När folket säger nej till EU

av Peter Lodenius

När folket säger nej till EU — vad gör man då om man vill ansluta sitt land till den europeiska unionen? Ja, man tänker som presidentkandidat Rehn att man är en dåligt ledare om man inte kan driva igenom något mot folkets eller medlemmarnas vilja. Det är ju därför man har ledare att de ska kunna bestämma.I Sverige kämpar fackcentralen LO med detta problem. Medan LOs och socialdemokratiska partiets ledning hör till EUs främsta anhängare i Sverige säger en stor majoritet av organisationernas medlemmar nej till EG.

Det bekymrar förstås ledningen så man har bett de skarpaste hjärnorna inom LO utarbeta strategier. En av dem är Anders Nordström, journalist på LO-tidningen, som skrivit en rapport om vad man kan lära sig av de danska folkomröstningarna om Maastrichtavtalet. Den interna rapporten för LOs, de enskilda förbundens och SAPs ledningar har läckt ut till Norrskensflamman-Information, som tycker sig se att råd om taktiken som ges i den också följts.

Ett av hans centrala budskap är att man måste ”lyfta” EU-debatten från de konkreta frågorna till den abstrakta visionen. Den ”neutrala” informationen får inte överbetonas, det gynnar nej-sidan. Det återkommer han gång på gång till: Diskutera inte konkreta detaljer med nej-sidan, där är vi chanslösa, utan lyft debatten till det allmänna planet, uppmanar han.

Inför den första folkomröstningen i Danmark i juni 1992, om ett ja eller nej till Maastricht-avtalet, hade danska LO till en början ställt vissa krav, bl a skulle den sociala dimensionen finnas med. Men trots att kraven inte uppfylldes beslöt LO-ledningen ändå att rekommendera medlemmarna att rösta ja.

Enligt Nordström var LO dock för passivt — man ansåg att debatten borde föras av politikerna, och utgick också från att resultatet nästan automatiskt skulle bli ja. Så gick det dock inte. Nej-sidan segrade och opinionsundersökningar visade att 54 % av de socialdemokratiska väljarna röstat nej och bara 22 % ja.

Inför den andra folkomröstningen, våren 1993 om Maastricht tolkat enligt Edinburgh, skärpte sig LO-ledningen. Man bearbetade systematiskt massmedia och man ordnade en omfattande skolning av regionala opinionsbildare som sedan skulle föra budskapet vidare enligt ringar på vattnet-principen.

— Men viktigast var att man både från LOs och socialdemokraternas sida i den andra omgången systematiskt och målmedvetet försökte få debatten att handla om de stora frågeställningarna som ligger i Maastrichtavtalet. Att lyfta debattnivån från detaljnivån.

Nu lyckades man. Av de socialdemokratiska väljarna röstade 44 % ja, och det räckte. En faktor som bidrog var att den borgerliga regeringen under tiden bytts ut mot en socialdemokratisk.

Nu ska svenskarna tillämpa lärdomarna från Danmark. Utgångspunkten är att bara 14 % av de svenska socialdemokratiska väljarna i opinionsundersökningar säger ja till EU. Det sittande borgerliga regeringen kan aldrig övertyga resten av (s)-väljarna, anser Nordström och skriver:

— Se därför till varje pris till att folkomröstningen sker efter nästa riksdagsval, var de danska kamraternas maning.

Sedan kommer ett intressant stycke i referatet:

— Anders Nordström anser att förutsättningen för att vända opinionen i Sverige är mer problematisk än i Danmark. I Danmark fanns ett enat (s)-parti som hade sina egna väljare emot sig. I Sverige däremot är också själva partiet splittrat, med ledande personer som Rudolf Meidner, Villy Bergström, Sten Johansson och Walter Korpi på nej-sidan. Det är ett stort problem för ja-sidan och talar emot att man klarar att vända opinionen.

Det intressanta är formuleringen ”ett enat (s)-parti”. Partiet är dess ledning. Medlemmarna och anhängarna räknas inte.

