Funderingar kring vår finlandssvenska litteratur

av Gösta Ågren

I sitt stora anförande på ungdomstinget i Hangö talade Margaretha Romberg om vår finlandssvenska kultur och vårt finlandssvenska kulturarbete. Därvid nämnde hon bland annat, att den reaktionära borgerliga litteraturens monopol, som i femtio är härskat i det svenska Finland håller på att brytas. Vid sidan av de konservativa och folkfrämmande författarna, som alltjämt verkar och är den stora majoriteten står sedan ett par år ett representativt garde av progressiva författare. Den naturliga friheten och variationen börjar göra sig gällande.

Otvivelaktigt har hon rätt. En hel ”folkflygel” eller vad man vill kalla den verkar nu inom vår litteratur. Elmer Diktonius, den modernistiska banbrytaren och revolutionären, är numera inte produktiv — men hans samlade verk går åt som smör i solsken på bokhandelsdiskarna trots det hutlösa priset … Hans fallna mantel som kampsångare, som företrädare för den socialistiska kamplyriken har tagits upp av Eva Wichman, som vuxit sig ut ur den borgerliga miljön och nu tillhör de främsta lyrikerna på svenskt språk överhuvudtaget. Helle Hellberg, Evert Huldén, Aili Nordgren, Leo Ågren, Jörn Donner och i någon mån undertecknad bidrar alla på sitt sätt till att ge den finlandssvenska litteraturen dess naturliga variation.

Men sker inte en tillfriskning också bland de borgerliga leden? Redan det faktum att Eva Wichman och Jörn Donner brutit sig ut ur denna borgerlighet kan ju i och för sig anses som ett tecken därpå. Men även om man inte direkt kan hänvisa till många sådana radikala utbrytningar, så kvarstår ändå det, att en viss tillfriskning bland den yngre författargenerationen år att observera. Till den nytta och glädje det sedan hava kan för arbetarrörelsens kultursträvandes är ju en annan sak. Men att dessa befordras av ett — låt oss såga förnuftigare kulturklimat också bland borgerliga personer år ju givet. ”Psykologiserande och dekadent centrallyrik, antikiserande, kvasifilosofiskt diktdrama, romaner ur en rotlös konstnärlig eller stabilt borgerlig miljö med psykoanalytiskt innehåll och en ofta pervers tendens”, för att citera Margaretha Romberg, motarbetas av en del kritiska, optimistiska, livsbejakande strömningar speciellt bland de yngre borgerliga författarna.

Och det är klart att detta på sitt sätt underlättar arbetet på att föra kulturen ut till folket. Det förändrar den allmänna atmosfären och gör kanske att ordet ”kultur” inte längre låter så avskräckande tråkigt.

Det uppstår i viss mån en naturlig variation också bland borgerligheten. I de fall, där det kritiska, det självkritiska, som då innefattar hela det borgerliga tänkesättet (vilket trots alla ”ismer” som frodas där nog är ganska enahanda i grunden) inte uppvägs av optimism och en livsbejakande rörlighet blir resultatet dock någonting föga positivt. Det får drag av ”ur en rotlöst konstnärlig miljö” för att ånyo citera Margaretha Romberg.

Det är skäl att inte gå till några överdrifter ifråga om dessa kritiska, livsbejakande strömningar, jag talat om. De finns visserligen, men det betyder långt ifrån att de på något sätt skulle vara allmänna ens bland de yngre författarna.

Under vårvintern har Nylands Nations kontaktutskott arrangerat flera författaruppläsningar i det svenska Nyland. Idén var god och den är värd att inte glömmas bort utan tas upp på nytt både av Nylands Nation och andra sammanslutningar. Jag medverkade vid ett par av dessa uppläsningar och kunde konstatera att det åstadkoms positiva kontakter med folket i bygderna, att det t. o. m. köptes av diktsamlingarna (prosan är föga populär bland den yngre generationen). Men att dessa kontakter ficks till stånd kan man inte direkt påstå var de uppträdande författarnas förtjänst.

Den moderna lyriken är inte till sitt väsen ”obegriplig”, Det går inte att kräva att man skall fatta den på samma sått som en gammaldags roman till exempel. Människan utvecklas generation efter generation, allmänbildningen höjs och mänsklighetens förmåga att uppfatta subtila intryck i konsten ökas i jämbredd därmed. Det är ju meningslöst och reaktionärt att kräva en formlyrik à la Runeberg.

