelägenhet. Att så många stadsbor engagerat sig för Lappviken i 35 års tid och att hundratals människor har Lappviken som sin arbetsplats i dag verkade väga lätt. Trots alla lovord behandlades Lappviken främst som en utgiftspost och mot Lappviken ställdes skolor, barn, sjukvård och åldringar. Det är en klassisk politisk skenmanöver – som om staden inte skulle ha andra utgiftsposter och prioriteringar. Ett annat sätt kunde vara att tala om de miljoner staden sparat in i vårdutgifter genom att Lappvikens källa, dess otaliga frivilliga och områdets andra aktörer har utvecklat Lappviken till ett centrum för kulturellt välmående där människan står i centrum och där alla är välkomna. Ett alternativ som inte kostar staden något, tvärtom.

I stället för att se renoveringen av Lappviken och utvecklandet av dess tillgänglighet enbart som en utgift, är det dags att vi diskuterar den inbesparing för samhället som dylika preventiva verksamheter innebär samt hur de, förutom mental hälsa, även främjar delaktighet och sysselsättning samt hjälper människor att hitta en plats i tillvaron. Lappviken bör snarare ses som en investering för framtiden – inte minst i termer av ekologisk, kulturell och social hållbarhet.

1 kommentar

Hugo Petterssson 6 februari, 2023 - 19:12

Intressant även från svensk horisont. Samma riskkapitalbolag här som där som slagordet en gång var. I Sverige övergick politiker till (Läs utbildades) riskkapitalister i fastighetsbranschen alltför ofta från Socialdemokraterna som Pär Nuder (fd finansminsiter) och Ilja Batjlan (mångmiljardär med många viktiga förtroendeuppdrag tidigare i S). Jag vill egentligen inte vara så elak, men vilka inom den breda vänstern förstår inte Ritas budskap? Och i så fall varför inte? Ser de föregångarna i Sverige? Nja vi skall inte moralisera. Ekenäsexemplet är viktigt! Gör allt för att undvika riskkapitalbolagen! Nordisk solidaritet i dessa frågor och inte bara i militaristiska riskfyllda sammanhang (ja, så länge det varar?)

Reply

Lämna en kommentar