Efter vänsterblockets förlust i det svenska riksdagsvalet och Mona Sahlins (S) avgång som partiledare talas det nu om en socialdemokratisk kris, även i Finland. Också här borde socialdemokraterna ha gynnats av oppositionsrollen – i synnerhet som den finska borgerliga regeringen varit mindre framgångsrik än sin svenska motsvarighet – men i stället har partiets väljarunderstöd, enligt opinionsundersökningarna, sjunkit med ett par procentenheter sedan senaste val.
Förhoppningen bland svenska socialdemokrater är att den nuvarande krisen skall leda till den förnyelse av partiet, dess ideologi och samhällsanalys som uteblivit de senaste tjugo åren. Samma process måste antagligen också SDP gå igenom även om avsaknaden av en finländsk blockpolitik kanske inte gör förändringen lika akut. Men på sikt blir den nödvändig.
Hur den europeiska socialdemokratin förnyar sig är av avgörande betydelse för den politiska utvecklingen i Europa i stort. För partierna längre ut på vänsterkanten eftersom allianser med socialdemokraterna i princip är den enda vägen till regeringsinflytande. För mitten- och högerpartierna eftersom socialdemokraterna är deras huvudmotståndare.
Lite hårdraget finns det två vägar socialdemokraterna kan vandra: åt vänster (genom att motverka arbetslöshet med offentliga investeringar, beskatta aktivt för att finansiera välfärden och analysera samhället med ett klassperspektiv) eller åt höger (genom att motverka arbetslöshet genom att stimulera företagande, anpassa skattetrycket till en internationell nivå och överge klassanalysen för att i mer allmän bemärkelse vara ett löntagarparti). För de renodlade vänsterpartierna har en socialdemokratisk högersväng både för- och nackdelar. Å ena sidan blir den egna spelplanen och det potentiella väljarunderlaget större, å andra sidan blir man mindre attraktiv som regeringspartner.
I debattartikeln SDP måste ha en politik för medelklassen i Hufvudstadsbladet den 16 november, vill socialdemokraterna Hannu Jouhki och Claes Nordmark att de finska sossarna drar lärdom av de svenska så att valet i mars inte misslyckas. Receptet är en högersväng. Debattörerna vill rikta socialdemokratisk fokus på medelklassen som i detta sammanhang utgörs av storstadsväljare, tjänstemän, experter och chefer. Vad erbjuder socialdemokratin ”dessa nutidens arbetare som består av ekonomer, ingenjörer, magistrar, grafiker, lärare med flera?”
Visst är frågan relevant, men det finns också anledning att ifrågasätta vurmen för mittenväljarna och dess konsekvens: att politikens synfält smalnar då högern svänger vänsterut och vänstern svänger högerut. Samlingspartiet är ett ”arbetarparti” och socialdemokraterna i Hbl talar om behovet av ett ”tillväxtorienterat näringslivsprogarm”.
Samtidigt kvarstår faktum: Utan medelklassens stöd kan ingen vänsterkoalition vinna verklig makt i en nordisk, parlamentarisk demokrati. Men inget säger att man måste vända sig till medelklassen med enbart löften – lika väl kan man vädja till medelklassens latenta samvete, på samma sätt som gröna partier vädjar till människors dåliga ekosamveten. Problemet idag är att det onekligen är statushöjande att kunna visa upp sitt miljösamvete och understöda höjd bensinskatt. Långt mindre häftigt är det att stoltsera med ont samvete för att en inte obetydlig andel av våra medmänniskor lever i relativ fattigdom. Politisk förnyelse kräver kulturell förändring.
Fredrik Sonck
1 kommentar
I do agree to a number of points: (a) Certainly there is a kris – in Sweden, in Finland, also in Germany, perhaps also in Great Britain … . (b) I fully agree that the matter is ”av avgörande betydelse för den politiska utvecklingen i Europa i stort”. (c) But when the choice between ways of förnyelse is presented as an either-or choice between going more ”vänster” or ”höger”, I should suggest as a third possibility to go closer to reality.
To go vänster or höger will both easily degenerate into flattering the prejudices of specific classes of society during election campaigns while leaving things as they are between campaigns. This, while we have at present a situation where huge amounts of money under the control of faceless and less-than-responsible economists are producing one crisis after another (at the moment ”economists” are – with the co-operation of the media who dutifully quote everything ”the economists” say – busy talking Portugal into a crisis; resulting expenses to be covered by the European taxpayer …).
In this situation one could modify the definitions of ”vänster” and ”höger”, e.g. saying that ”höger” are those parties who, in the line of mainstream economy, try to submit to those faceless economists ever further, this way trying to attract ”foreign investment”, whereas ”vänster” would mean that one tries to get those streams of capital under some control (by way of a Tobin tax, by setting up a state-owned bank with stricter rules which would compete with those reckless economists while refusing to give guarantees for the risks they take, by permitting the state to develop entrepreneurial initiatives where the market is unwilling or unable to produce what is needed – e.g. in matters of infrastructure).
”Vänster” in this sense could well include BOTH ”offentliga investeringar” AND ”stimulera företagande”. ”Vänster” parties in this sense could present themselves as representatives of those more than 90 % of the population who are not super-rich. The parties which are already now considered vänster would in this role be more convincing than, e.g., samlingspartiet (although it would help the social democrats with the suggested image if they would publicly declare that Blair’s ”New Labour” was an error to be repaired).
Of course one would need some type of infrastructure to promote this new course: the will to change matters, an analysis which is able to produce the explanations which will be demanded, some open channels of information via which to inject the new ideas into the public debate. And presumably one will need patience: there is certainly no guarantee that such a course will produce results already in the next election (and it may well be that the first product will be a wave of in-fighting within the SDP). But in the long run I do not see any way around repairing the basic mistake of the European social democrats, which was that they began to accept and follow the mainstream which had been created by the (largely privately-owned) media. What is needed is to develop the political competence to deal with the problems which are really there and to display this competence to the public.
Ernst Mecke