Är du informerad, lille vän?
Det frågar journalisten Göran Rosenberg i en kolumn i DN förra veckan. Det är samma problem han tar upp, samma bekymmer som makthavarna ställs inför: medborgarna har fel åsikt, vilket anses bero på att de inte vet tillräckligt mycket.

— En inte ovanlig uppfattning bland politiker tycks vara att deras väljare är oinformerade om sina politikers politik. Visste bara väljarna vad politikerna vet skulle de inte protestera och klaga så mycket.

— Den som invänder att informationsproblemet (i takt med partiernas växande medlemsoberoende) kanske är större i andra riktningen, det vill säga att det är politikerna som är oinformerade om sina väljares politik, anklagas gärna för politikerförakt och/eller populism.

Göran Rosenberg, chefredaktör för Moderna Tider, misstänker ”av förekommen anledning” att dessa nymorgnade informationsivrare inte egentligen är ute efter upplysning och diskussion, utan följsamhet och lydnad.

— En majoritet av svenska folket är fortfarande av skiftande skäl emot ett svenskt medlemskap i EU. Jag är visserligen för, men tillåter mig betvivla att motståndet i huvudsak beror på oinformation. Informerade människor kan komma fram till motsatta åsikter. Politik är inte logik. Ändå kommer det snart att heta att vi ska informeras om EU och följderna av ett medlemskap. Det ska vi inte. Vi ska övertalas. Politiken kommer att delegeras till medievärldens reklam- och PR-guruer, väl förfarna i konsten att informera bort motstånd av alla de slag. Inom loppet av ett par månader ska de svenska väljarna i en veritabel informationsblitz anpassas till sina politiker.

Säger en som inte är bara för, utan aktivt för medlem- skap i EG. Han tar ett belysande exempel: ett anslag på tio miljoner om året för att informera bort det växande motståndet mot det stora motorvägspaketet i Stockholm, Dennis-planen. I motiveringen till att ett kommunikationskansli grundas heter det att medborgarna i Stockholmsregionen ”har otillräckliga kunskaper” om planen och att politikernas vision ”inte nått fram”. Därför behöver de ”ytterligare kunskaper och insikter” om politikernas ”positiva framtidsvisioner”.

— Tanken att Dennispolitikernas vision sent omsider har nått fram/ner/ut och att det är det som är problemet föresvävar naturligtvis inte kommunikationskansliets konstruktörer.

Ocyh Göran Rosenbergs slutsats är bister:

— Självfallet bör man även i en demokrati kunna komma till en punkt då beslut, även svåra och stora, fattas och verkställs. Problemet med vår demokrati är att den förlorat förmågan att forma opinioner före beslut, och därför måste ägna sig åt att ”informera” bort dem efteråt. Medborgarna är inte längre demokratins källa utan dess växande informationsproblem.

— I längden är detta naturligtvis ett problem för medborgarna — och för demokratin.

Varför är då Walter Korpi mot svenskt medlemskap i EU?
WK är en arbetslivsforskare som skrivit böcker som Varför strejkar arbetarna? Arbetarklassen i välfärdskapitalismen och Den demokratiska klasskampen. Han är drivkraften i Sofi, Institutet för social forskning, som kanske är mer känt i utlandet än i Sverige. (Markus Jänttis recension av en bok om välfärdsstaten kom för ett par veckor sedan till oss faxad just från Sofi.) Walter Korpi är en man som för det mesta håller låg profil, men ibland kan han ryta till när politiker och andra enligt hans åsikt handskas alltför vårdslöst med fakta.

Cecilia Jacobsson som nyligen intervjuat Korpi (bosatt i USA) för DN, säger:

– Just nu är det ett lejon som upptar hans tankar. Lejonet heter EU, och likt fåret undrar Walter Korpi hur det kan komma sig att så många spår leder in i lejonets kula men inte ett enda ut därifrån.

– Länderna som har gått in i lejonets kula har en mycket hög arbetslöshet också under lågkonjunkturer. I EU leder inga spår mot den fulla sysselsättningen. Alltså bör Sverige akta sig för att gå med, säger Walter Korpi. Dessutom stympas vår demokrati.

