I början av 1949 utbröt på Ny Tids sidor en häftig debatt om arbetarlitteratur, och om vem som hade rätt att kalla sig arbetar- eller proletärförfattare. Vi har plockat ut några inlägg i debatten. Här är det Ny Tids litteratur- och kulturskribent Anna Wiik som uttalar sig, ni kan också klicka in och läsa vad tidningens chefredaktör Atos Wirtanen och medarbetaren Ragni Karlsson har att säga i ämnet. Ingress och digitalisering 19.5.2017. Anna Wiik var känd som folkbildare, långvarig arkivarie och framför allt som grundare av Folkarkivet i Sörnäs.
Såvitt jag förstår har begreppen ”proletärlitteratur” och ”proletärförfattare” överlevat sin tid och kommer inom kort att helt försvinna ur bruket. (En fråga: kan Ni minnas att Ni ofta skulle tränat på de orden exempelvis i Ny Tid — utom just i det hår numret?) De uppkom på en tid, då det ännu var ganska ovanligt att personer ur arbetarklassen skrev och gav ut böcker. Då den sociala frågan på allvar kommit på dagordningen och arbetarrörelsen var stadd i kraftig uppmarsch — och arbetarkulturen med den — hände det emellertid att en och annan som själv prövat kroppsarbetarens tillvaro kände sig manad att i väckande anda skildra arbetarklassens liv och sociala kamp. Det var så ”proletärlitteraturen” uppkom och begreppet inneslöt i sig att författarna själva var arbetare. Minna Canths Arbetarens hustru t.ex. hör sålunda inte till proletärlitteraturen trots dess gripande skildring av finskt arbetarliv i slutet av förra seklet, eftersom författarinnan inte själv hörde till arbetarklassen. Däremot hör dit enligt definitionen en så pass sen bok som Allan Erikssons Vägen vi byggde från 1946, en skildring av nödhjälpsarbetarnas förhållanden i Sverge på 1930-talet, dem författaren själv prövat på som nödhjälpsarbetare.
Men tiderna förändras och vi med dem. I stället för de enstaka exemplaren av arbetarförfattare under tidigare årtionden kan vi, både här och annorstädes i världen, numera räkna med en hel falang av författare utgångna ur arbetarklassen. Somliga har blivit författare i samma mening som vilka andra författare som helst. Andra — och tack och lov för det! — känner fortfarande solidaritet med den klass ur vilken de utgått, och hämtar förty i främsta rummet sin inspiration ur ämnen, som ligger denna klass varmt om hjärtat. Men redan det, att den sociala frågan, som från början huvudsakligen tedde sig som ”arbetarfråga”, har växt ut till att omfatta så många andra fält av samfundslivet — bonde- och medelklassens ställning jämte en massa andra ekonomiska och politiska problem — har kommit också fältet för dessa radikala författares ämnesval att växa ofantligt i jämförelse med de ursprungliga proletär-böckernas innehåll
Därtill kommer att en stor del av dessa författare väl utgått ur arbetarhem, men själva aldrig utfört kroppsarbete utan tack vare de nutida förhållandena, som i mycket underlättar också arbetarbarns kulturella fortkomst, hela sitt liv ägnat sig uteslutande åt intellektuella sysselsättningar. Om den ursprungliga definitionen på proletärförfattare ska upprätthållas, blir det då inte en bra nog konstlad skillnad att dra opp en gräns mellan en författare som härstammar ut ett arbetarhem, och en annan som är som exempelvis till en arkitekt, och av vilka ingendera någonsin varit kroppsarbetare men som bägge år inne på den socialt radikala linjen inom litteraturen?
Det är på alla dessa grunder jag menar att det i längden ska bli svårt, för att inte såga omöjligt, att dra opp en gränslinje kring ”proletärlitteraturen” och ”proletärförfattarna”, om orden ska bibehålla den betydelse de ursprungligen haft.
I förbigående sagt är det för resten ganska lustigt, att ordet ”proletär”, som hörde hemma i arbetarrörelsens gamla propagandaarsenal, men numera i det stora hela kommit ur bruk, ska leva kvar just på detta speciella område. Om jag alltså anser, att orden ”proletärlitteratur” och ”proletärförfattare” numera liksom fallit ur sammanhanget, så är därmed naturligtvis alls inte sagt att det inte skulle finnas ett visst slags skönlitteratur, som arbetarna, ”proletärerna”, skulle ha skäl att särskilt intressera sig för. Parollen ”konsten för konstens egen skull” har allt mer kommit i det vanrykte, som den så innerligen väl förtjänar. Och skönlitteraturen är ett ypperligt medel ett upplysa, intressera, värma, hänföra, och det finns så många människor, som behöver upplysas, intresseras, värmas, hänföras för goda ting. De sociala problemen överskuggar vår tid framom alla andra. Skönlitteraturen har en stor uppgift i att belysa dem och vi på vänsterkanten har i skönlitteraturen ett förträffligt medel att belysa dem i vår anda, både för ”proletärer” och andra. Kanske vore det önskvärt att genom en bestämd beteckning skilja denna radikala skönlitteratur från annan skönlitteratur, som också rör sig kring sociala problem, men i annan anda. Men var finna namnet, ”proletärlitteratur” har tjänat ut. Utlys en pristävlan, det brukar hjälpa ibland. Fast jag fruktar att det är fåfängt i det här fallet. Vi tär väl nöja oss med att tala om radikal skönlitteratur.
Anna Wiik
