EU och jämställdheten

För att minska skillnaderna mellan mäns och kvinnors möjligheter att påverka politiken krävs att minst 30 procent av politikerna är kvinnor. Det sa EU-parlamentets vicetalman vid parlamentets seminarium om jämställdhet i mars – i en sal helt tömd på manliga ledamöter. Under seminariet kom frågan om kvotering upp. Några menade att så många odugliga män redan kvoterats in att det inte gör något om man kvoterade in några odugliga kvinnor. Andra anser att direktiv uppifrån, som till exempel kvotering, inte förändrar människors sätt att tänka.
Oavsett vilken väg man väljer, krävs målmedvetet arbete för att vi ska få leva i ett samhälle där man fattar beslut på saklig grund – och ingen annan. I början av 2007 inledde EU:s nya jämställdhetsinstitut sin verksamhet. Institutet är placerat i Litauen och ska stödja EU:s institutioner och medlemsländer i arbetet med att bekämpa könsdiskriminering och främja jämställdhet. Institutet kan vara ett steg på rätt väg, men det kan också leda till att jämställdhetsprocessen skjuts på framtiden.
Nästa steg är att skapa redskap som leder fram till andra strukturer, till ett annat sätt att tänka och handla. Till att börja med måste man se till att principen om lika lön börjar tillämpas i verkligheten, anser EU-parlamentet.

Kvinnors och mäns lika deltagande i beslutsfattandet och en jämställd arbetsmarknad prioriteras i EU:s plan för jämställdhetsarbetet 2006-2010. EU-kommissionen anser att jämställdhet mellan könen ska vara en grundläggande rättighet, och att det är en förutsättning för social samhörighet, en växande ekonomi och arbete åt alla. I dag är kvinnorna underrepresenterade i det politiska beslutsfattandet, och det vill kommissionen förändra. Kommissionen anser även att ett mer jämställt beslutsfattande i företagen skulle skapa mer kreativa och produktiva arbetsplatser.
En del parlamentsledamöter anser att kommissionens och medlemsstaternas ansvar måste uttryckas klart i planen för jämställdhet 2006-2010. Parlamentet uppmanar kommissionen att arbeta för bättre möjligheter att förena yrkesliv och familjeliv, samt att se till att samhället betalar mer av kostnaderna för att vara förälder och att fler får tillgång till barnomsorg.
Parlamentet vill också ha politiska beslut som uppmuntrar fäder att utnyttja möjligheter till flexibel arbetstid för att kunna dela ansvaret för hem och barn. Dessutom vill parlamentet införa pappaledighet i alla EU-länder, och tillräckliga pensioner till kvinnor vars yrkesliv har blivit förkortat på grund av ansvar för familj och barn. Att man talar om kvinnor, inte föräldrar, vars yrkesliv har blivit förkortat, säger en del om hur stora skillnaderna i villkor är i dag.
Parlamentet har uppmanat medlemsstaterna att utnämna nationella jämställdhetsombud, som ska ha ansvar för de nationella jämställdhetsplanerna.
Vidare har parlamentet kritiserat kommissionen för bristande intresse för att i handling främja kvinnors deltagande i beslutsfattandet. Som exempel nämner de att den rådgivande grupp om energi- och klimatfrågor som kommissionens ordförande utsåg den 6 mars i år består av tio män och en kvinna.

Hindren på vägen mot jämställdhet verkar alltmer handla om oförmåga att avstå från privilegier och makt. De som har den ekonomiska och politiska makten saknar inte kunskap, men de saknar vilja att fatta beslut på saklig grund.
EU:s kvinnor är inte sämre utbildade än männen, snarare tvärtom. Enligt en ny rapport går 80 procent av kvinnorna och 75 procent av männen ut gymnasiet. 59 procent av studenterna på universitetet är kvinnor. Ändå är arbetslösheten högre bland kvinnor, lönerna är lägre och arbete på deltid är vanligare.
Kvinnor har svårare att nå höga positioner i arbetslivet. Lettland har den största andelen kvinnliga chefer, 44 procent, medan Cypern har den lägsta, bara 14 procent. I Sverige, som anses vara ett föregångsland i fråga om jämställdhet, är en tredjedel av cheferna kvinnor.

EU har långt kvar till lika villkor för kvinnor och män, konstaterar Peter Nordebo i den rapport som han överlämnade till EU-kommissionen i början av 2007. EU-kommissionens talesman,Friso Roscam Abbing, kommenterade rapporten med att det är en paradox att kvinnornas höga utbildningsnivå inte syns på arbetsmarknaden. Roscam Abbing anser att det beror på att kvinnorna fortfarande tar det största ansvaret för hem och familj.
Det är därför så många kvinnor arbetar deltid, och för en stor del av dessa kvinnor är deltidsarbete en praktisk nödvändighet, inte ett val. Enligt Nordebos rapport är bättre barnomsorg och föräldraledighet nödvändiga komponenter för att nå EU:s jämställdhetsmål.
Europeiska rådet anser att det ska finnas barnomsorg för minst 90 procent av barnen mellan tre år och skolåldern år 2010, och för 33 procent av barnen under tre år.
Det verkar med andra ord finnas kunskap om vilka förhållanden som råder, vilka förändringar som behövs och vilka vägar som kan leda dit. Men det verkar som om kunskapen inte tas tillvara. Handlar det om ovilja?