Ute i ödemarken trivs också Sylvi-Sanni Manninen

Manninen är en fil. dr. som intervjuats av Arja-Liisa Vihavainen, som i en kolumn i tidningen Journalisten berättar om mötet med Manninen ”långt borta i ödemarkens gömsel, bakom ödegårdar, vid en lång vägs ände, 7,5 km från Liperi kyrkby”.

Sylvi-Sanni Manninen är dock ingen skogsmänska. Fast en stor vishet bor i skogen. I tystnaden finns det rum också för tankar.

— Denna fil dr som verkat som forskare vid universitet i London, Harvard och Kalifornien, men nu är pensionerad, är fullständigt okänd i sitt hemland.

Det beror enligt Vihavainen på att hon i detta land, där det råder bara en sanning åt gången, hade ”fel” åsikter i en del frågor i sin vetenskap, psykologin. Hon avfärdades här totalt, medan hon utomlands fick erkänsla för sin forskning. Konformism förintar enligt henne kreativiteten. Nu förundrar hon sig enligt Vihavainen över att finländarna frivilligt håller på att underkasta sig den konformism som EU innebär.

— Enligt Sylvi-Sanni Manninen är EU en av småsinta regler fjättrad förmyndarstat som tränger ända in i vårt privatliv. En reglering som drivits till småsinthet och en konformism som utsträcks till all mänsklig verksamhet har fått EU att förstelna.

— Storebror i Bryssel övervakar oss. Han följer med jordbruket med hjälp av satelliter. Han bestämmer att gurkorna inte får böja sig mer än en cm på tio cm. Storebrorbestämmer fetthalten i den mjölk vi dricker. Han har nu efter långa och förödmjukande förhandlingar gett svenskarna rätt att snusa. Han bestämmer alkoholhaltiga dryckers flaskstorlek. Han säger hurdan likkista vi till slut ska få.

Kommissionen i Bryssel bestämmer också om vi får använda strömming som djurfoder och hur många grader sjövattnet ska ha för att vi ska få bada där.

In i värmen i Europa
vill däremot de flesta journalister som informerar oss om EU-problematiken. I Ydins färska EU-nummer skriver journalisten och forskaren Tuomo Mörä om en undersökning har om just dessa journalisters inställning. Den första intervjuomgången hösten 1992 visade en överväldigande positiv inställning till EG bland dem bidrog till att skapa vår bild av EG. (En ”folkomröstning” bland dem skulle ha 24–3 för EG och 5 blanka, medan både anhängarna och motståndarna vid denna tid utgjorde ca 40 % av hela befolkningen.)

Mest kritiska var vid denna tidpunkt de journalister som arbetade i Bryssel eller som på annat sätt följt med EG-maskineriets arbete på nära håll. En stor del av dem berättade att tiden i Bryssel gjort dem mer kritiska. De konstaterade att Finland inte borde räkna med att få något nämnvärt inflytande inom det byråkratiska EG-maskineriet.

Några av journalisterna medgav att de bedrivit självcensur eftersom stämningarna på redaktionerna varit så EG-positiva:

— Visst känner jag mig som den ropandes röst i öknen eftersom jag är den kanske mest högljudda kritikern på redaktionen. Nog har det säkert fört med sig att jag lagt band på mig. Man börjar ju tänka: Kan alla andra ha fel?

Och en annan:

— I EG-debatten har det funnits en sådan känsla av alternativlöshet: Om du frågar vad som helst som kan tolkas som kritik stämplas du omedelbart som en man från en gången tid, som en bromsare, klaustrofob, fascist, ryss eller vad som helst.

En senare intervjuomgång hösten 1993 visar en betydligt mera kritisk inställning bland EG/EU-journalisterna. En del säger att Bryssel nu blivit ett nytt Moskva dit opportunistiska politiker reser för att visa sin underdånighet.

Samma tanke framförs också av Matti Wuori i en intervju i samma nummer av Ydin. Samtidigt påminner han om att Petersburg fortfarande är vår närmaste metropol.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.