Femtio år fyller i morgon Georg Backlund. För dem som personligen lärt känna kamrat Backlund förefaller det som om han denna gång kommit med ett ovanligt skämt, han är nämligen en synnerligen skämtsam person, då han fyller femtio år trots att han ännu har en gosses lynne. Det lär i alla fall vara så, att han föddes i Närpes den 9 december 1905. Föga anade hans föräldrar, som för övrigt var bönder, att deras son skulle komma att bli en av de färgstarkaste personligheterna inom den finlandssvenska arbetarrörelsen.
Backlund växte upp i den kulturellt livaktiga byn Finby, i vars ungdomsförening han kom att bli en central person, där hans mångsidiga begåvning kom väl till användning som programledare, skådespelare, festtalare och allt annat som en livaktig förening har behov av. Det var därför också med stora svårigheter han ryckte sig lös från denna omgivning och i likhet med mången annan yngling i Österbotten den tiden emigrerade till Amerika.
Här kom han för första gången i sitt liv i kontakt med arbetarrörelsen. Det var främst nyheterna från hemlandet och Lappo-rörelsens framfart som väckte hans intresse för de politiska frågorna. Hans rättssinne kunde inte tolerera att de svenskspråkiga tidningarna i Amerika agiterade för de mål som fascismen i Finland hade. Därav kom det sig att han blev medarbetare i en arbetartidning i New York, sedan det visat sig att de borgerliga tidningarna inte ville publicera hans protester mot förföljelsen av arbetarna i hemlandet. Och nu hade han funnit sitt rätta element. Han blev medarbetare i tidningen Ny Tid i New York och valde arbetarrörelsens väg.
Finlandssvenskarna hade den tiden starka arbetarorganisationer i Amerika. I New York verkade Finländska Ungdomsföreningen, som var ansluten tall Skandinaviska Arbetarförbundet och denna förening var synnerligen livaktig. Denna hade olika sektioner och här fanns det stor användning för de erfarenheter och kunskaper Backlund skaffat sig hemma i Närpes. Han blev en av föreningens ledande krafter.
Arbetslösheten var allmän bland emigranterna och Backlund fick ofta gå sysslolös, vilket han inte tyckte om. Han återvände till Finland och detta under en tid då reaktionen segrat. Även här var det svårt att få arbete, men kamrat Backlund utnyttjade tiden väl genom intensiva studier från Hermods brevinstitut och skaffade sig därmed en allmänbildning som han senare haft god nytta av. Att han ibland kraftigt tog till orda i politiska diskussioner visar den lilla episoden, att han ett år fick på sin skatteblankett påförd beskattning för uppdraget ”Moskva-agent”. Den var den tidens Närpes, med Lappo-anhängare på många poster.
Inbördeskriget i Spanien och folkfrontens seger i Frankrike samt den finländska arbetarklassens enhetssträvanden gjorde det nödvändigt att starta en tidning, där dessa händelser skulle kommenteras. Backlund var inte sen i vändningarna, han började utge en tidning i Vasa 1936 som hette Folkviljan. Trots att han då tillhörde socialdemokratiska partiet och de flesta av tidningens medarbetare var socialdemokrater, blev tidningen, på initiativ av Fagerholm, bannlyst av partiet. Detta var att ge ochranan en vink om att hålla ett vaksamt öga på Folkviljan. Och det dröjde inte länge förrän åtalen började komma och Backlund fick stifta bekantskap med rådhusrätten i Vasa. Än var det Hitlers ära som hade kränkts eller också hade han trampat något inhemskt helgon på tårna. Men Folkviljan blev omtyckt och den spreds över hela landet.
Så kom vinterkriget och därmed var det slut med Folkviljan. Under kriget fick Backlund utstå förföljelse för sin rakryggade hållning, han blev fängslad och sändes till fronten i ett kompani som bestod av politiska fångar. Det var dåliga soldater i krig för Stor-Finland och nu fick Georg stifta bekantskap med fascisternas ”uppfostringsmetoder”. Men att knäcka honom var omöjligt som att besegra fienden. När han slutligen råkade få permission gjorde han som mången annan motståndare till kriget, flydde över till Sverge.
När kriget var slut och friare vindar blåste i landet, återvände han för att ställa hela sin tid och sitt kunnande till förfogande för den demokratiska rörelsen som växte fram. Han blev redaktör vid Folktidningen (Ny Tids kortlivade föregångare, red.anm.) och senare redaktionssekreterare vid Ny Tid. Anders Jori, hans signatur, blev ett namn som ständigt talade till läsarna på ett språk som de tyckte om. Hans bitande satir och rappa humör kombinerad med en nästan religiös kompromisslöshet är det genomgående draget i Anders Joris behandling av det som rör sig i tiden. Och det är inte litet han behandlar i sina kåserier, han hinner med att avslöja förljugenheten i den amerikanska utrikespolitiken till svekfullheten i Sv. folkpartiets göranden. Få är de områden som inte Anders Jori rört sig på och han uppvisar ett register som är synnerligen brett och mångsidigt. Det är färg över hans sätt att framföra sina synpunkter och i det trångbröstade och småborgerliga Svensk-Finland är sådant hädiskt. Därför har han också fått arga fiender i det borgerliga lägret, en sak som han inte sörjer över.
