Texten nedan representerar den typ av propaganda som skickades ut från Finlands Kommunistiska Partis kontor för publicering i partiets tidningar under 1950-talet och vissa stycken ska naturligtvis tas med en nypa salt. Läs mer i fotnoten. Artikeln är digitaliserad 18.6.2017.
I dag fyller ordförande i Finlands Kommunistiska Parti, Aimo Aaltonen 50 år. Aimo Aaltonen är hemma från Pargas och i början på tjugotalet arbetade han på fabriken där. Hans viktigaste arbetsfält blev emellertid redan då arbetarrörelsen. År 1927 anslöt han sig till det då illegala kommunistiska partiet, men redan dessförinnan deltog han i arbetarorganisationernas idrotts- och studieverksamheten och år 1925 hade han anslutit sig till den fackliga rörelsen.
Han kom sålunda från unga år att tillägna sig den marxistiska livsåskådningen och han blev den ledande själen inom ortens vänsterorganisationer. Hans ovanliga kunnande, principfasthet och djärvhet förde honom emellertid snart till viktigare uppgifter. Han blev funktionär inom kommunistiska partiet i början på trettiotalet. Det blev en hård skola för den unga Pargaspojken. Finland genomlevde ju då den svåraste reaktionstiden med lappoförföljelser och arbetarskjutsningar. Snart fick Aaltonen stifta bekantskap med de finländska fängelserna. Hösten 1936 häktades han. Fängelset blev hans ”universitet” liksom det blev för många andra av arbetarklassens förkämpar på den tiden. Det gick ända till hösten 1944 innan han ånyo blev fri.
Han tillhörde de som aktivast hösten 1944 organiserade partiets legala verksamhet och valdes till partiets ordförande. Han representerade partiet samma höst då Demokratiska Förbundet för Finlands Folk grundades. I riksdagsvalen 1945 valdes Aimo Aaltonen från Åbolands södra valkrets till riksdagen och har i alla de senare valen återvalts. I riksdagen tillhörde han under många år utrikesutskottet och tillhör nu försvarsutskottet. Han är också en av riksdagens bankfullmäktige.
En stor insats gjorde Aimo Aaltonen vid demokratiseringen av statspolisen under de första krigsåren. Det var under dessa år som statspolisen avslöjade sådana anslag mot Finlands folk som vapengömmandet innebar.
Aimo Aaltonen har innehaft en massa andra viktiga uppdrag men en verklig bild av mannen får man först efter det att man lärt känna hans uppoffrande arbete som partiets ordförande. Det är ingen överdrift om man påstår att hans insats i partiuppbygget har varit av avgörande betydelse. Hans stora kunskaper i den marxistiska-leninistiska teorin, hans övermått på energi, hans arbets- och organisationsförmåga och outtröttlighet har härvidlag varit av avgörande betydelse. Han har också med heder lett partiet i dess kamp under efterkrigstiden och han har aldrig tvekat då det gällt att ta upp kampen för att förhindra reaktionens planer att tvinga utvecklingen i vårt land in i de fåror den följde före kriget.
Den finlandssvenska minoriteten har i Anno Aaltonen en verklig vän och försvarare. Hans klara marxistiska uppfattning om minoritetsfrågan har många gånger varit vägledande vid avgöranden på detta område och han har också offrat mycket tid på att utveckla partiets arbete bland finlandssvenskarna. Han har skrivit ett flertal grundläggande artiklar ifråga om partiets nationalitetspolitik.
Partimedlemmarna känner Aimo Aaltonen inte bara som partiets ordförande utan också som en anspråkslös och god kamrat, som vem som helst kan slå sig i samspråk med. Han är en humoristisk och vänlig människa. Men partimedlemmarna vet också att han är en pålitlig och energisk ordförande för partiet. De litar på honom och hans pliktmedvetande, och hans energi och hans orubbliga klassmedvetenhet gör honom värdig detta förtroende. I dag på hans 50-års-dag hyllar hela kommunistiska partiet honom och önskar honom framgång i hans betydelsefulla uppgift. Ny Tid förenar sig i de lyckönskningar som i dag strömmar till Aimo Aaltonen från skaran av gratulanter.
Red
Fotnot: Aimo Aaltonen var nog inte riktigt så omhuldad i hela FKP och DFFF som denna födelsedagskrönika låter påskina. Aaltonen studerade under 1930-talet i den så kallade Leninskolan i Moskva, där bl.a. Yrjö Sirola utbildade finländska kommunister, under tiden då kommunistpartiet var förbjudet i Finland. Aaltonen låg närmare FKP:s långvariga ordförande Kullervo Manners radikala kommunism än Sirolas och Otto Ville Kuusinens moderatare dito, och de båda senare hyste djupt agg mot Aaltonen, och ansåg honom inte vara mycket till politiker.
Under de så kallade ”Farans år” 1944-1949 då många fruktade ett kommunistiskt övertagande i Finland, innehade Aaltonen, som artikeln ovan berättar, höga poster i Statspolisen, det som har kommit att kallas ”Röda Stapo”. Då Stapo före 1945 främst koncentrerat sig på att jaga kommunister, var Röda Stapo snarare fullt av kommunister, efter att DFFF:s nya inrikesminister Yrjö Leino rensat ut en stor del av de tidigare anställda och ersatt dem med trogna partikamrater. Röda Stapo avslöjade dock också både den beryktade Operation Stella Polaris och de så kallade Vapengömmorna på 1940-talet. Efter regeringskrisen 1949 avvecklades Stapo och ersattes av det mindre politiskt styrda Skypo.
Aaltonen fungerade som FKP:s ordförande 1944-1945, samt 1948-1966. I det dramatiska presidentvalet 1956 förordade Aaltonen som DFFF:s elektor och FKP:s ordförande i andra omgången Agrarförbundets (nuvarande Centern) kandidat Urho Kekkonen i stället för socialdemokratiska K-A. Fagerholm, som han hade en långvarig dispyt med. När Samlingspartiets sittande president J.K. Paasikivi hade spelats ut, och Kekkonen och Fagerholm gick vidare till tredje omgången, röstade alla DFFF:s elektorer på Kekkonen, som vann med två röster. Kekkonen återbördade dock inte gesten. När presidenten 1961 hade upplöst riksdagen, blockerade han Aaltonen – ordföranden för landets största oppositionsparti – från att ställa upp i riksdagsvalet. Aaltonens agerande som partiordförande blev under 1960-talet allt mer egenmäktigt och han drabbade framför allt samman med den reformistiska Aarne Saarinen, som 1966 valdes till FKP:s ordförande. Aaltonen vägrade t.ex. avgå från ordförandeposten i samband med Kekkonens blockad, vilket ytterligare bidrog till splittringen inom partiet.
Aaltonen blev allt mer frustrerad på de reformistiska vindarna inom FKP och DFFF, och skapade en smärre skandal då han 1965 på eget bevåg rullade ut Sovjetflaggan på kommunisten Armas Äikiäs begravning. 1966 höll han ett berömt tal på FKP:s partikongress i Åbo, där han menade att ”partiets fana [hade] angripits av löss”, det vill säga reformister. Efter att han avsatts som partiordförande vid samma kongress, var han en av centralgestalterna inom partiets opposition, de så kallade ”minoritetskommunisterna” som sedermera skulle samlas bakom Taisto Sinisalo, vilket gav upphov till uttrycket ”taistoiter”. Aaltonen avled 1987.
Fotnot av Janne Wass 18.6.2017.