I oktober 1951 fyllde den finländska kommunistledaren Otto Wille Kuusinen 70 år. OWK hade sedan inbördeskriget levt i exil i Sovjetunionen, där han blev en prominent politiker och tjänsteman inom kommunistpartiet, och ledde bland annat den ökända Terijokiregeringen under Vinterkriget. OWK var avskydd bland Finlands vita, men något av en andlig ledare i exil för landets kommunister. Men Kuusinen hade också en stark konstnärlig ådra, och var en stor inspiration för poeten Elmer Diktonius, vilket blir klart inte minst i denna intervju som gjordes inför Kuusinens bemärkelsedag.
Ingress och digitalisering 19.5.2017.
— Ja, här har jag 83 brevsidor — Elmer Diktonius låter orden falla långsamt, droppvis — de andliga spåren av en i hela världen känd politisk toppfigur, men också en estetiker och vän — han fyller visst något, jag borde väl diktera något; låt mej tänka efter, vi har inte träffats på många år, men knappast är vi innerst inne, nå — sätt bara i gång maskinen — låt se vad OWK själv säger om en sak som då och senare intresserat mej på skarpen. Jag tar mej friheten påminna om de tiderna då vi tillsammans diskuterade t.ex. arbetarmusiken och -sången. Så här skrev OWK alltså en gång:
”Vän och broder.
Fick just när jag började skriva ditt brev och andra numret i din brevserie (ren för några dar sen ditt kortare brev från ett annat land). Tack, broder. Jag ska försöka ordna sakerna. Och jag är i allmänhet av samma mening. Också om din ”goda” ide! Gör verkligen några kraftsånger för de massor som representerar arbetet och stridens styrka. Just för massorna. Tänk dig 5 000 à 10 000 handfasta organiserade i ett demonstrationsmöte (i Ryssland lär 30 à 40 tusen vara vanliga vid mötena — bland dem stora avdelningar ur röda armens alla vapenslag — med kanoner, kulsprutor, som demonstrationens kärna, ryggrad). En sådan massa borde sjunga.
Det vore en fin orkester, tro mej, särskilt om några starka militärorkestrar har ledningen (och en storvuxen taktslagare på en hög lave, där alla kan se honom). Hittills har ännu aldrig sjungandet lyckats för en så stor massa. Men det kan lyckas, om man har den rätta sången, rätta takten, tempot och fraseringen. Och jag har den bestämda känslan att då skulle en sådan sång ha en så väldig verkan att fä människor hittills knappt ens anat det. (Hornorkestrarnas vanliga marschtempo vid stora möten är vanligen 2, 3 gånger hastigare än vad som vore nödigt för massans medverkan (fulla medverkan). Särskilt borde pauserna mellan fraseringarna vara långa, mycket långa, (om så vore kunde tempot vid vissa höjdpunkter i frasen stegras till häftiga stötar. Alltså, det skulle alls inte behöva vara rena — psalmsången — Gå till en stor kyrka i Finland så hör du hur organisten med sitt eget tempo hela tiden stör mängdens samsång, I stället för att använda sig av den och stegra dess kraft).
— Denna de stora massornas samsång borde vara utgångspunkt för några av dina sånger (nog skulle de stora körerna och orkestrarna klara av dem med lätthet när de exekverade dem utan medverkan av massan, d.v.s. enligt sin egen art). — Såväl till ord som Melodi är nuförtiden arbetarnas ”marscher” (och kampsånger) som också borgarnas — ganska ynkliga och gammalmodiga, delvis sentimentala, delvis klumpiga eller retoriska o.s.v.”
Som person, som personlighet har OWK alltid varit av högsta klass — därav hans beundrare och fiender. Under sex år som ung musiker och musikant i hans trivsamma hem var jag alltid någotslags hedersgäst: han stod ofta bredvid pianot när jag klinkade pä, skaffade med sina njugga medel nya noter, från Bach över Brahms och Bruckners symfonier, av vilka vi hade pianopartiturer, till Schönberg — de musikstunderna glömmer jag aldrig, inte heller våra litteraturresonemanger, som vidgade särskilt mina horisonter. Kuusinen var en född estetiker och han ökade ofantligt mina litteraturkunskaper: prof. Yrjö Hirn sa en gång när han träffade sin förra elev: ”Jaa, jaa, — nog borde magistern ha fortsatt med estetiken och lämnat politiken”, vilket mycket roade Kuusinen. Förutom marxismen intresserade han sig för. filosofi, Mach och Avenarius; Peter Altenberg hörde till hans älsklingsförfattare; han gick på konstutställningar, hade också på det området god smak.
Som stimulans brukades bara kaffe, men i väldiga kvantiteter. pannan var nästan jämnt på elden. En 30-40 koppar var väl dags- och nattranson, ibland en klunk vatten till. Det var andens makt som red för rusthållet i de samkvämen.
— Rikliga är mina minnen, mycket hade jag att berätta om min ungdoms andliga huvudfaktor. Det går inte en dag att jag inte erinrar mig honom.
Red