Det är många förtroendeuppdrag Backlund hunnit med. Han har varit vänsterns kandidat i Vasa läns södra valkrets och de ständigt stigande röstsiffrorna visar att hans insatser varit positiva. Ett tag hann han göra visit i riksdagen, men den inrättningen blev han inte mycket förtjust i, ty hans uppriktighet kunde inte tåla borgarnas fula spel som föres på folkets bekostnad. I Folktingsfullmäktige satt han många år och dess kulturutskott tillhör han alltjämt. Men det är främst inom den demokratiska rörelsens egna organisationer hans tid tagits i anspråk. I DFFF:s svenska sektion har han suttit allt sedan 1946, han har varit ordförande för folkdemokratiska föreningen i Helsingfors, tillhör styrelsen för Folkets Bildningsförbund, vars sekreterare han även varit. Att här uppräkna alla de poster han innehar skulle föra för långt.
Som talare har han flitigt använts, men så är det också ett område där han rör sig synnerligen talangfullt. Det är frodig humor, som river ned skrattsalvor, en humor framsprungen ur folkets djupa led och så äkta som något. Men det saknas inte heller peppar, mycket stark sådan, då han anser det motiverat. Backlund är ingen eftersägare, det är inte resolutionsdeklamation då han talar, utan hans egna ord och syn på det han behandlar. Därför anses han också vara mindre lämplig för diplomatiska uppgifter, något som han förresten aldrig har eftersträvat.
Bilden av Georg Backlund skulle bli alltför haltande om man inte nämnde hans kulturintresse. Det har alltid hört till hans livsvana att ”odla sin själ”, och därför vet han det som är värt att vetas om världslitteraturen och konsten. Det är ingen konst för Anders Jori att ur minnet återge en dikt han någon gång läst eller räkna upp de betydelsefullaste författarnas verk. Teaterkonsten har alltid varit hans stora intresse och egentligen skulle han ha blivit skådespelare om han inte ansett att andra uppgifter varit viktigare, vilket arbetarrörelsen får vara honom tacksam för.
Georg Backlund är en fascinerande personlighet, alltid på gott humör men för den skull inte den som slarvar stridsyxan efter sig. Han är en karl för sin hatt, omutlig och hård när det behövs, men en rejäl och trofast kamrat. Och det är egenskaper som gjort honom till en uppskattad och pålitlig kämpe inom vår arbetarrörelse, som nu hyllar honom på hans märkesdag. Vi tillönskar honom fortsatt framgang och tackar för god vakthållning kring de idéer majoriteten av jordens folk hyllar.
Runar Nordgren
Fotnot: Georg Backlund var med om att starta Ny Tid 1944, och ingick i redaktionen som redaktionssekreterare under 1940-talet. Han blev dock inte långlivad i redaktionen, men fortsatte att skriva sina kåsierier i tidningen, nästan utan avbrott, in på 1980-talet. Han medverkade också under 1950- och 1960-talen med andra typer av texter, bland annat som lokalredaktör i Österbotten. Trots att Runar Nordgren menar att Backlund ”inte var mycket förtjust” i riksdagen, gjorde han comeback i den 1958, och satt sedan som riksdagsman i 12 år, därifrån han skrev riksdagdsrapporter för Ny Tid. Då han 1970 pensionerade sig från riksdagen fick han tillfälle att leva ut sin ungdomsdröm, då han fick huvudrollen i Brechts och Vuolijokis pjäs Herr Puntila och hans dräng Matti vid Närpes Teater, i regi av Ralf Långbacka. Pjäsen filmatiserades och blev en mycket populär TV-film både i Finland och Sverige. Efter det uppträdde Backlund både med Lilla Teatern och Kammarteatern.
1973 pensionerades Mikael Romberg efter 19 år som chefredaktör för Ny Tid, och dåvarande redaktionssekreteraren Peter Lodenius var tilltänkt som efterträdare, men Lodenius sågs som suspekt (läs: inte tillräckligt Sovjetvänlig) av minoritetskommunisterna i DFFF, och som nödlösning beslöt tidningens redaktionsråd att återkalla Backlund från pensioneringen i Närpes. Backlund fungerade som chefredaktör fram till 1977, då Johan ”Seppi” von Bonsdorff tog över. I mitten av 1980-talet bröt Backlund med Ny Tid, och började i stället skriva för minoritetskommunisternas, taistoiternas, tidning Enhet.
Backlunds hustru Aili (f. Holm, sedermera Kovanen) var också en hängiven socialist och mångårig medarbetare i Ny Tid. Georg Backlund gick bort 2002, i en respektingivande ålder av 97 år.