Modern lyrik strävar att bibringa läsaren saker och ting på ett litet annorlunda sått. När man läser Pablo Neruda, så år det högst sannolikt att man inte ”förstår” en hel del av hans dikter — och ändå förstår man dem. Neruda kan skriva en social dikt och uppväcka läsarens vrede och sorg över de orättvisor och grymheter han påtalar utan att man riktigt kunnat hitta den röda tråden i dikten eller — för att överdriva litet — ”fått några siffror i sig.”

Kort sagt: Modern lyrik har nått nya höjder och kan inte på något sätt jämföras med den gamla formbundna lyriken. De har båda sina förtjänster, men den moderna är vår tids dikt. Det är detta jag vill ha sagt för undvikande av alla missförstånd. Och nu kan jag alltså tryggt och utan fara för att bli missförstådd skälla på de unga borgerliga diktare, av vilka jag hörde en del under de redan nämnda författaruppläsningarna. De skällorna orsakas främst av det faktum att den moderna lyriken ger den litteräre bluffmakaren stora möjligheter. Vem som helst kan skriva: ”Hoppar jag jämfota på en grantopp? Jag vrider ratten.” Och sen uppdela det på lämpligt antal rader. Varsågod: En färdig dikt. Den är modern och tidsenlig och bör betraktas med vördnad.

Jag vill inte påstå, att någon direkt tillverkar dikter på det sättet. Men hör man en dikt som för det första är ”obegriplig” i vanlig mening och för det andra inte alls engagerar ens känslor och tankar — kort. sagt: en i alla avseenden likgiltig produkt, så kan man vara ganska säker på att detta mekaniska hopflätande av ord spelat in, när det gällt att utforma ett uppslag, som från första början mycket väl kan ha uppstått på grund av inspiration, av tvång. Sen blir det kanske svårt att utforma inspirationen ifråga och så tillgriper man det likgiltiga nedskrivandet av ord för att komma runt besvärliga kanter.

Det som förvånar mig är att man stöter på så många dylika dikter i våra borgerliga författares produktion — kanske främst bland de unga, som jag nu talat om.

Jag kan inte begripa hur en människa, som kanske för första gången åhör modern dikt och sen under en författaruppläsning råkar höra ett eller ett par såna eländiga surrogat, efteråt överhuvudtaget kan visa något intresse för litteratur i allmänhet och modern lyrik isynnerhet Att så emellertid skedde under de nämnda författaruppläsningarna bevisar, att våra bokförlag genom en annan prispolitik kunde göra åtskilligt för att föra åtminstone dc progressiva, de metr förnuftiga borgerliga författarna — i korthet de folket närstående — ut till massorna.

Det sagda om de unga lyrikerna kunde emellertid tyda på, att jag inte alls menade mina inledande påståenden om positiva strömningar bland de borgerliga författarna. Det menade jag emellertid. Tar vi nu uteslutande den yngsta lyriken (prosaisterna är lätt räknade), så ger de dikter, som förefaller mest representativa för respektive författare vid handen att rätt så många av dem söker tänka sig fram till en självständig lösning av de stora problemen — och de linjer längsefter vilka detta tänkande försiggår leder mycket ofta bort från det reaktionärt borgerliga.

Som exempel kan vi ta Kurt Sanmark genom vars sökande, ”tänkande” dikter, som inte kan tro på någonting — allra minst på det borgerliga! — dock går en underström av vag, men samtidigt hektisk optimism ifråga om livet och dess möjligheter. Vi kan ta Bengt Pihlström (som ju för övrigt är socialdemokrat).

En av de intressantaste företrädarna för dessa tillfrisknande strömningar är Per-Hakon Påwals, som debuterade detta år med diktsamlingen Glas emellan. Han är både kritisk och optimistisk och besitter dessutom en strålande sarkasm, Så hår heter det vid ett tillfälle:

Nuet är fyllt av de levandes längtan, genomborrat av de oföddas hetsande vilja att leva på denna planet.

Men det här var inte meningen att bli någon uppräkning av de författare, som bland de unga representerar positivare strömningar: Vi kan således endast konstatera, att det finns andra också. Exempelvis en Carolus Rein, som uppvisar häpnadsväckande reaktionära drag, en Irmelin Sandman med verklighetsflyende trollsånger, en Wava Stürmer, som inte ser mycket längre än till trappstenen; och stadsskvallret — vilket för all del är något. Hon sysselsätter sig då åtminstone inte med skvaller som sin prosagranne Ingolf Friman!

Det finns trots allt inte bara en stark och aktiv vänsterfalang bland våra författare. Det finns vissa svaga ljuspunkter också bland våra borgerliga kollegor och eftersom dessa punkter i hög grad uppträder bland ungdomen, så visar de på sitt anspråkslösa sätt också framåt!

Gösta Ågren

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.