Arbetarna bör intressera sig mera för litteratur

av Atos Wirtanen

I början av 1949 utbröt på Ny Tids sidor en häftig debatt om arbetarlitteratur, och om vem som hade rätt att kalla sig arbetar- eller proletärförfattare. Vi har plockat ut några inlägg i debatten. Här är det Ny Tids chefredaktör Atos Wirtanen som uttalar sig, ni kan också klicka in och läsa vad tidningens litteratur- och kulturskribent Anna Wiik och medarbetaren Ragni Karlsson har att säga i ämnet. Ingress och digitalisering 19.5.2017.

Diskussionen om proletärlitteraturen – vad jag menar om den? Uppriktigt sagt har jag aldrig riktigt accepterat den uppläggningen. Den är naturligtvis berättigad men är den så fruktbar? Och vilka verkliga kriterier finns det på det slags författarskap? Man kan katalogisera och kategorisera. Men just den sysselsättningen är, om den renodlas, lika litet litterär som proletär.

Var väl Strindberg, tjänstekvinnans, son, en proletärförfattare? Eller Zola, den store arbetarklasskildraren? Och vad sägs om Homeros, landsstrykaren? Eller om naturlyrikern och vagabonden Martinsson? Eller radikalen Diktonius? Författare. är gudskelov inte så lättfångade som litteraturvetarna tror.

Jag har en misstanke om att när en diskussion på detta tema förs fram från borgerligt håll så har den ett bisyfte som är det viktigaste: avsikten att undvika mer brännande diskussionsämnen. Och vad undviker man helst på det hållet? Man undviker helst att verkligt allvarligt och fördomsfritt gå på djupet med tidens och samhällets primärproblem, dess avgörande frågeställningar och väsentliga tendenser. Det är begripligt nog. I ett samhälle, som allt tydligare omöjliggör sina egna traditionella former och institutioner, för man inte taktlösa diskussioner om rep i hängd mans hus. För min del har jag svårt att allvarligt ta på dessa etiketteringsproblem. Om jag skulle önska något, så vore – det det, att arbetarklassen mer än hittills började intressera sig för litteraturen, både proletär och annan. Likaså för den socialistiska samhällslitteraturen, den enda, som, när det gäller studiet av det moderna samhället, fyller strängt vetenskapliga anspråk. Ett studium av den sistnämnda kan svårligen förverkligas vid våra universitet, vid folkhögskolorna eller arbetarinstituten. Den nutida arbetarklassen vet faktiskt mycket mindre om den klassiska socialistiska litteraturen än den föregående, den som levde och verkade före 1918. Under tiden mellan världskrigen kom det ju inte ut någon nämnvärd socialistisk litteratur i Finland; nu får vi börja från början igen. Att man inte ostraffat försummar den socialistiska skolningen, därom bär dagsläget syn för sägen. Det srnåborgerligt-antisocialistiska skriveriet i arbetarpressen, t.o.m och inte minst i ekonomiska frågor, vore omöjligt, om vi icke försummat det socialistiska skolningsarbetet. Man blandar liberalism och socialism lika ogenerat som man gjorde det före 1848 och under katedersocialismens glansdagar. Nå, nästa generation blir säkert bättre skolad. Låt oss hoppas på den! Detta var egentligen en avvikelse från ämnet, men jag fick för mig, att man kanske borde säga något som hade sammanhang med våra aktuella politiska svårigheter.

Atos Wirtanen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.