Arbetarförfattarna än en gång

av Ragni Karlsson

I början av 1949 utbröt på Ny Tids sidor en häftig debatt om arbetarlitteratur, och om vem som hade rätt att kalla sig arbetar- eller proletärförfattare. Vi har plockat ut några inlägg i debatten. Här är det Ny Tidsmedarbetare Ragni Karlsson som uttalar sig, ni kan också klicka in och läsa vad tidningenslitteratur- och kulturskribent Anna Wiik och chefredaktör Atos Wirtanen har att säga i ämnet. Ingress och digitalisering 19.5.2017.

Åsikterna om vad en arbetarförfattare är och vilken uppgift han har har, såsom även av debatten i vår tidning synes, delade. Hur frestande det ju vore vill jag Inte här ge mig in i polemik med föregående debattörer eller kritisera deras synpunkter, utan jag skall i stället försöka ge en enkel och kortfattad framställning av hur jag själv sedan långt tillbaka tänkt mig saken.

Jag tror att den, som hela sitt liv levat antingen på den ena eller den andra sidan om klassgränsen. alltså endast i borgerlig eller endast i arbetarmiljö, har svårt att göra klart för sig, hur i grunden olika inte bara tankeinnehållet utan även sättet att tänka och hela livskänslan är inom de olika samhällsklasserna. Det är inte endast levnadsförhållanden, miljö och uppfostran som skiljer, i detta fall tror jag det är berättigat att tala om tradition, ett slags omedvetet minne, som fortplantas från generations till generation. Arbetaren som kommit sig upp och överklassaren, som deklasserats, kan aldrig helt frigöra sig från sin klasstradition. Däremot kan han lägga om sitt tänkande. I synnerhet i de fall, då miljöförhållandena förbättrats och individen vunnit i inflytande och prestige, är det lätt att glida in i nya tankevanor. Annat år det med dem, som åkt utför i samhällsbacken. De arbetar medvetet eller omedvetet emot en anpassning till det nya och sämre, de försöker trots allt ”hålla sig uppe”. De bevarar vanligen den gamla inställningen och de nedärvda tankevanorna ända till sin död.

Från denna utgångspunkt kommer vi omedelbart till det, som jag anser vara det första kriteriet på en arbetarförfattare: att han har denna nedärvda livskänslan, denna klasstradition, dvs. att han känner sig som arbetare, och att han gör det så starkt, att det på ett påtagligt hans övertygande sätt kommer fram i hans produktion.

Men detta år icke nog. Han måste även leva med i sin klass’ liv, dess mål och strävanden måste vara hans personliga mål och strävanden. Han måste känna en viss ödesgemenskap med sin klass. En författare med en utifrån förvärvad, om än aldrig så djup och riktig kunskap om arbetarnas liv och tankevärld, kommer hår till korta. Han kan beundransvärt väl iakttaga detaljer, han göra kan de mest övertygande ”genremålningar”, men alltid under i någon mån felaktig synvinkel. Detta gäller också sådana författare, som själva ”utgått ur arbetarklassen”, men genom sin nyförvärvade ställning” förlorat känslan av organisk gemenskap med denna. Från denna regel finns dock undantag — lyckligtvis – för det är ju i allmänhet dessa undantag, som utgör de verkliga arbetarförfattarna. Sällan om ens någonsin kan en betydande författargärning inrymmas i en kroppsarbetares trånga livsform, en viss miljöförändring är ofrånkomlig. En arbetarförfattare bör känna sig som representant för sin klass och ha ansvar för denna.

Detta alltså vad en arbetarförfattare enligt min mening år. Vad bör då en dylik förtattare göra? Vad kan man fordra av honom?.

På den frågan kunde man kort gott, och även uttömmande, synes det mg, svara: att han skriver så bra han kan.

Han måste som sagt känna sitt ansvar. Han får inte skriva för pengar, dvs. för att tillfredsställa en billig publiksmak och uppnå massupplagor. Han får inte slarva med sitt tänkande och pruta på sina krav, varken de ideella eller de konstnärliga. Han måste på sätt och vis känna sig som en apostel, som budbärare, som historisk person. Men han behöver inte lägga ut partikatekesen. Han får inte bli politisk agitator i vanlig mening. I sitt privata liv är han kanske kommunist. socialdemokrat, enhetspartist. Må han glömma det i sina böcker. Men jag förutsätter, att om han som arbetardiktare fyller de krav jag har försökt skissera, om han faktiskt förstår sin klass liv och historia och uppgift, då är han av födsel och ohejdad vana socialist. Och detta kommer med naturnödvändighet fram i varje stavelse, i varje kommatecken i hans alstring. Socialismen är liksom ett destillat av arbetarklassens liv och förhoppningar. Dess läror om broderskap, internationalism. fred och människovärde och dess på denna ideologi grundade strävan till likaberättigande för alla, är arbetarklassens allmänna själsliga innehåll. Den som icke är delaktig i detta andliga innehåll, han kan aldrig bli och aldrig verka som en tolk för modern arbetarklass. Vi måste livligt hoppas, att världen får så många och så geniala arbetardiktare som möjligt. Böckerna utgör ju dock den huvudsakliga förmedlaren av det andliga innehållet bland människorna och från århundrade till århundrade.

Att de till rätt nyligen producerats så gott som enbart av den ena hälften av mänskligheten år säkerligen en av de viktigaste orsakerna till att vår världsbild, både av det förflutna och det närvarande, är mycket skevare än vi själva ens anar. Först när också arbetarklassen genom sina diktare och konstnärer kan hävda sin egenart i kulturlivet, först då kan vi verkligen tala om en mänsklighetens kultur, en mänsklighetens historieskrivning.

Ragni Karlsson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.