Jörn Donner: Kultur- och smittobärare

av Jörn Donner

I Dagens Nyheters debatt om finlandssvenska kulturproblem har Hbl blivit föremål för en hårdhänt rättvis granskning, Vår största tidning har med känd förmåga lyckats undanhålla sina läsare vad som yttrats trots att Hbl själv argumenterat mot D. N. Ny Tid publicerar i dag ett finländskt inlägg, skrivet med så starkt temperament och omutlighet att det knappast kan förbigås av andra än dem som slår vakt om Hbl. Och dess metoder. Vi ger artikelsförfattaren J. Donner ordet:

Det onda för ofta nånting gott med sej. Så har Dagens Nyheter (ont) dristat sej att rikta lite kritik (gott) mot finlandssvensk kultur och isynnerhet de sakallade kulturbärarna. Långt går naturligtvis inte heller Dagens Nyheter, men tidningens ledare har iallafall väckt björnarna och björnarna har börjat granska det förnämliga Hufvudstadsbladet, tidningen som ömmar för de nödlidande och sämre ställda i vårt samhälle på ett gråtmilt sått, tidningen som utger sej för att vara nånting fast den inte är annat än en skandal. Hufvudstadsbladet är ekonomiskt, politiskt och kulturellt en skandal. I huset vid Mannerheimvägen 17 finns den finlandssvenska ”kulturen”. Där finns idéerna, där föder ormarna småormar.

Trots att tidningen är en kulturbärare i egna ögon, representerar den ingenting annat än en krass ekonomisk politik, dikterad av diverse samhällets maktägande. Naturligtvis säjer sej Hbl representera ana finlandssvenskar i landet. Inofficiellt är devisen ett koncentrat av borgerlig klasspolitik, ja inte nog med klass utan också överklass. Tabuföreställningar har den naturligtvis legio. De höga i samhället är sakrosankta. De har kanoniserats i det lutherska Finland och förklarats ofelbara. De år inte bara ofelbara, de förekommer också titt och tätt i spalterna åtföljda av den sköna kultur de representerar. Naturligtvis gäller det också för tidningen att tala så förmånligt som möjligt om företag som ekonomiskt och moraliskt står tidningen nära. Dit hör Svenska Teatern.

Situationen år inte bara sorglig,- den är löjlig, Låt mej ta ett exempel på detta tabuerande: Teatern hade premiär på T. S. Eliots ”Cocktailparti”. Stycket mottogs som vanligt med enorma hurrarop och enträgna uppmaningar att se det. När sen pjäsen inte spelades mer än då och då, ansåg sej nog den ordinarie recensenten oförhindrad att i samband med Kansallisteatteris premiär över samma stycke beklagande påstå att varken Svenska Teaterns eller Kansallisteatteris premiärer varit misslyckade. Som om han inte märkt det tidigare! Men då var inga pengar på spel för teatern mera!

Det konstnärliga och det riktiga är ur spelet, kvar finns bara önskningar om så många biljetter som möjligt. Som om inte recensenten tidigare hade märkt att teatern förvandlade god poesi till dålig och gjorde engelskt skämtlynne (hurudant det är, ska jag inte nu ta opp) till finlandssvensk lågkomik.

Jag skulle kunna våga min gamla hatt (om jag hade en sån) på att Hbl om den ägde biografer (vilket den till all lycka inte gör) skulle fara ut i en storartad panegyrik över de program biograferna skulle lancera (= samma som de flesta): Hollywoodproduktioner, sötsur småborgerlighet, happyendamentalitet, hell Amerika, påklistrad skönhetsdyrkan och den (penning-)starkes makt. Det var alltså tabuföreställningarna Hbl.

Som ovan nämnts, finns det många sidor i saken. En av dem är den politiska. Renhårighet uppskattas överallt, tillochmed bland motståndare om det också kan vara surt ibland. Hbl har tagit som sin uppgift att tala med kluven tunga som det stod i de gamla indianböckerna. Orsak: pengar. Det gäller nämligen att få så många som möjligt tillfredsställda och därför inte i hög grad blotta vad som ligger bakom, högern. Det gäller att försöka lura arbetare att också läsa tidningen. Därför säjs aldrig sakerna ut i tidningens ledare.

Ovanför ledaren brukar man ha en kliché av en klockstapel, vilken klocka som ringer där, vet jag inte, men efter vad jag förstår är det förställningens. Det gäller alltså att a) bevara skenet, b) lura folk c) pumpa nytt blod i liket, nånting som hittills inte lyckats. Hittills har tidningen helt kort granskats ur några aspekter.

De värsta förfalskningarna presteras inte oväntat på det kulturella området. Här finns den verkliga jaktmarken, här luras folk i massa, här förtjänas pengar på ingenting. Tillochmed Nya Argus, som nog också ofta sviker sina höga ideal och som så många gamla ”kultur” blad försöker överleva sej själv, började tala. En tidning får naturligtvis vara så dålig den vill. Men när den utger sej för att ungefär kunna likställas med högre bildning och kultur bör saken naturligtvis påtalas.

När folk dessutom vilt tro på uttalandena är saken ännu värre. Man kan inte betrakta det som ett under att Hbl överhuvud låter bli att nämna om allt det jäsande missnöje som också bland borgerliga kretsar finns mot tidningen. Inte heller att tidningen istället tar till allt större ord i liten mun.

Bristerna är skrämmande hur än man betraktar. Dilettanter utan några som helst kvalifikationer uppehåller litteraturavdelningen. Med svamlande frasmakeri försöker dessa klåpare tränga in i några godtyckligt valda böcker. Då och då publicerar man visserligen en bokrecension, men arten av den litteratur som presenteras är helt i enlighet med recensenternas personliga och högst växlande önskemål. En i sanning högst märklig politik.

Filmskribenterna verkar också underliga. Att alla ryska filmer avfärdas tämligen hånfullt är inte ägnat att förvåna. Men att verkligt konstnärliga filmer refereras så att hela konsten tappats bort, förefaller underligare. Ingenstans skymtar ord om social kamp, social medkänsla, kort sagt primära ting. Ovan nämndes hur teaterföreställningar recenseras. Exemplet jag nämnde är intet undantag. Allt går i samma stil. Det lönar inte mödan att fortsätta med granskningen av tidningens innehåll håll och anda. Man har snart, alltför snart förvissat sej om hur lögnen tagit säte i människornas kroppar. Den andäktigt väntande kulturen blir väl rikare; för var dag av Hufvudstadsbladets fattiga sidor, menar de makthavande. Det är inte en minut försent som frågan tas opp: har en tidning rätt att tilldengrad snärja in sej i glansbilder, belåtna gäspningar och standardiserad borgerlighet i namn av kultur och mänskligt framåtskridande? Nej. En bedräglig bild av värt sköna samhälle blir det i såna fall, en ballong utan gas, en luftbubbla utan luft.

Vilket föranlett rubriken: Kultur-och smittobärare.

Jörn Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.