Mål och principer för jämställdhet på en övergripande nivå är lätta att formulera, men att förverkliga dem kräver en jämlik människosyn. Om en jämlik människosyn rådde i det europeiska samhället hade vi fått se konkreta åtgärder långt tidigare.
Det som har hänt i år är att man har öppnat ett jämställdhetsinstitut. Men i januari röstade EU-parlamentet ner ett förslag om att alla politiker ska utbildas om jämställdhet, och även ett förslag om att stödja en arbetsgrupp för jämställdhet.
I tal och i skrift är alla inom Europeiska Unionen eniga i frågan om jämställdhet, men 50 år efter Romfördraget har man slagit fast att vi kan fortsätta att fatta beslut utan saklig grund.

Sverige är mest jämställt i världen, sägs det ibland. Men inte heller här stämmer verkligheten överens med de uttalade politiska intentionerna. Enligt den svenska jämställdhetslagen ska arbetsgivare varje år kartlägga de anställdas löner och andra arbetsvillkor för att se om det finns skillnader som beror på kön. Om det finns sådana skillnader, måste de korrigeras inom tre år.
År 2001 skärptes lagen, men Jämställdhetsombudsmannens, JämO:s, senaste granskning visar att majoriteten av arbetsgivarna inte följer den. En arbetsgivare som bryter mot jämställdhetslagen riskerar inga påföljder alls.
Eftersom politiker inte styr lönerna, menar Claes Borgström, JämO, att ett hot om ett kännbart bötesstraff är nödvändigt för att arbetsgivarna ska ta lagen om jämställda löner på allvar.

I Tyskland har daghem och gemensamt föräldraskap framställts som hot mot familjen och samhällsutvecklingen. Med jämna mellanrum har daghemsfrågan tagits upp till politisk debatt. 2004 framfördes ett förslag om fler daghemsplatser, men dåvarande familjeministern Renate Schmidt blev öppet chikanerad av förbundskansler Gerhard Schröder och utrikesminister Joschka Fischer och förslaget lades åt sidan.
Sedan 2005 är kristdemokraten Ursula von der Leyen familjeminister. Hon är dotter till Niedersachsens tidigare ärkekonservative ministerpresident Ernst Albrecht, har sju barn, är läkare och har profilerat sig som regeringens järnlady.
Nu har von der Leyen lagt fram ett förslag om en halv miljon daghemsplatser till år 2013. Detta med tanke på att Tyskland är ett av världens mest barnlösa länder och att 42 procent av alla kvinnliga och 48 procent av alla manliga tyska akademiker valt bort barn på grund av brist på daghemsplatser.
Går förslaget igenom kommer 35 procent av alla småbarn att få plats på daghem. Ursula von der Leyen får stöd av förbundskansler Angela Merkel, men har av andra politiker och ledande krafter i samhället utsatts för personangrepp.

I Malta har kvinnor och män inte samma rättigheter ens i lagen. Malta är ett samhälle som är starkt präglat av den katolska kyrkan, även om det sakta håller på att bli sekulariserat. Den traditionella arbetsfördelningen mellan kvinna och man syns tydligt på arbetsmarknaden; andelen yrkesarbetande kvinnor är den lägsta i EU och de flesta kvinnor slutar yrkesarbeta i 25-årsåldern.
Inga politiker har drivit någon radikal förändring av detta. Det finns två förklaringar: politikerna vill inte reta upp sina konservativa väljare, och dessutom skulle de arbetssökande bli fler, vilket inte skulle se bra ut.
Anna Mallia är en känd advokat och skribent i Malta. I en av sina krönikor skriver hon att en man får förvalta arvet efter sin hustru, men en kvinna får inte förvalta arvet efter sin man. Bankernas regler hindrar en änka från att se över mannens efterlämnade finanser. En kvinna måste ha ett officiellt brev från en advokat för att kunna ta del av sin mans skattedeklaration, mannen däremot behöver inte (be)visa något alls. Skatteverket förnekar detta, men i realiteten är det så, skriver Mallia.
I Malta är det fortfarande männen som förväntas försörja familjen och ha huvudrollen i offentliga sammanhang, medan kvinnornas roll är att vara mödrar, som belönas för sina omsorger om familjen. Det skriver Carmen Sammut i sin nyutkomna bok Media and Maltese society.